Publicerat
Kategori: Novell

Andra chansen

Bilen körde på småvägar och det började att regna ganska så mycket.Erik och Anders var på väg mot Eriks födelseort. Han hade hört att de skulle ha en auktion på saker från ett gammalt ställe i trakten.
Men nu när han tittade ut såg han knappast något när vindrutetorkarna riktigt skvätte undan allt. Plötsligt såg han att det stod en ko mitt i vägen!
Han försökte att undvika kon men det gick inte så bra, utan bilen girade till och de körde i diket.
Anders vaknade till ur denna situation och tittade på Erik.
- Hur gick det Erik?
Inget svar. Anders såg att Erik hade fått ett stort sår i pannan.
Anders sprang ut med önskan att en bil skulle komma.
Tänk, det gjorde det också!
Han sprang ut i viftade som en galning att bilen skulle stanna.
När bilen stannade sa Anders.
- Min vän blev skadad när vi körde ner i diket. Finns det något sjukhus vi kan köra honom till?
Mannen tittade förskräckt men svarade:
- Nej, inte på nära håll. Men vi tar honom till doktor Petersson.
De tog ut Erik och lade honom i mannens bil och körde i väg.

När Erik låg på doktorns bänk och han undersökte honom sa han till Anders.
- Det är bäst att du väntar där ute. Doktorn fru frågade Anders om han ville ha kaffe.
Men Anders svarade.
Tack, det är bra som det är.
Det blev en lång väntan medan doktorn undersökte Erik.
Till slut kom han ut och sa till Anders..
- Han har fått en rejäl hjärnskakning och det är inget att leka med. Utgången vet jag inte utan det får tiden utvisa.
Anders frågade om han fick vara med sin vän. Doktorn sa att det gick mycket bra.
Han stod och tittade ut genom fönstret och hörde hur Erik nästan ropade.
- Anders! Anders!
Han störtade till bädden och frågade hur han mådde. Erik svarade.
- Jag tycker det doftar kaffe?
De blev bjudna på frukost och doktorn kunde inte tro att Erik hade repat sig så snabbt.
Anders och Erik tackade för vänligheten och klev ut i dag som ströddes utav solsken.
Erik sa plötsligt.
- Jag känner igen det här lilla samhället. Det måste ju vara Bäckseda!
Anders undrade varför han kände just till det här samhället?
Erik förklarade att när han var sju år blev hans mamma sjuk och då skickades han till sin farfar här just till denna bygd.
- Men det är ju över 50 år sedan, så jag tror inte att stället finns kvar, sa Erik.
De gick över den lilla träbron där ån rann med lika klart vatten som det var när Erik var en grabb.
- Titta sa Anders det står en grabb och hänger där borta.
- Ja, du har alldeles rätt svarade Erik.

De gick bort mot grabben och Erik frågade om Kvarnbacken fanns kvar.
Grabben svarade.
- Javisst finns det kvar. Varför frågar ni det.
Det skulle vara lite komplicerat att just stå här och förklara det.
Men Erik sa i alla fall.
- Jag har bott där när jag var en grabb.
Pojken stirrade på honom och sa.
- Vad menar du? Jag bor ju där också ,nu hos farfar Arvid.
Nu tyckte Erik det var lite lustigt.
- Bor du där nu? Heter mannen som äger stället Arvid?
- Ja, vad är det för konstigt med det?
Erik han stod där en stund och funderade, vad är det här?
- Föresten vad heter du? Jag heter Erik Mattson om du så gärna vill veta det!
- Erik Mattson!
Erik han tittade på Anders som också hade hört det.
- Vad är det frågan om undrade Anders? Han heter ju som du gör!

Det var inte så långt till gården och de såg en man som höll på att hugga ved.
De gick fram och presenterade sig.
Erik stod länge och tänkte. Det liknar ju min farfar.
Han frågar då helt sonika.
- Är det du som är Arvid Mattson?
Mannen svarade.
- Ja, i helt egen person.
När Erik sa att han liknade hans farfar var det liksom att den frågan gick inte fram.
Det var liksom att en glasruta var emellan dem.
- Underligt muttrade Erik.
Just då kom det en bil körandes uppför allén och ur bilen klev en välklädd och
välfriserad man.
Arvis sa.
- Nu kommer söndagsskolekostymen!
När mannen kom fram till Arvid sa han direkt.
- Jag har inga goda nyheter, utan jag säger det med en gång. Här är det igen idé att gå omkring som katten kring het gröt.
- Vad är det frågan om, sa Arvid?
- Du är efter med dina inbetalningar på lånet till den här gården!
Du har två dygn på dig, sedan konfiskerar banken den och tar över din gård.
Men jag har ett erbjudande. Min dotter och måg tittar efter ett ställe och de kunde tänka sig att köpa det här. Jag erbjuder dig 3000 kronor för gården.
Arvid blev nästan ursinnig och skrek ut.
- Denna gård har varit i generationer i nästan hundra år. Så 3000 kronor är en förolämpning!
- Det är bättre det än att banken ta den, då för du inte ett öre.
- Nu ger du dig av, för annars får du känna på den här knytnäven!
Mannen nästan sprang till bilen och med en rivstart körde han där ifrån.

Erik kunde inte hålla tyst nu utan han sa.
- Hur kan en sådan här gård har så lite likviteter?
- Ja, det är på grund av vattnet.
- Vattnet? Ja, jag har försökt att borra efter vatten men jag har kammat noll.
Erik fortsatte med att säga att Anders var en hejare på slagruta.
Arvid han skrattade hjärtligt.
- Sådant humbug nej, jag tror inte på det, det är bara struntprat!
- Låt han få en chans? Det kostar väl inget. Föresten söker vi tak över huvudet efter en bilolycka.
- Vi säger väl det då sa Arvid.
Vid kvällsmaten kom pojken och Arvid frågade.
- Hur var det i skolan i dag?
Pojken tittade på Erik och Anders. De hade ju sett han vid bron.
- Jo, då det var väl som vanligt, svarade han.
Arvid blev allvarlig och sa till pojken.
- Jag börjar bli gammal och ingen vill ha den här gården. Kanske du vill det Erik?
Pojken tittade upp och sa.
- Jag gillar inte den här gården jag vill ju resa hem!
Då tänkte Arvid ja, vad ska man kämpa för?

När de skulle lägga sig gick Erik in till pojken och frågade hur han mådde.
- Jo, då det är väl bra.
Jag ska tala om sa Erik att din farfar älskar den här jorden, som han har arbetat
med nästan hela sitt liv.
Han hade tänkt att du skulle ta över den. När du sa att du inte ville det, så krossad du nästan hans hjärta!
Pojken tittade med stora ögon på Erik och undrade.
- Hur kan det komma sig att du vet så mycket om mig och farfar.
- Erik han svarade att så är det.
- Jag vet att du är bitter att din mor är sjuk och du sa när ni grälade.
- Jag hoppas att du dör!
Jag vet att du inte menade det, men när hon blev sjuk trodde du att det var ditt fel.
- Var det inte det så, svarade pojken?
Nej, absolut inte sa Erik. Det blir bra i fortsättningen din mamma kommer att blir bra.

Nästa dag tog Anders fram en slagruta. (Slagrutereaktionen är en spontan och
omedveten reaktion i människokroppen.
Den ger sig till känna som små och för det mesta omärkliga muskelrörelser
men kan göras synlig med hjälp av ett föremål som rutgängaren håller i handen, t ex en träklyka).

Arvid frågade.
- När ska vi sätta igång? Ja, vi kan börja nu.
Anders for iväg med sin slagruta och det bar iväg till en lada och snart kände
Anders att det var här det skulle vara vatten.
De började att gräva inne i ladan och Arvid tyckte det gick lite långsamt så
han började att hjälpa till.
De slet hela dagen och Arvid var riktigt trött när kvällen kom.
Erik gick in och pratade med Arvid. Plötsligt sa Arvid.
- Jag känner mig så konstig och då trillade han ihop.
Pojken kom just då in och undrade vad det var med sin farfar.
Anders svarade.
. Han är sjuk jag måste springa efter en läkare.
Läkaren konstaterade att det var hjärtat.
Pojken tittade upp på Erik och sa.
- Det är mitt fel du sa själv att jag hade krossat hjärtat på min farfar!
Jag ska göra det rätt igen! Jag ska göra farfar frisk!
Han sprang ut i ladan och började att gräva med händerna.
- Vi ska klara detta farfar sa han många gånger.
Erik hämtade honom för hans farfar var inte alls bra nu.
- Pojken sa.
- Farfar vi klarar det jag vet att vi kan hitta vatten. När Erik tittade efter på hans stövlar var de nästan vattenfyllda.
Han hade hittat vatten!
- Vi ska ha gården i många generationer farfar! Jag har aldrig fått chansen att säga att jag älskar dig farfar. Men nu har jag fått den chansen.
Erik hörde detta och stod med gråten i halsen och han tänkte.
- Jag fick faktiskt min andra chans att säga att jag älskade farfar.

Inne på rummet hörde nu Anders Erik ropa.
- Farfar, farfar!
Hur är det med dig?
- Jag tycker jag känner att det doftar frukost?
Anders sa.
- Välkommen tillbaka, min vän.
Doktorn han undrade faktiskt att det var fantastiskt hur snabbt Erik hade
repat sig. De tackade och gav sig av i taxi.
De körde precis där träbron var och där stod där nu en pojke till.
- Stanna taxin ropade Erik!
Erik gick fram till pojken och frågade.
- Är det du som är Erik?
Pojken svarade.
- Nej, skulle jag heta det då?
- Förlåt sa Erik jag tyckte du var en annan.
Pojken skrattade till lite.
- Man kan ju alltid chansa en annan gång!

Bo Grapenskog

Skriven av: Bograpen

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren