Äntligen rättvist, eller?

Jag gråter inombords.
Det är en smällkall vintermorgon i januari och jag sitter på den frostiga träbänken i busskuren som står vid den istäckta asfaltsvägen utanför det röda tegelhuset som jag bor i. Jag väntar på bussen som kommer 7.14. Klockan är nu 7.12. Det är den första dagen på vårterminen i samhällstvåan. Jag fryser, men jag vill ändå inte gå in i bussen och sätta mig bland de andra ungdomarna. Jag måste, eftersom att mamma står i det upplysta köksfönstret för att se till att jag åker iväg. Hon säger att alla problem löser sig till sist, men visst, Bianca kommer sluta trakassera mig någon gång i framtiden. Troligen när Bush har slutat att bomba araberna och Ryssland har krympt till en ärtas storlek.
Nu ser jag skolbussens starka lampor bakom den gröna barrskogen. De lyser upp den mörka vintermorgonen i januari. Oron sticker i mina händer och ångesten hänger som ett tungt, kolsvart moln över mitt värkande huvud. Jag vill kasta mig ut framför bussen och ligga där som en blodig fläck efteråt. Alla skulle få höra Biancas bedövande hånskratt eka vid vägen och min mamma… hon skulle förmodligen inte klara sig. Jag är den enda som finns kvar att hjälpa henne. Hon är alkoholist och en av anledningarna till Biancas elaka kommentarer.
Jag struntar i att hoppa ut framför bussen och tar i stället fram busskortet som jag har i fickan. Jag reser mig när skolbussen stannar och dörren till helvetet öppnas sakta framför mig. Jag ser Biancas hånfulla ansikte i fönstret. Hon skrattar åt Elias, en kille i NV-ettan. Jag kan inte hjälpa att jag tycker synd om honom.
Jag tvekar en oändlig och ångestfylld sekund och ser att mamma fortfarande står i det upplysta köksfönstret och tittar på mig. Jag vill springa dit och lägga mig i sängen. Skrika. Gråta. Hata. Sedan vill jag aldrig gå därifrån igen.
Jag tar det första viljelösa steget mot den fulla bussen. Sedan halkar jag klumpigt på den glashala trottoaren. Jag faller pladask på min nu ömmande bakdel och är på väg att börja gråta. Mina mörka, bruna ögon tåras. Jag tror att de salthaltiga tårarna kan frysas till is och torkar snabbt bort dem innan någon annan än jag upptäcker dem. Jag reser mig sakta upp och går in i bussen på ostadiga, skakiga ben. Alla i bussen skrattar åt mig. Jag stoppar i busskortet i automaten med darrande hand och väntar på att det ska komma upp igen. Jag tar det och stoppar sakta ner det i jeansfickan.
Vägen till den enda tomma platsen är lång. Biancas ilande blick skär som laser i min kropp. Jag intalar mig att det är inbillning. Hon öppnar sin rödmålade mun med perfekta tänder.
”Hörru, lillfjompan! Du borde kanske skaffa blöjor.” säger hon elakt och pekar menande på den smälta snön på min jeansklädda ända.
Nu har det börjat igen. Alla skrattar. Nåja, nästan alla. Biancas kompisar och de som är för fega för att våga göra någonting annat i alla fall. Layla skrattar inte. Jag skrattar inte.
Jag vill dö.
Platsen som jag brukar sitta på är ledig som vanligt och jag sätter mig beslutsamt ner bredvid min bästa, och enda, kompis Layla. Ilskan samlas i mitt huvud och det känns som om jag ska sprängas, men jag lugnar snabbt ner mig.
Bianca trycker sina blodröda läppar emot hennes pojkväns. Vem är hon tillsammans med idag? Jaså, han. Varje vecka byter hon pojkvän. Det är intressant att se vem hon har lyckats snärja. Men tyvärr är jag inte tillräckligt intresserad i hennes patetiska liv för att bry mig särskilt mycket.
Layla, som också blir utsatt för Biancas vidriga, nedvärderande och absolut motbjudande kommentarer, tittar uppgivet, nästan sorgset på mig. Hennes blick säger: ”Jag vet vad du känner just nu. Jag känner likadant.” Men hennes mörka röst säger:
”Bry dig inte om henne! Hon gör så emot alla.”
Jag vet att hon egentligen vill säga: ”Jag hatar henne. Jag vill se henne död. Om jag kunde så skulle jag göra något lika jävligt emot henne som hon gör emot oss”.
Men Layla skulle aldrig säga något sådant. Hon är för snäll. Hon kommer ifrån Egypten och är muslim. Det är hennes ömma punkt som Bianca har hittat. Layla skäms inte, men Bianca tycker att det är underbart roligt att terrorisera utlänningars liv. Som om deras liv i Sverige inte var tillräckligt dåliga redan. Layla har haft problem med sina grannar ända sedan hon kom hit. Hennes föräldrar får inga jobb bara för att de heter som de heter och ser ut som de ser ut. Jag tycker så synd om dem.
Jag börjar tala med Layla om gårdagens avsnitt av Felicity. Samtalet ändrar riktning och vi börjar att tala om vår skidresa till Åre som vi gjorde för några år sedan. Vi skrattar och har väldigt roligt.
Bussen stannar vid skolan. Vi stiger av. Den grå skolan reser sig som ett militärt ungdomsfängelse framför oss. Jag grips av ångest igen. Ännu en oändlig termin av mobbning som ingenting gör något åt. ”Bianca är så snäll! Hon skulle aldrig göra något sådant”. Visst, visst! Aldrig! Jag skulle vilja säga till de där idiotiska lärarna verkligheten. Att Bianca trakasserar alla hon kommer åt. Den här skolan är värre än någon skola som någonsin har funnits. Konceptet om att inga svenska skolor skulle ha så stora gruppskillnader som de i USA är helt galet. Om jag någonsin skulle träffa den personen som sa det, och den som sa att det inte föregår lika mycket mobbning på gymnasiet som på högstadiet, då skulle ingen kunna hejda mig ifrån att få ett vilt och galet raseriutbrott.

