Anders älskar Johan

Anders hoppade till, någon hade kittlat honom i nacken. Han vände sig om och där stod Petra, hans flickvän. Hon log med hela ansiktet, lade armarna om hans hals och satte sig i hans knä. Hon gjorde alltid på samma sätt. Han brukade gilla det. Men på senare tid hade det gett snarare motsatt effekt. Han sade inget till henne. Petra var så rar och naiv och trodde det bästa om alla. Han kunde inte såra henne. Istället gjorde han som han brukade, satte händerna i sidan på henne, drog henne till sig och kysste henne. Eller, nästan som han brukade. Förr såg han alltid djupt in i Petras vackra blå ögon som glittrade av okynne och då sög det till i bröstet på honom och då var han tvungen att kyssa henne igen. Nu hade han slutat med det. Petras ögon glittrade fortfarande men suget i bröstet var försvunnet och han skämdes snarare när han såg henne i ögonen. Han kände sig som en förrädare.

Han visste vad som hänt, vad som förändrat hans känslor för Petra. Det hade till och med ett namn.
Johan.
Johan hade börjat i klassen tre veckor tidigare. Anders kände det på en gång. Fast han förstod det nog inte till att börja med. Eller ville inte förstå. Men efter det kunde han inte se Petra i ögonen mer. Lektionerna som han tidigare ägnat åt att leka med Petras händer under bordet blev nu forum för intensivt dagdrömmeri om Johan. Anders ville vara den Johan längtade till, vara den som fick dra fingret från pannan, runt läpparna, över hakan, få rufsa om i det tjocka, bruna håret, få titta in i de kastanjebruna ögonen. Kastanjebruna. Det hade Anders sett. Så allvarliga, eftertänksamma. Så vackra. Helt olika Petras livliga, busiga blå ögon. Ibland värkte det i bröstet på Anders av längtan till Johan.

Men Anders visste att man inte fick känna så. Det var skamligt, äckligt, vidrigt, fult. Aldrig att han skulle berätta det för någon. Än mindre ta kontakt med Johan. Johan skulle tycka han var sjuk. Sa han till sig själv i förnuftiga stunder. Men det gick bara ett par sekunder innan han var tvungen att ge vika för sina drömmar. Allt som behövdes var en tanke på Johans breda axelparti, vackra ögon, gropen i hans haka, så kom suget i bröstet igen. Petra märkte nog att något var fel. Ibland iakttog hon honom i smyg men sa inget. För henne var det viktigt att behålla den fläckfria fasaden. Problem skulle inte låtsas om, så försvann de nog av sig själva. Stackars blåögda, naiva Petra.

Johan var ofta ensam i skolan hade Anders lagt märke till. Han satt ofta för sig själv. Hur många gånger hade inte Anders fått hejda sig själv att gå fram till honom, sätta sig och drunkna i hans ögon?

Petra skakade hans axel.
- Hallå? Sover du?
- Va? Nej, jag satt i egna tankar bara. Vad sa du?
- Det är fest på Gården ikväll, visst ska du med?
Fest var det absolut sista Anders kände för just nu.
- Nä, jag vet inte…
- Va? Jo, det är klart du ska med! Alla ska ju dit!
Det var Petras vanliga argument med undertonen
'Alla kommer undra om inte vi kommer, de kommer tro att det är något PROBLEM'.
Han orkade inte protestera mer, Petra skulle inte ge med sig i alla fall.
- Okej då. Vi ses vid ingången klockan åtta.
- Ja, jag tänkte väl att du skulle komma!
('Jag tänkte väl, du vill väl inte skapa PROBLEM?')

Klockan åtta stod Anders utanför ingången. Petra var inte där ännu. Anders visste att hon inte skulle komma på sådär fem, tio minuter. Det ingick i hennes idyllbild. Killen väntar troget på tjejen. Ändå kom han alltid prick, som en jävla mes, ett mähä som inte vågar säga ifrån.
- Tja!
Anders vände sig om för att se vem som hälsade. Johan. Brunt tjockt hår. Grop i hakan. Kastanjebruna, allvarliga, eftertänksamma, vackra ögon. Johan.
- Tja! Är du också här?
Han nickade. Plötsligt rann allt ur Anders. Det kändes som att ta av sig en ryggsäck packad med tegelstenar.
- Jag ville inte gå hit egentligen, jag mår för jävligt! Jag är så trött på allt. Jag gick med på att gå hit bara för att Petra tjatar så förbannat. Ingen får märka något ovanligt för henne. Allt ska vara perfekt, ett rosa skimmer över allting. Men jag orkar inte mer. Jag vill inte vara någon jävla docka som ska ingå i hennes lilla prinsesslek.
- Ska vi gå någonstans?
Anders kände att han inte ville något annat än vara med Johan. Oavsett var, när, hur. Det spelade ingen roll. Inget spelade någon roll. Bara Johan och han fick vara tillsammans. Därför nickade Anders. Och så gick de.

Petra tog det ganska bra. Hon var mest mån om att det inte skulle märkas så mycket utåt. Och det tog inte många veckor innan hon gick hand i hand med en annan kille. Kittlade honom och satte sig i hans knä med armarna runt hans hals.

Anders och Johan förstod varandra. De kunde sitta tysta och bara se på varandra i timmar. Då behövde de inga ord. De förstod i alla fall.

Anders älskar Johan.
Johan älskar Anders.
Anders och Johan älskar varandra.

Skriven av: Ida