Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

Andas in, andas ut

Andas in, andas ut

Jag vet inte hur länge ljudet hörts i min lägenhet. Det var lågt, som surrandet från kylskåpet och kanske det funnits där länge, redan när jag flyttade in, och jag bara blivit van vid det, eller kanske det börjat lågt och liksom smugit sig på mig, jag vet inte.

Men idag hördes det väldigt tydligt. Djupa, tunga andetag kom inifrån vardagsrummet. När jag kom hem från jobbet den där kvalmiga julieftermiddagen hörde jag det redan när jag öppnade ytterdörren, det lät som ett stort djur stod mitt i vardagsrummet och andades tungt.

Jag stannade till i hallen för att slänga av mig ryggsäcken och ta av mig cykelhjälmen från mitt genomsvettiga huvud, men när jag ställde mig på tröskeln till vardagsrummet upphörde ljudet tvärt. Jag ryckte på axlarna och gick in i badrummet. Den korta cykelturen från jobbet hade gjort mig varm och svettig och jag ställde mig i duschen så fort jag fått av mig kläderna.

Det svala vattnet piggade upp, jag lindade en torr handduk runt mig och öppnade badrumsdörren för att vädra ut den fuktiga luften, och där var ljudet igen. Det lät mycket nära – kom det verkligen från vardagsrummet? Jag tassade försiktigt in dit och visst kom det från vardagsrummet. Bortre delen, närmare bestämt, vid balkongdörren som stått på glänt hela dagen. Kunde nåt djur ha tagit sig in under dagen, kanske? Jag undrade vilket sorts djur, som andades så tungt och ljudligt, kunde ha tagit sig upp till fjärde våningen, in genom en smal dörrglipa och gömma sig i mitt lilla vardagsrum…av ljudnivån att döma var det ett stort djur, och det största djur jag kunde se var en stackars liten humla som förirrat sig in. Jag öppnade balkongdörren på vid gavel och släppte ut den, och ljudet försvann.

När telefonen ringde hoppade jag till så handduken lossnade och gled ner på golvet. Innan jag svarade for tanken ”jag är ju helt naken” genom mitt huvud, ”tänk om nån ser mig?”. Men jag bodde ju ensam och utanför mitt hus fanns bara skog, vem skulle se mig? Den som andades?
Det var mamma som ringde. ”Vill bara kolla att allt är okej”, sa hon, och jag sa ja. ”Vill du komma och äta middag hos mig?” frågade hon, och jag sa ja. Inte för att jag var särskilt hungrig men jag ville komma hemifrån en stund. Jag klädde snabbt på mig och lämnade lägenheten, där vaddetnuvar hade börjat andas igen.

Mammas lilla radhus låg bara ett par minuters promenad bort och jag lät den varma sjöbrisen torka mitt hår på vägen dit. Ljudet jag hört i lägenheten var inte helt glömt, men jag kunde i alla fall få tänka på lite annat en stund. Hemlagade köttbullar och en stor portion stuvade makaroner låg snart som en tung, varm klump i min mage och jag slumrade till en stund i den bekväma altanstolen. Mamma väckte mig, sa att jag sovit i flera timmar, är det inte dags att gå och lägga sig? Hon sa att ”du kan sova här om du vill”, men jag ville sova hemma hos mig, i min egen säng. Jag hade nästan glömt ljudet jag hört.

Jag var hemma strax efter nio på kvällen. Ljudet var tillbaka, och nu kände jag mig utvilad. Nu jäklar skulle jag ta reda på varifrån det kom.
Vardagsrummet, det hade jag redan konstaterat. Jag gick längs väggarna och lyssnade – kanske det kom från nån grannes lägenhet? Nej, det var vid balkongdörren ljudet var tydligast, och invid balkongdörren stod min fåtölj, den stora, mjuka öronlappsfåtöljen jag suktat efter i flera månader tills jag äntligen lyckats spara ihop tillräckligt med pengar för att ha råd med den. Jag tittade på fåtöljen, nästan som om jag väntade mig att den skulle röra sig, som bröstkorgen på en som andas.

Möbeln var helt stilla. Jag böjde mig fram och la örat mot ryggstödet – och då kom ljudet tillbaka. Jag hoppade bakåt av överraskning och slog höften i fönsterbrädan, det gjorde så ont att jag för en sekund glömde vad jag hållit på med. Men nu var det ingen tvekan om saken – ljudet kom från fåtöljen. Jag hade inte tänt några lampor i rummet, det var lite skumt, men visst rörde den på sig?
- SLUTA! skrek jag och sprang ut från rummet.

Jag kommer inte ihåg mer av den kvällen, men jag vaknade nästa morgon i sovrummet, i sängen, fullt påklädd. Klockan var över åtta och jag greps av ett ögonblicks panik – jag kommer för sent till jobbet! – då jag mindes att det var ju lördag. Hela dan för mig själv, att göra vad jag ville. Inte sitta inomhus i alla fall, det var då ett som var säkert, konstaterade jag när jag såg den klarblå himlen utanför fönstren. Badstranden, kanske? Lät lockande, men jag ville inte åka ensam. Jag lyckades övertala en kompis att följa med och när jag kom hem igen var jag vackert hallonröd över större delen av kroppen. Lite kall hudlotion på det så skulle det förhoppningsvis utveckla sig till en vacker solbränna i stället för att flagna bort.

Jag hade inte tänkt på ljudet på hela dagen, men där var det igen, i samma ögonblick som jag kom ut från badrummet. Aldrig i helvete att jag tänker sitta hemma ikväll och lyssna på det där, tänkte jag och ringde kompisen. ”Visst”, sa hon, ”vi tar en krogrunda ikväll”. Vi bestämde att träffas ett par timmar senare så jag hade god tid på mig att göra mig i ordning. Ljudet fyllde mitt huvud och den primitiva delen av min hjärna slog på varningssystemet. Höll jag på att förlora förståndet? Ja, jag började bli rädd för det. Ljudet hördes bara när jag var hemma, kunde det vara så att jag helt enkelt inte ville vara där? Nån slags panikångest?

Jag ville inte fördjupa mig mer i funderingar över mitt sviktande förstånd. Man ska inte tänka för mycket, brukade mamma säga, och det låg nog nåt i det.
Men jag ville testa mig själv, så jag satte mig i fåtöljen. Ljudet – andningen – upphörde och jag lutade mig tillbaka. Att ligga i solen en hel dag tar på krafterna och det kändes som om jag sjönk djupare och djupare ner i den mjuka fåtöljen. Fan också, sa jag till mig själv, inte somna nu, ska ju ut med kompisen ikväll. Nej, upp och börja gör dig i ordning nu!
Men jag kom inte upp. Det var som att ligga i armarna på en oerhört stor och fysiskt stark älskare, som höll om mig bakifrån med både armar och ben, och som andades djupt i mitt öra. Känslan i sig var inte obehaglig – men jag var ju ensam. Jag uppbådade alla mina krafter och nästan flög upp ur fåtöljen, som en kork ur en champagneflaska. Jag vågade först inte titta bakåt, mot fåtöljen, men den stod kvar. Ljudet var borta igen och nu ville jag inte chansa – på med smink och kläder innan jag blev helt galen, och ut härifrån.

Jag drack alldeles för mycket den kvällen, mycket mer än jag brukade. Medan jag ännu var tillräckligt nykter för att kunna tänka klart, försökte jag höra ljudet – andningen – där vi för tillfället befann oss. På restaurangen, på krogen, på promenaden mellan krogarna… Men trots att jag verkligen ansträngde mig hörde jag ingenting. ”Vad är det med dig idag?” frågade kompisen, och trots att jag visste att det skulle få mig att framstå som en ren knäppskalle, berättade jag om ljudet. Hon skrattade bort det med ”äh, det är nog ventilationen, nån gubbe som snarkar så det hörs i hela huset” sa hon. Det lät faktiskt ganska logiskt, varför hade jag inte tänkt på det?

När jag berättade om hur fåtöljen verkat hålla om mig, tittade hon allvarligt på mig och sa: ”Lilla gumman, vad gör du när du är hemma? Du är bara hemma när du är skittrött, du har din lägenhet till att duscha, byta kläder och sova i, du har nog haft väldigt livliga mardrömmar.” Hon hade nog rätt, jag var alltid trött när jag var hemma, min hjärna hade nog spelat mig ett spratt.

Så vi fortsatte att festa, gick från krog till krog, drack för mycket, och nångång framåt småtimmarna var det nån – min kompis kanske, jag är inte säker – som satte mig i en taxi. Den körde mig hem och jag minns att jag betalade chauffören, gick in genom porten, tog hissen upp till mitt våningsplan och fumlade med nycklarna en lång stund innan jag fick upp dörren. Jag minns att jag tänkte att jag borde kanske flytta härifrån, kanske flytta in i mammas radhus, då vore jag aldrig ensam och inte hon heller, och vad pengar vi skulle spara på att bo tillsammans… Jag minns att jag tänkte att jag vill ha en katt, eller en hund, eller både och, och jag var så trött, så trött… Jag satte mig med en duns i den mjuka fåtöljen i vardagsrummet och precis innan jag somnade kände jag två starka, mjuka armar som omfamnade mig bakifrån, och en varm andedräkt i mitt vänstra öra, och jag sjönk djupare och djupare ner i den totala omfamningen och allt blev mjukt
och mörkt.

---

Poliserna tittade förbryllade på den mörkblå fåtöljen och en av dem sa:

- Ja, hon kom ju bevisligen hem i lördags natt, det hörde grannarna, och det ser ut som om hon satt sig här…skorna ligger på själva sitsen, det ser lite märkligt ut…och vad är det där, i vecket mellan sitsen och ryggstödet?
- Enligt kompisen hon var ut med i lördags hade hon en klänning i den färgen på sig. Det här ser ut som en liten bit av den.
- Lördags, hm… Och idag är det tisdag…mamman anmälde henne försvunnen igår, och dörren var låst när vi kom hit…vart fan kan hon ha tagit vägen?
Kollegan skrattade bistert.
- Jadu, det här var ett mysterium, måste jag säga. Visste jag inte bättre skulle jag nästan kunna tro att hon har blivit slukad av fåtöljen.


SLUT

Skriven av: Lotta Friström

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson