Älskade syster

- Sandra, vart ska du? Viskade Maria till sin 17-åriga storasyster.
- Det är fest hos Nicklas, log Sandra.
- Klockan är ju tio på kvällen! Utbrast Maria.
- Jaa, fnissade hon. Ska du hänga med?
- Nää, du vet att jag inte gillar att gå på fester.
- Ja, ja. Vi ses..





Kapitel 1

Maria vaknade med ett ryck och kastade en trött blick på väckarklockan. 00:32? Varför ringde den nu? Då märkte hon att det var mobiltelefonen som ringde och hon skyndade sig att svara.
- Mm? Svarade Maria yrvaket och gäspade ljudligt.
- Maria!
- Sandra?
- Kom till parken, fort! Det har hänt något fruktansvä.. Det klickade till.
- Sandra? Hallå? Maria kastade sig ur sängen och slängde på sig lite kläder.
Vad var det där om? Hon smög tyst ut ur huset och började springa mot lekparken.
- Sandra, var är du? Hon kände rädslan långsamt sprida sig längs ryggraden, den kolsvarta julinatten omringade henne i ett stort hav av mörker och Maria kastade nervösa blickar omkring sig.
- S-sandra? stammade hon oroligt. Det enda som hördes var Marias tunga andetag när hon såg någon ligga livlös på marken framför henne.
- Åh, herregud..


(Tidningen)

'17-årig flicka överfallen i en park

Den 19 juli kl 00.55 hittades 17-åriga Sandra Vallenberg av sin yngre syster, Maria, medvetslös i en park i södra Stockholm. Den unga flickan blev överfallen när hon ensam var på väg hem ifrån en fest hos några kompisar. Den unga flickan fick svåra skallskador och vårdas nu av specialister på Stockholms sjukhus.
Flickan har dock inte så många släktingar kvar då hon och hennes syster bott hos en moster, Cecilia Vallenberg, sedan deras föräldrar tragiskt omkommit i en bilolycka för fem år sedan…'






Kapitel 2

Två veckor hade gått och Sandra låg fortfarande i koma. Maria hade hälsat på Sandra varje dag och när hon inte gjorde det satt hon inne i sitt rum och tittade tomt ut genom fönstret.
- Får jag komma in? Marias moster väntade inte på svar utan gick in i hennes rum.
- Emma och Felicia står i hallen och de vill gärna att du följer med på en promenad. Maria skakade på huvudet. Moster Cecilia hade försökt att övertala henne att gå ut med sina kompisar i flera dagar men Maria kände inte för att ha roligt.
- Men de vill så gärna vara med dig, fortsatte Cecilia, de saknar dig! Maria tittade ut genom fönstret igen.
- Sandra skulle inte velat att du satt här inne och var sorgsen och dyster, hon hade velat att du skulle gå ut! Maria bet sig i läppen och log lite försiktigt mot Cecilia och då såg hon hur en ensam tår rann långsamt nerför hennes kind. Cecilia tog hennes hand och sedan gick de tillsammans in till hallen där Marias kompisar väntade.
- Hej, sa Felicia försiktigt. Maria gick emot henne och gav henne en kram, sedan vände hon sig till Emma kramade henne också. Maria log, men alla visste att det bara var på utsidan. Hennes ögon var sorgsna, och det var mycket ovanligt för Maria som alltid brukade vara glad och pratsam. Maria följde med hennes vänner när de gick ut i det fina sommarvädret. De hade bara gått några meter när de såg en kille på cykel komma med hög fart mot dem.
- Akta er! Mina bromsar är sönder! Felicia och Emma hoppade åt var sin sida och lyckades undkomma killen på cykeln, men Maria som hade gått i mitten hann inte undan och killen fick sladd och åkte in i henne.
- Åh, förlåt! sa killen förskräckt och ställde sig upp. Hur gick det? undrade han oroligt och hjälpte Maria upp.
- D-det är okey, stammade hon men var ganska omskakad.
- Det var inte med meningen, jag lovar! Jag trodde att bromsarna funkade.. Är det säkert att du inte är skadad?
- Det gick bra, sa Maria och log lite för sig själv. Hon vände upp huvudet och tittade rakt in i ett par oroliga, klarblåa ögon. Han tittade så intensivt på henne att hon inte kunde få fram ett ord.
- Jag är Simon, sa han och räckte fram handen.
- M-maria, sa hon och rodnade. Det här är Felicia och det här är Emma, sa hon och vände blicken mot hennes kompisar.
- Hej, sa Simon och log. Gick det bra med er två?
- Ja, helt okej, sa Emma och Felicia i mun på varandra.
- Din cykel verkar inte må så bra, konstaterade Emma. Alla tittade på den mörkblåa cykeln, ett av hjulen var sned och sadeln hade gått av.
- Du har nog rätt, suckade Simon.
- Hur kunde sadeln gå sönder? undrade Felicia.
- Den har varit sönder ganska länge, sa Simon och tog ett steg fram för att plocka upp cykeln men när han satte ner foten tjöt han till av smärta och tappade nästan balansen.
- Hur gick det? utbrast Maria oroligt och skyndade sig att stödja honom så att han inte skulle ramla.
- Jag har nog vrickat den eller nåt..
- Felicia och Emma, kan ni hjälpa mig? undrade Maria. En stödjer Simon med mig och en kan ta cykeln. Vi går hem till mig, jag bor bara här borta!
- Jag klarar mig, protesterade Simon och försökte gå men det gjorde så ont att han blev tvungen att ta emot hjälpen av flickorna.
- Cecilia? ropade Maria när de kom in genom dörren. Hennes moster gick in i hallen och såg förvånat på de tre flickorna och den främmande pojken.
- Han har gjort illa foten, sa Felicia.
- Bromsarna på cykeln hade gått sönder, så han cyklade rakt in i Maria, förklarade Emma.
- Åh.. Kom in här, sa Cecilia och hjälpte Simon in i köket. Vad heter du?
- Simon Barker. Han satte sig ner på en stol och Cecilia hällde iskallt vatten i en hink.
- Sätt ner foten i hinken, man måste kyla ner foten så att den inte svullnar. Efter ett litet tag band hon bandage runt foten.
- Jag kan skjutsa dig till sjukhuset så att de får röntga foten. Simon tackade och han och Cecilia åkte iväg.
- Visst var han snygg, utbrast Emma.
- Muskulös kropp, blont hår, blå ögon, söt mun.. fortsatte Felicia och log menande mot Maria som började rodna. Sedan skämdes hon över att hon tänkte på killar när hennes syster låg på sjukhuset.
- Jag går upp och lägger mig, sa Maria lågt och lunkade in i sitt rum.
- Hejdå, mumlade hennes kompisar vände sig om. Hon hörde Felicia och Emma stänga ytterdörren.





Kapitel 3

- Hej Sanni, sa Maria kärleksfullt till sin syster.
Det var en ny dag och Maria hade som vanligt gått till sjukhuset för att hälsa på Sandra. Tysta tårar rann långsamt nerför hennes kinder när hon tittade på sin syster som låg orörlig på sängen i det vita, hemska rummet.
- Förlåt för att jag inte hann dit för att hjälpa dig, snyftade Maria och rörde försiktigt Sandras kind. Snälla, lämna mig inte ensam!
Maria stannade vid Sandras sida hela dagen och plötsligt ryckte Sandras hand till. Maria hoppade högt och ropade efter läkarna. Men när de kom sa de att det bara var en reflex och att hon fortfarande låg i koma. Maria tittade intensivt på Sandras ansikte och hoppades att hon skulle öppna ögonen och titta på henne, men ingenting hände. Efter ett tag kom hennes moster som övertalade henne att komma hem. Väl hemma satt Maria och försökte tänka igenom vad som hänt den där natten, då plötsligt hennes mobiltelefon ringde.
- Hallå? svarade Maria. Det var alldeles tyst i telefonluren och hon skulle precis lägga på då hon hörde någon som andades i andra änden.
- Hallå? upprepade hon. Ingenting hördes. Sedan hörde hon hur det klickade, personen som ringt hade lagt på.
- Busringning, muttrade Maria irriterat. Men då hon tittade på numret tjöt hon till. Sandras telefonnummer?! Då kom hon på att Sandra hade ringt från sin mobil den där natten, men sedan hade ingen hittat den. Maria skyndade sig att ringa polisen och en halvtimme senare satt fyra poliser, moster Cecilia och Maria i vardagsrummet.
- Maria, vill du verkligen ringa? frågade Cecilia oroligt. Maria nickade bestämt. Hon tänkte inte svika Sandra en gång till.
- Kom ihåg, sa en av poliserna, försök att hålla han kvar så länge som möjligt. Maria nickade igen. Vad skulle hon säga?! Hon brukar alltid kunna prata om ingenting i timmar, men nu hade hon hjärnsläpp!
- Är du beredd? undrade polisen.
- J-ja, stammade Maria. Hon tänkte på Sandra och plötsligt kände hon sig alldeles klar i huvudet. Hon slog numret och väntade. En ton.. två.. tre.. fyra (tänk om han inte svarade) fem.. Då hörde hon ett klick.
- H-hallå? stammade Maria. Hon kunde höra personen på andra sidan ta ett djupt andetag
- Hallå? frågade Maria igen och nu kände hon ilskan komma. Svara! utbrast hon argt.
- H-hej, svarade en nervös tjejröst på andra sidan luren.
- Vem är du? frågade Maria förvånat.
- S-sofie.
- Varför har du min systers mobil?
- J-jag, började tjejen.
- Jaa?
- Sandra, fortsatte hon men plötsligt brast hon i gråt.
- Vem är du? frågade Maria som var väldigt förvirrad.
- Jag kan inte, sa tjejen och la på luren. Maria tittade på poliserna.
- Det var en tjej, utbrast hon. Hon började gråta! Poliserna tittade förvånat på varandra.
- Spårade ni samtalet? frågade Cecilia.
- Nej, vi hann inte, sa en av poliserna.
- Vi får prova en annan gång, sa en annan polis.



När polisen hade gått och Cecilia hade åkt till sjukhuset ringde Maria till Emma.
- Emma?
- Maria? Är det du?! frågade Emma förvånat fast hon hörde att det var hon.
- Mm.. Kan du komma hit? Ring Felicia också!
- Visst, men.. började Emma men Maria hade redan lagt på.
Tjugo minuter senare satt Emma och Felicia i Marias rum och väntade på att hon skulle börja prata.
- Det är någon som har tagit Sandras mobil, sa Maria tvärt.
- Va?! Och Du tror att det är vi som har gjort det! utbrast Felicia argt och förvånat.
- Va? Ni? Nej, jag menar inte så, skyndade sig Maria att säga. Det är Sofie som har tagit den.
- Sofie? sa Emma förvirrat.
- Vad babblar du om egentligen?! sa Felicia som inte förstod ett enda ord av det Maria försökte berätta för dem.
- Åh, förlåt, sa Maria och började förklara allt från början.

- Jaha, sa Felicia och Emma samtidigt efter Maria berättad för dem vad som hänt.
- Känner ni någon som heter Sofie? undrade Maria.
- Nää..
- Nepp..
- Eller kanske! utbrast Emma så plötsligt och högt så att både Maria och Felicia hoppade till. Den där blyga tjejen som nyss har börjat på skolan, hon som är lika gammal som oss. Vad heter hon?
- Sofie? sa Felicia.
- Vi kan kolla i skolkatalogen, sa Maria. Den ska finnas här någonstans, mumlade hon medan hon grävde i skrivbordslådorna.
- Här! utbrast hon.
- Kolla på Samhällsprogrammet. Jag tror att hon går där, mumlade Emma.
- Är det hon? undrade Maria.
- Nej, hon, sa Emma. Alla tittade på tjejen som Emma pekade på.
- Sofie Johansson, sa Felicia.
- Vi ringer henne, sa Maria bestämt.
- Okey, men då får du prata med henne, sa Felicia.
- Visst.
- Ring på mobilen, sa Emma.
- Okey. Maria slog numret till sin systers mobil, efter sju toner svarade tjejen.
- H-hallå? stammade hon.
- Hej Sofie Johansson, det är Maria. Sandras syster. Maria hörde hur tjejen drog efter andan.
- J-jag måste gå, sa hon och la på luren. Maria ringde upp igen men tjejen hade stängt av mobilen.
- Jag tror att vi gissade rätt, sa Maria till sina kompisar.







Kapitel 4

Maria, Felicia och Emma bestämde sig för att hälsa på Sofie, så de gav sig iväg direkt. De hade gått i tio minuter när de tillslut var framme vid ett stort vitt hus.
- Oj, vilket stort hus! utbrast Felicia.
- De måste vara ganska rika, instämde Emma.
Huset de stod och tittade hade två våningar och på övervåningen fanns en stor, lyxig, inglasad balkong. Marken var full med vackra blommor i olika färger och runt om gården fanns en stor häck så att grannarna inte kunde kika in. Mot vägen fanns det ett högt staket istället för häcken och när flickorna öppnade grinden och steg in kände de sig som inbrottstjuvar.
Plötsligt kom två hundar fram mot dem och flickorna ryggade förskräckt tillbaka när de började skälla högt.
- Pepsi! Zingo! Kom hit! Flickorna tittade på hundarna när de sprang till deras ägare.
- Åh, suckade Emma. Vilka fina hundar! Maria och Felicia tittade förvånat på henne.
- Fina?! De ville ju bita oss! utbrast Felicia. Du är ju galen!
- Gick det bra? Flickorna tittade på kvinnan som kom gående mot dem med hundarna bakom sig.
- J-ja, visst, sa Maria och log mot henne.
- De skäller bara, de bits inte, lovade kvinnan och tittade på Felicia som rodnade. Vilka är ni förresten? Är ni vänner till Sofie?
- Va? Ja, precis! Vi är kompisar med Sofie, sa Maria snabbt.
- Åh, så bra! Jag blev lite orolig över att hon kanske inte hade så många kompisar. Vi har ju just flyttat hit!
- Mm..
- Förresten, jag är Sofies mamma, Karin.
- Jag är Maria.
- Felicia.
- Emma.
- Hej, sa Karin.
- Är Sofie hemma?
- Ja, hon är uppe på sitt rum! Följ efter mig. Flickorna gick efter henne in i det stora huset. Sedan fortsatte hon uppför trapporna och in i Sofies stora rum.
- Sofie? Det är tre flickor här som vill vara med dig. Sofie tittade upp från boken hon tittade i och höll på att få en chock när hon tittade rakt in i Marias arga ögon.
- Nu sak jag lämna er ifred, sa Sofies mamma och gick ut ur rummet. Maria stängde dörren efter henne.
- Hej Sofie, sa Maria.
- H-hej, stammade Sofie och Maria hörde att det var exakt samma röst som hon hört när hon pratat i telefonen.
- Var är mobilen, frågade Maria skarpt.
- V-vilken m-mobil? frågade Sofie och försökte se oförstående ut.
- Är du säker på att det är hon, viskade Emma till Maria.
- Ja, svarade Maria, Vart är den, Sofie? Jag vet att det är du som har den! Plötsligt började Sofie gråta.
- D-den ä-är i l-lådan, snyftade hon och pekade. Maria gick drog ut lådan och tog fram mobilen.
- Berätta, uppmanade Felicia ömt.
- J-jag har inte gjort något f-fel, sa Sofie gråtande. J-jag gjorde det i-inte! N-ni måste tro mig!
- Vi tror dig, sa Emma tröstande och kramade hennes hand.
- Berätta bara vart du fick mobilen ifrån, sa Felicia och tittade på Maria som hade fått tårar i ögonen.
- J-jag kan inte, utbrast Sofie.
- Berätta, sa Maria och tittade henne stadigt i ögonen.
- J-jag t-tog d-den f-från, började Sofie. Då avbröts hon av en hög röst på nedervåningen.
- SIMON! ÖPPNA DÖRREN, NU!!! befallde Sofies mamma. Sofie tystnade och tittade förskräckt på Maria. Maria tittade förvirrat på sina kompisar. Vem var Simon?
- Har du en brorsa? undrade Felicia. Sofie nickade.
- Simon? frågade Emma. Sofie nickade igen.
- H-han är 17, sa Sofie.
- Har han något med det här att göra? frågade Maria och plötsligt såg Sofie förskräckt ut, sedan nickade hon långsamt.
- J-jag hade hört när han pratade med en kompis i telefonen om att de inte skulle ha gjort det där med Sandra. S-sedan märkte h-han att j-jag hade hört, och d-då h-hotade h-han m-mig att inte säga något till någon! Sofie hade slutat att gråta, men istället såg hon livrädd ut. J-jag tog mobilen när han inte såg det.
- Hotade han dig?! Undrade Felicia förskräckt. Din egen brorsa?!
- H-han är egentligen inte m-min brorsa. Det är mammas nya mans son. Mamma och min riktiga pappa är skilda!
- Kom, sa Maria, vi måste prata med honom. Nu!
- N-nej, flämtade Sofie och tog tag i Marias arm, n-ni f-får inte! Maria slet sig loss och gick med bestämda steg nerför trappan och Felicia och Emma gick skräckslagna bakom henne.
- Ska vi verkligen, började Emma. Men Maria avbröt henne.
- Ja. Flickorna hörde hur det kom rockmusik inifrån ett rum som låg några meter bort. Maria gick med bestämda steg bort och bankade på dörren.
- Gå! ropade killen på andra sidan dörren. Flickorna tyckte att rösten lät bekant, men det brydde de sig inte så mycket om.
- Öppna, sa Maria högt. Musiken tystnade de hörde hur någon haltande sig fram till dörren och låste upp.
- Vem fan, började killen och tittade rakt in i ögonen på Maria som höll på att få en chock av det hon såg.
- Simon! utbrast Felicia förvånat.
- Barker?! sa Emma som också hade fått en chock när hon såg honom.
- Öh, började han, v-vad gör ni här? Simon Barker såg skrämt på flickorna.
- Berätta, sa Maria argt.
- V-vad, sa han och kliade sig på huvudet. Maria visade honom mobilen.
- Mördare, viskade hon hest. Hon kände tårarna brännas bakom ögonlocken men blinkade envist bort dem.
- Vad är det som händer? frågade Sofies mamma som hade gått ut från köket när hon hörde att flickorna stod och pratade med Simon. Maria visade mobilen för henne, men Karin tittade oförstående på henne.
- Det är min systers mobil, sa Maria. Jag fick den av Sofie som hade tagit den av Simon. Karin såg fortfarande förvirrad ut.
- Min syster, Sandra, ringde från den här mobilen den 19 juli klockan halv ett på natten. Innan hon blev överfallen! Sedan kunde ingen hitta telefonen, men det ser ut som om Simon har haft den sedan dess.
- Sandra Vallenberg? Är du hennes syster? Maria nickade. Karin vände blicken mot Simon.
- Är det sant? sa hon. Simon tittade ner i golvet och ryckte på axlarna.






Kapitel 5

Det kom fram att det hade varit två 18-åriga killar som hade överfallit Sandra. Hon hade sett när killarna och Simon begravde en kvinna, och killarna började jaga henne. Sandra hade lyckats gömma sig och då ringde hon Maria. Men innan hon hade pratat klart hade killarna upptäckt henne, därefter hade Simon tagit mobilen och de andra killarna hade börjat slå henne. Sandra hade fått ett hårt slag mot huvudet och sjunkit ihop, sedan sprang Simon och killarna iväg.

- Hej Sanni, sa Maria och lade sin hand ömt på Sandras.
- Polisen ha gripit de som gjorde det här hemska mot dig, fortsatte hon. Då rörde Sandra handen och Maria tittade på den. En reflex, tänkte hon och suckade.
- Varför vaknar du aldrig, snyftade Maria. Då kände hon hur Sandra kramade hennes hand, fas bara väldigt svagt. Maria ropade på läkarna och hon berättade snabbt vad som hänt.
- Det var säkert bara ännu en reflex, sa en sköterska. Men vi ska kolla upp det för säkerhetens skull. Då plötsligt slog Sandra upp ögonen och tittade rakt på Maria, sedan slog hon ihop ögonen igen.
- Jag tror att din syster kommer att överleva, sa en läkare och log mot Maria.
- Hon är inte medvetslös längre, sa en sköterska, hon sover. Maria log och sprang ut ur rummet för att ringa sin moster…

Skriven av: Ann Sofie Svensson