Änglavakt

”Jessica!” Skriket skar genom den kalla och tysta höstnatten. En hund skällde i fjärran, men det var det enda svar hon fick. Hon såg sig förtvivlat omkring efter ett enda tecken på liv, men hon fann inget. Men då såg hon genom skuggorna, att där längre bort vid ett träd låg hon.
Tidigare på kvällen hade de två vännerna varit på en filmkväll med kompisarna, och sedan hade de gått ut för att ta en promenad. Men deras promenad blev inte så lång. För att när de precis hade passerat en korsning kom en bil i hög fart förbi dem. De tänkte inte så mycket på det just då, men strax efter kom en polisbil i full fart efter den första bilen. Bilarna försvann bakom ett hörn, men kom snart tillbaka i samma riktning de hade kommit ifrån. Egentligen var det inget konstigt med detta, för det var något som hände nästan varje dag, så det var egentligen ingen som höjde på ögonbrynen när de såg en polisbil i full fart åka förbi dem.
Men just denna biljakt var det något speciellt med. De två vännerna visste inte om det då, men det skulle de bli medvetna om inom kort. Bilarna försvann igen runt hörnet därifrån de kommit, som om inget hade hänt. Och de två vännerna fortsatte sin promenad de också.
Bilen sladdade okontrollerat runt hörnet. Föraren i bilen kämpade för att få kontroll över billen igen, men det var hopplöst. Polisbilen saktade ner när den såg att föraren i bilen framför hade tappat kontrollen över fordonet. Då upptäckte en av polismännen någonting som fick hans hjärtat att stanna. På vägkanten gick två tjejer, ännu lyckligt ovetande om faran som var på väg mot dem i hisnande fart.
De kunde inte längre höra bilarna som försvunnit runt hörnet. Men efter ett tag kom ljudet av de två bilarna närmare igen, men ingen av de två tjejerna lade märke till det. Ljudet från de två bilarna kom närmare och närmare, tills det på riktigt nära håll hördes ljudet av skrikande däck. De två tjejerna vände sig överraskat om, men det var för sent. Den första bilen körde rakt in i de två tjejerna, och sedan vidare ner i diket och in mot skogen. Polisbilen stannade med tjutande däck vid dikeskanten, och poliserna steg ut ur bilen. Polismännen närmade sig försiktigt den första bilen, men när de kom tillräckligt nära upptäckte de att det inte fanns någon i bilen, men där vindrutan en gång suttit gapade nu ett stort hål. Polismännen såg på varandra och fortsatte sedan leta efter de två tjejerna som slungats in i skogen. Den ene polismannen begärde förstärkning och en ambulans, medan den andre gick djupare in i skogen. På håll hördes tjutande sirener som närmade sig, men ännu hade man inte hittat någon. Man började undra hur det var möjligt att de inte hittat någon, när det hade varit både två fotgängare och åtminstone en förare till bilen.
Samtidigt längre in i skogen drog föraren med all sin kraft de två tjejerna bort från olycksplatsen. De var båda medvetslösa så de gjorde inget motstånd när de blev slepade längs marken. Föraren stannade till och lyssnade ut i natten efter några ljud, men det hördes inga. Han knuffade upp de två tjejerna mot varsitt träd, och band sedan fast dem.
”Jessica!” Skriket skar genom den kalla och tysta höstnatten. Det var mörkt, så hon kunde inte så något, men hon anade till sig att det låg en gestalt hopsjunken mot ett träd längre bort. Plötsligt gav gestalten ifrån sig ett stönande och började röra på sig en aning. När Jessica kvicknat till började de två tjejerna försöka få av sig repena som band fast dem i träden. Ingen av dem kunde få upp knutarna så de började ropa efter hjälp istället. Men det var ingen som svarade, endast ett hundskall hördes till svar. Plötsligt hörde de hur någon närmade sig i mörkret, det var inga skyndande steg, utan mera försiktiga steg som kom närmare dem.
Polisen ordnade en mindre skallgång efter de försvunna fotgängarna, och efter ungefär en timmes letande genom det närmaste området, hade man hittat föraren till den första bilen. Föraren låg långt in i skogen, vilket man tyckte var konstigt, men man hade inte sett skymten av någon tjej. Föraren fördes med ambulans till sjukhuset men han skulle klara sig.
Skallgångs patrullen hade tagit en paus i letandet när någon plötsligt hojtade till. De hade hittat något! Det visade sig senare att det var ett spår efter att någon eller några hade blivit släpade på marken. De följde spåren men plötsligt tog de slut, de stannade och såg sig omkring i gläntan. Där hittade man avskurna rep runt två av träden, men ingen av tjejerna syntes till.
Tjejerna var efterlysta, och deras bilder publicerades i hela området, men ingen hade varken sett eller hört av dem sedan den kvällen. Det gick ytterligare en tid utan att någon hörde något om flickorna, men en dag stod det i lokaltidningen, ”Idag hålls en minnesstund för de två tjejerna som miste sina liv i olyckan på hösten. Minnesstunden hålls i kyrkan.”
Ingen i byn hade anat detta, så annonsen kom som en chock för byborna. Men alla i byn var ändå närvarande vid minnesstunden. Men när prästen skulle börja sitt tal öppnades dörrarna till kyrkan, och in genom dörren kom de två tjejerna. Alla började med en gång prata i mun på varandra. Hur kunde detta vara möjligt?
När de två tjejerna sett annonsen i tidningen kände de sig tvugna att gå dit, tänk att gå på sin egen minnesstund. När de stigit in i kyrkan hade alla genast börjat prata i mun på varandra. Men när de kom fram till podiet framme i kyrkan tystnade alla. ”Allt detta har varit ett enda stort missförstånd, ja, vi blev på körda av den där bilen, och vi blev fastbundna i träden, men då kom det fram en man till oss som hjälpte oss att bli fria från repen. Vi frågade förståss vad han gjorde mitt inne i skogen vid denna tidpunkt på natten, men det enda svar vi fick var, att han var en ängel som blivit sänd för att rädda oss.” Ingen av byborna sade ett knyst. När tjejerna kände att de inte behövde förklara mera vad som hänt, spred de sina vingar, till allas förvåning, och steg upp till himlen genom kyrkotaket.
Byborna hade varit med om ett mirakel, ingen ville tro på det, men alla hade sett det med sina egna ögon. Sakta började byborna ta sig ut ur kyrkan, alla var tysta, nästan onaturligt tysta.
Veckorna gick, och den lilla byn började gå tillbaka till sin vanliga vardag. Men byn skulle aldrig bli sig lik igen, byn hade änglarnas skyddande vingar som ett täcke över sig och dess invånare.

©

Skriven av: mandaa