Publicerat
Kategori: Novell

Älvdans

Älvdans

Det var en kylig vårnatt som han först hade upptäckt dem. Älvorna. Han hade tagit genvägen genom skogen senare än vanligt efter att ha sprungit ett ärende åt far. Sedan dess hade han varit helt förtrollad av de vackra varelserna, han hade kommit dit varje natt för att se på dem. I natt var det så. Han var tvungen att smyga försiktigt för att inte skrämma bort dem, han visste att de var skygga som rådjur. Minsta rörelse och de skulle upplösas i dimman.

Han gick försiktigt genom träden in mot ängen. Det vilade något drömskt och mystiskt över den här platsen. Dimman låg tät, ibland hade han nästan svårt att se vart han satte fötterna. Månen syntes som en svag, vit cirkel mot den ljusblå himlen, det var fullmåne i natt. Han tänkte att det var tur att det var vår nu, om hösten hade löven prasslat när han gick och han hade varit tvungen att ta sig fram långsamt och väldigt försiktigt.

Så låg ängen där, framför honom. Det var som i en dröm alltsammans, som taget ur en saga som mor läst för honom när han var liten. Men det var längesedan nu.

En vindbris blåste förbi. Det var kallt, och han började frysa lite. Läpparna kändes som is. Ylletröjan han hade på sig stod inte emot vinden särskilt bra. Han drog armarna tätare intill sig. Kylan var ett tecken på att de var nära nu. Snart skulle de uppenbara sig för honom, nattens underbara änglar. Skogen låg stilla, syrsornas sång var det enda som hördes.
Han satte sig långsamt ner i det frostiga gräset, lutade ryggen emot en trädstam, huttrade lite, väntade.

Ljudet uppenbarade sig som alltid. Han hade aldrig ägt någon klocka, men han kunde svära på att det var vid samma tidpunkt varje natt.
Det var ett underligt ljud, som tusen och åter tusen silverklockor som klingade långt där bortifrån. Det var sången från andra sidan.
Dimman tätnade ännu mer, och innan han hunnit förstå det själv var de bara där, de vackra. Dansandes i ring, sjungandes på en sång som var lika förtrollande vacker. De var genomskinliga som dimman omkring dem, inte mänskliga, men konturerna av deras armar och huvuden syntes svagt. De var smala, näpna. Han blev alldeles varm inombords. Underkropparna såg ut som kjolar, men mer böljande och liknade slöjor. Och under det hade de inga fötter, istället svävade de fram över ängen.

Det mest utmärkande var de svarta, brinnande ögonen, oändliga som brunnar man inte skulle titta för djupt i. Det kunde vara farligt. Han mindes att far alltid hade varnat honom för älvor och annat oknytt, han hade berättat historier för honom hur människor stött på olika skogsvarelser, en del hade blivit lurade i döden och aldrig mera återvänt.
Men han var aldrig rädd för dem, de var så undersköna att det inte gick att ta ögonen ifrån dem. De var många, kanske ett hundratal, och alla liknade de kvinnogestalter. De var så lika. Alla utom en. Den allra vackraste.

Hon var inte som de andra. Hennes långa fladdrande hår var korpsvart, och inte snövitt som de andras. Hon var den enda som tycktes ha upptäckt honom där han satt. Hon var den enda som hade mött hans blickar, hon hade ett svagt leende som var underbarare än allt annat han sett. Hon verkade inte vara rädd för honom, hon hade något längtande i blicken där hon dansade. Han kände att han älskade henne mer än något annat i hela världen. Han skulle kunna ge sitt liv för ett kort ögonblick ensam med henne. Hennes läppar rörde sig när han såg in i hennes blanka ögon, han förstod på något underligt sätt vad hon ville. Skogen viskade: ”Vi möts i gryningen”.

Efter en stund blev deras sång svagare och gestalterna började lösas upp. Det blev åter tyst, ängen låg där stilla som om ingenting hade hänt. Syrsorna sjöng i gräset, ett ensamt rådjur gick stilla över ängen.
Han vaknade upp som om han hade drömt. Men han visste att det inte var så. Det var alldeles sant. Det blev gryning, solen började gå upp över trädtopparna. Dimman försvann. Snart skulle nattfrosten smälta bort. Så mindes han den allra vackraste. Vart ville hon att han skulle gå?
Och som genom en förtrollning visste han svaret på sin fråga. Skogen ledde honom, som i trans, längre in mellan träden. Han kände inte att han rörde sig, han bara såg hur han förflyttades. Han stannade upp. Framför honom låg en liten tjärn, med djupt kolsvart vatten. Dimman låg fortfarande tät här. Och på en sten intill tjärnen satt hon, den allra vackraste. Hon sjöng med en röst som lät som en viskning. Vad vackert det var, han bara ryste. Han gick fram emot henne, långsamt, försiktigt. Så vände hon sig om och såg på honom med de brinnande ögonen. Det svarta håret böljade över axlarna. Han sträckte fram sin hand, ville röra vid henne. Men det var tomt, handen famlade som i mörker i hennes slöjor. Så öppnade hon sina läppar, rörde dem och uttalade ett språk som inte var av denna världen. Språket från andra sidan. ”David”, sjöng skogen. Hon visste hans namn. Han kände hennes kärlek i den späda rösten. ”Vad är ditt namn?” viskade han. ”Lie”, sjöng skogen. ”Lie, den gåtfulla”. Han log. Vilket underligt namn. Det var lika vackert som hon. ”Jag vill ha dig” viskade han. ”Mer än någonting annat i hela världen”. Hon log. ”Kom” sjöng skogen. ”Ger du ditt liv för mig? Du måste veta att du aldrig mera kan återvända till de dina. Du måste bli en av oss.”

Han tänkte efter en kort stund. Han tänkte på mor och far, på lilla Tilde och på Karo. Han tänkte på sin längtan efter Lie, den allra vackraste. Den längtan var starkare än någonting annat. Han hade inget val. Han var tvungen att låta dem därhemma tro att han var död, eller att han hade rymt och bestämt sig för att inte komma tillbaka mer. Han tillhörde henne nu, och hon tillhörde honom. Utan henne ville han inte leva. Det skulle aldrig räcka med att se henne dansa varje natt på ängen, hans längtan skulle göra honom galen. ”Min längtan är för stor för att kunna motstå” viskade han. ”Jag älskar dig mer än själva livet.”
Han såg hur hon sträckte fram sin hand och tog hans. Det kändes nästan inte, men det blev lite kyligt. Nu frös han inte längre. Hon log, de mörka ögonen blänkte som vattnet i tjärnen. ”Kom” sjöng skogen. ”Kom, tiden är inne”.

En underlig känsla fyllde honom, han kände sig lättare. Han kände hur han liksom löstes upp, hans kropp förvandlades till dimma. Hans kläder ersattes av vita slöjor, hans händer blev bleka som hennes. Han var fri nu, fri som fågeln.
Då kände han vart hennes hand var. Den höll verkligen i hans, fingrarna flätades kärleksfullt in i varandra.
Så kände han hur de lättade från marken. Han såg in i hennes ögon. Hon, den allra vackraste.
”Jag svävar” tänkte han. ”Jag svävar”...

Skriven av: Frida Caroline Johansson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren