Publicerat
Kategori: Novell

Amlingsplatsen

Tina stängde dörren efter sig och tog av sig ytterkläderna och skorna. Hon smög upp för trappan på tårna och försökte att inte göra något knarrande ljud efter sig som trappan annars alltid gjorde.
Hon trodde inte på några övernaturliga, magiska krafter men när hon kommit upp utan ett ljud undrade hon i alla fall över om det fanns något sådant just denna natt.
Hon la sig ner med en suck i sina nytvättade lakan och bestämde sig för att hålla detta hemligt vart hon varit ikväll, för att inte oroa någon, speciellt inte sin pappa.

Nästa morgon vaknade hon tidigt och när fötterna träffade det kalla golvet gick det en rysning genom hela kroppen och hon skälvde till.
Hon gick ner för trappan med knarrande ljud och gjorde sin frukost klar medan hennes pappa gav henne ett leende när han passerade förbi genom dörröppningen.
Hans fru, Elisabeth, kom in bärandes på sin matbricka som hon envisades att ha varje morgon oavsett hur mycket som var på den.
Tina log inte tillbaka när hon såg Elisabeth le mot henne, utan låtsades om som ingenting. Hon hade aldrig tyckt om hennes styvmamma, det var inget självklart fel på henne men Tina var säker på att hon bara var ute efter hennes pappas pengar.
Han hade en okänd viss summa pengar på banker, i aktier och obligationer. Inte ens hon själv visste hur mycket det rörde sig om, men hon var inte så intresserad av att få veta det heller. Hon hade alltid fått det hon velat ha och aldrig varit utan någonting, förutom kanske kärlek från pappan. Han hade alltid haft svårt att visa sina känslor, pengarna tog för det mesta över kärleken. Han köpte saker istället för att ge henne en puss eller beröm. Hon hade aldrig saknat någon kärlek av honom, hon var glad över det hon fick och det betydde numera mer än en puss. Vissa tyckte säkert detta var konstigt, alla behöver kärlek. Men hon fick det av sin mamma genom att följa hennes fotspår och pengar av pappan. Hon tyckte det var en jättebra lösning och var fullt nöjd med det.
Just av detta skäl tyckte hon det var konstigt att Elisabeth skulle vilja ha en man som inte kunde visa vad han kände. När man är förälskade vill väl man ha bekräftelse av att det är ömsesidigt? Om man inte bryr sig om det, är man ute efter något helt annat som till exempel pengar.
Därför besvarade hon inte leendet utan fortsatte med sin frukost medan hon väntade att få svara på Elisabeths alla frågor, som alltid kom varje lördagsmorgon.
–Vart var du igår kväll någonstans? Frågade hon tillslut.
–Jag var hos Mia, ljög Tina.
–Jaha, mumlade Elisabeth och hon förstod att lögnen inte blev trodd och fortsatte att vänta på alla följdfrågor på den.
–Vi hörde dig inte komma hem inatt och ändå gick vi och la oss halv två. När kom du hem egentligen?
–Halv fyra, svarade Tina kort.
–Jaha, mumlade hon igen. Varför blev det så sent? Du sa ju faktiskt tolv innan du gick hemifrån, och då var klockan bara sex.
–Vi glömde bort tiden. Ingen stor händelse precis. Det kan hända vem som helst!
–Jovisst, men nu råkar det alltid hända samma sak varje helg och det handlar faktiskt om närmare fyra timmar. En sån lång tid glömmer man inte att komma hem på, så vad hände egentligen?
–Ingenting. Varför måste någonting ha hänt? Och om det skulle ha gjort det, tror du verkligen att jag skulle berätta det för dig i så fall? Frågade hon irriterat.
–Varför inte? Jag bryr mig om dig och jag förstår att du ljuger. Du var inte alls hos Mia, och det var du inte helgen innan det och dessförinnan. Vi har ringt henne och ni har inte umgåtts på ett bra tag.
–Varför lägger du dig i mitt liv? Du vet ingenting om mig, min uppväxt eller mitt nuvarande liv. Du skiter i mig, det har du gjort ända sen du först började vara med min pappa, så försök inte att ta igen all tid nu du missat, för den skiten faller inte jag för! Nästan skrek hon.
Elisabeth sa ingenting utan gick därifrån och Tina började äta sin frukost. Medan hon åt hörde hon vartenda ord som utväxlades mellan hennes pappa och Elisabeth och allt handlade om henne. Bara henne och det gjorde det varje helg. Hon kunde inte låta bli att undra hur länge Elisabeth skulle stå ut, med henne och när hennes pappa försvarade henne hela tiden. Hon tycke det var fel av honom, men det var kanske hans sätt att visa henne sin kärlek.

På kvällen tog hon på sina svarta kläder igen, tog bussen till det vanliga gamla stället och därifrån gick hon resten av vägen.
Det var en jobbig väg; över en massa kullar och vägar utan belysning, genom tre tunnlar och sedan längst en lerig väg som ingen visste fanns, utan de som regelbundet använde den.
Äntligen var hon framme och blickade ut över alla konstiga varelser som irrade omkring. En del höjde blicken mot henne, andra sänkte den och vissa hälsade genom att nicka när hon passerade dem på vägen till sitt vanliga ställe satte sig ner. Trevande med handen i jackfickan tog hon upp det hon letat efter och sökte därefter i jorden bredvid sig efter det andra. Hon var tvungen att gräva ner det på olika ställen hela tiden, för folk snodde av varandra och när det var ljust ute på kvällarna kunde man lät hitta andras gömställen, så då var hon ännu mer noggrannare. Men nu på hösten var det så mörkt att ingen kunde ana om man byte plats. Ibland hände det att någon såg vart man la det och gick dit efter man gått, men hon hade aldrig råkat ut för det. Hon gjorde vad hon kommit för och kände hur kroppen slappnade av en stund senare.
När hon vaknade igen efter kroppens chock, som hon tyckte att den borde ha blivit van vid för längesedan, började hon gå hemåt igen fast en annan väg.
Det hade alltid varit så här som det varit ikväll, människor kom hit samma väg från hela landet nästan, vid olika tidpunkter och gjorde det dem kommit för och tog sedan den här vägen hem. Hon visste inte hur länge det varit likadant, men hon skulle ha gissat på flera årtionden.
Några timmar senare när hon kunde gå rakt utan att vingla hade hon kommit hem, som vanligt. Det var en perfekt lång sträcka att färdas innan hon var lika klar som när hon vaknat samma morgon. Även om hennes pappa skulle möta henne i huset, skulle han aldrig kunnat ana vad hon gjort, så återställd var hon nu.
Hon öppnade dörren och tog av sig sina skor och hängde jackan på en galge, innan hon smög upp för trappan igen. Nu gjorde den sina normala ljud ifrån sig, men det gjorde ingenting för hon var inte lika sen hem inatt.
Igår hade hon gått senare hemifrån och därmed blivit försenad hem igen. Det hände inte så ofta som tur var eftersom hon behövde sova och blev ofta trött redan vid tio, elva tiden, och det gällde att inte sova för länge när man fått det i sig. Då var risken stor att man inte vaknade igen, som hennes mamma inte gjorde.
Hon sneglade på klockan när hon stängt rumsdörren efter sig och såg att visorna bara pekade på halv ett.
Hon tog av sig sina mörka kläder som hon hade bara för att inte synas alltför mycket när hon var ute på natten. Även om hennes blonda, långa hår reflekterades mot den mörka skinnjackan så hade ingen sett henne hittills, det skulle hon ha fått reda på under dessa förhållanden i så fall. Hon sjönk ner mellan lakarna som kylde av hennes varma kropp efter promenaden hem.
Innan hon somnade tänkte hon på om hon verkligen gömde sina saker borta vid samlingsplatsen innan hon gick. Hon kunde inte erinra sig om hon grävt ner dem alls. Om hon somnat för fort där borta hade hon inte hunnit göra det, det var hon säker på. Annars somnade hon alltid efter att ha gömt sakerna, men hur var det denna gång? Tänk om dem låg kvar! Vem som helst kunde hitta dem! Och hon hade inga pengar till nya! Hon ville inte väcka några misstankar och kunde därför inte be sin pappa om pengarna eftersom det var senast igår morse hon bett honom om de tusentalskronorna som hon spenderat på dem. Vad skulle hon ta sig till? Skulle hon klara av en kväll utan det? Nej, inte en chans! Hon var ju tvungen, det var en fråga på liv och död, hon tänkte inte sluta som sin mamma!
Hon kastade sig av lakanet och rusade upp för att klä på sig kläderna igen medan hon förbannade sig själv för att inte komma ihåg. Var inte det första tecknet hennes mamma fått, glömska?
Efter sig lämnade hon ytterdörren öppen medan avlägsna steg hördes mot den folktomma gatan…

Skriven av: Jenny

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren