Annabelles dilemma

Hon rätade på ryggen, samtidigt som en utandning for genom hennes lätt svettbepärlade näsa. Hennes mörka ögon letade sig längs trädtopparna neråt för att slutligen fastna på sin hemby, som tornade upp sig nedanför hödjen där hon stod. Kyrkan låg som kronan på verket. En vy hon aldrig tröttnade på lika lite som de blåskimrande bergen i bakrunden, som förstärkte perspektivet och utgjorde ett vackert ramverk. Hon tog några steg och sträckte sig efter vattenflaskan som stod i skuggan. Det var en varm majdag och ovanför hennes kepsförsedda huvud gassade solen från en nästan molnfri himmel. Vattnet droppade lätt på t-tröjan när hon ivrigt svalde några klunkar. Ett njutningfullt välbehag for genom hennes långa gestalt. En enkel men just då värdemättad belöning. I samma stund hon drog munnen mot tröjärmen hördes kyrkklockan slå elva. Det var en timmes arbete kvar innan lunch. Hon tänkte att hon skulle gå bort till körsbärsträdet efter att hon ätit och inta desserten under det. Samtidigt mindes hon att detta var också hennes stora kärleks favoritträd, iallafall i månadsskiftet april- maj. Tanken på honom fick henne att känna sig lite dyster till mods men hon gav sig varken tid eller tillåtelse att grubbla mer på detta. Utan hon fortsatte sin syssla i vinfältet. Arbetet renade och befriade henne åtminstone för stunden från den ibland otrevligt påträngande verkligheten.

Problemet eller problemen, om man så ville, bestod i om hon skulle flytta upp till Norge och mannen hon älskade eller stanna kvar i Frankrike. Eller kanske helt enkelt göra något helt annat. I ett års tid hade hon på ett typiskt sydfranskt vis skjutit sina bekymmer framför sig, men hennes dilemma var inte så enkelt. Förutom att vara ensamt barn i familjen hade hon valt att ta över vingården succesivt sen några år tillbaka. Hennes pojkvän hade hon stött på då hon besökte Norge för första gången. Han var mer eller mindre den första manliga person hon talade med där. Det visade sig rätt snart att detta möte innebar en radikal kursändring i båda deras liv. Likt planeter påverkades deras dragningskrafter varandra och med tiden fick de till en gemensam omloppsbana. Men för ett år sedan hade han bränt av en styrraket för att få till en egen orbital. Även om navelsträngen inte var avkliptt, de ringde varandra ett par gånger i veckan, så kände hon sig ensam allt för ofta. Men hon satt fast i sitt vägval, som hon hade tagit för några år sedan. Det var bara det att vissa dagar tyngde det ner henne extra djupt. Skulle hon mäkta på det? Vågade hon ta ett irreversibelt beslut? I de värsta stunderna tvivlade hon starkt på det.

Hennes mage kurrade till ljudligt och hon kisade upp mot solen. Det var lunchdags och efter att sjunkit ner bakom ratten i den nersuttna gamla citroënskåpbilen åkte hon den knappa kilometern ner till vingården. Där intogs i det mörka och svala köket på sedvanligt vis de av hennes mor hemlagade rätterna, ackompanjerat till en informationstin TV.

Eftermiddagen fortsatte som förmiddagen med samma arbete och på samma fält som emellertid snart skulle bli klart. Annabell gick aldrig bort till körsbärsträdet efter lunchen, beroende på att hennes mor redan hade varit och plockat och serverat dem ur en skål. Den kvällen var hon som vanligt trött i sin kropp och hon slumrade i soffan framför TV’n. Utanför fönstret hade skymningen börjat att dra sin mörka kappa omkring sig. En och annan stjärna började redan knistra på himlavalvet och månen, som inom ett par dygn skulle anta en helt rund form, reflekterade solens ljus strax ovanför horisonten. Plötsligt avbröts den lugna idyllen av ett ovanligt högljutt oljud, som påminde lite om en åskknall. Det ven och dånade samtidigt men bara under några få sekunder. Annabell vaknade till och hon tyckte att det hade smält till i huset ja det kom från taket tyckte hon- Plong! Där var det igen. Hon gick bort till fönstret och ställde sig på behörigt avstånd från det, eftersom hon var rädd för åskväder. Men inga tecken på ett analkande sådant syntes. På TV’n började ett nytt program och hennes intresse drog sig snabbt till detta då det var ett av hennes favoritprogram. Inga fler ljud av ovanlig karaktär hördes den kvällen eller natten så hon somnade snabbt och lugnt in i sin säng lite senare.

Vad hon inte visste var att utanför, runt omkring henne, på en yta med en diameter på cirka 100km, hade jordytan likt en hagelskur blivit perforerad av något metaliskt och förhistoriskt. Denna kvällen, visade det sig senare, skulle förändra hennes liv. Men just nu när hon sov som tyngst hade hon ingen som helst aning om detta. Under natten började det regna.

Den sommaren kom de första tecknen på att allt inte stod rätt till i allt för många av de södra Rhône-distriktets vinfält. Annabell kunde också konstatera den gradvisa katastrofen som höll på att hända med flertalet av hennes vinrankor. I början hade hon reagerat med förundran men senare med stegrande förtvivlan när hon förstod omfattningen. För henne personligen och alla drabbade vinbönder var det en ohygglig katastrof. Något sådant hade aldrig tidigare inträffat i mannaminne.

Räddninginsatser hade relativt snabbt satts in men tyvärr hade de kommit för sent för de flesta. I runda tal skulle 80 procent av alla vinstockar gradvis slås ut och dö inom ett år. Något som alla berörda hade svårt att ta till sig i början.

Orsaken till förödelsen var ett tidigare okänt virus med förädiska verkningar i samma still som en gång phylloxéra hade yttrat sig. Undersökningar och forskning pekade på ett virus, som av allt att dömma, varit inkapslat i meteoriter. Det var dessa som hade slagit ner och perforerat södra Rhône-distriktet den där varma natten i maj. Det fallande regnet resulterade i att meteoriterna sprack upp och föll sönder, vilket gjorde att det virulenta innehållet snabbt kunde lakas ur. Kombinationen av virusupptag via rötterna och senare en speciell infekterad insekt, som förökar sig i vattendrag men som har vinrankan som sin biotop hade konsentrerat och fulländat katastrofen.

Annabell pratade med Erik i telefon. Det var nu höst och hon hade nu bestämt sig sa hon. Det var nu bara en tidsfråga innan de kunde återförenas uppe hos honom i Bergen. Hon längtade vansinnigt efter honom redan även om de hade tillbringat fyra härliga veckor tillsammans under sensommaren. Hon skulle ta en del av försäkringspengarna hon fick för skadorna på hennes fält, resterande skulle hennes föräldrar få behålla. Hon hade allvarliga planer på att starta en delikatesbutik i sin nya hemstad. Och då Norge troligtvis skulle följa Sveriges beslut om ett slopat vin och spritmonopol hade hon vissa förhoppningar om att kunna lyfta in detta sortimentet i sin butik. Rhônevinernas priser hade fått en exponentiell utveckling och hon hade sen tidigare med Eriks hjälp byggt upp en liten vinsamling på gården. Efter ett sedvanligt kärleksbedyrande avsked la Annabell på och hon tittade ut genom det öppna fönstret.

Troligtvis skulle hon sakna sin hembygd, sin kultur och sitt språk. Men Provence låg ju kvar där det låg och kanske skulle de en dag återvända tillsammans eller i värsta fall fick hon väl återvända själv. Fast kanske inte själv ändå, för hon hade för några dagar sedan fått det glädjande beskedet att hon var gravid. Erik hade blivit jublande glatt överaskad när han fick beskedet och tyckt det var ingen hejd på toppennyheterna. Framtiden lyste ljust och så gjorde även den vackra solnedgången. Hon gick ut i det halvskumma köket för att ta sig något att äta.

SLUT

Skriven av: CarlHenrik