Skoldagen är slut och solen har gått ner när jag kommer hem. Vi åker hem med skolbussen som kommer 16.07. Det har varit en lång skoldag och jag är tröttare än jag var i morse. Bianca har hållit sig ganska lugn idag. Hon har haft för många personer att snacka med. Det är både tur och otur att hon har många vänner. Det hade varit bättre om hon hade varit en nolla utan vänner som inte vågat göra någonting. Men hon är inte det, hon är en nolla som vågar göra någonting, och då är det bra om hon har flera vänner. Då kan hon inte bråka med oss vanliga dödliga hela tiden.
Jag stiger av bussen vid busskuren som ligger på den andra sidan av den istäckta asfaltsvägen vägen utanför det röda tegelhuset som jag bor i. Jag går hem och lägger mig i sängen. Mamma är inte hemma. Hon har lagt en lapp på det ljusa köksbordet i trä. Hon är och handlar på köpcentret. Jag somnar. Timmarna går.
Plötsligt vaknar jag av den ringande telefonen i hallen. Jag tittar på den digitala klockan som står på mitt mörkbruna nattduksbord. 19.34. Mamma svarar i telefonen ute i hallen.
”Hallå!” säger hon. ”Ja, men hon sover. Ska jag väcka henne?”
Jag går ut i hallen.
”Här kommer hon,” säger mamma och ger mig telefonluren.
Jag sätter den mot örat.
”Hallå?” säger jag trött.
”Hej…” säger Layla.
Det blir tyst en stund. Jag hör Laylas mammas röst i bakgrunden. Hon skriker. Konstigt! Hon som brukar vara en sådan tyst och snäll person. Layla skriker tillbaka på arabiska.
”Har något hänt?” frågar jag försiktigt.
”Ja…” börjar hon med gråtande röst. ”Kan du komma hit?”
”Jag kommer med detsamma,” säger jag och lägger på luren.
Något har hänt med Layla. Jag måste hjälpa henne. Jag tar på mig min tjocka, vita dunjacka och mina skor. Sedan halvspringer jag de två kvarteren till villaområdet där Laylas familj bor. Jag går in på tomten och går upp för den vita trappan. Dörren öppnas av Laylas mamma innan jag hinner knacka på.
”Kom in!” säger hon på osäker svenska och ropar sedan något på arabiska.
Layla kommer gående. Hon har blåmärken i ansiktet och hennes högra öga är svullet. Hennes tröja är blodig och hon håller sig för magen. Hon haltar gråtande fram till mig där jag står i mitten av hennes familj.
”Vad har hänt?” frågar jag förskräckt.
”Åh…”
Vi går upp för trappan och in i hennes rum och jag hjälper henne att sätta sig ner på sängen. Hon har slutat gråta. Vi blir tysta en lång stund.
”Det var så hemskt! Jag visste inte vad jag skulle göra,” börjar Layla.
Hon gråter igen. Jag lägger tröstande mina på hennes axlar och vi sitter tysta en lång stund. Sedan berättar hon en lång, fruktansvärd och gräslig berättelse. Hon och hennes lillebror Amal hade gått till köpcentret och köpt mjölk då ett gäng killar och tjejer ifrån skolan, inklusive Bianca, hade kommit fram till dem. De hade sagt taskiga saker om syskonens hudfärg och religion. Amal hade blivit arg och sagt en massa saker tillbaka trots sin systers varningar. Till slut hade Bianca blivit sura på Amal och tagit mjölken ur hans hand, slängt den i asfalten och försökt tvinga honom att dricka upp den. Eftersom han vägrade blev han nerknuffad på asfalten och killarna spottade på honom. Layla, som gjorde motstånd, fick ett hårt slag i ansiktet så att hon föll omkull och det hela slutade med att killarna stod och sparkade och slog på henne och Amal. Bianca och de andra tjejerna stack efter en stund.
Polisen kom till slut och tog killarna. Layla och Amal kördes till sjukhuset med ambulans. Amal hade brännmärken av cigaretter på armarna och ena armen bruten, men som tur var hade syskonen inga bestående men, förutom psykiska. Jag kan inte göra något annat än att sitta tyst.
”Vi måste göra något åt dem,” hör jag mig själv säga.
”Ja, men gör något då. Sitt inte bara där!” skriker Layla åt mig.
”Vad kan jag göra?” frågar jag argt.
Layla ser ner på golvet.
”Förlåt… jag menade inte så.”
Plötsligt knackar någon på dörren. Det är Laylas mamma som kommer in. Hon säger att polisen står i hallen. Vi går ner. Laylas mamma säger att jag borde gå.
Jag går ilsket hem och lägger mig. Jag fattar inte hur Bianca kan ha en sådan makt på folk. På natten drömmer jag att jag gör alla möjliga hemska saker emot Bianca. Jag bränner henne med ett järn som man märker hästar med, jag dränker henne i ap-piss, jag sågar skallen av henne med en motorsåg och sedan begraver jag henne i konstgödsel. Som final slänger jag en atombomb på graven.
Jag har dåligt samvete när jag vaknar på morgonen och jag har ont i magen när jag går till bussen. Layla är hemma idag. Hon mår inte bra. Det gör inte jag heller. Jag är fortfarande så jävla förbannad på Bianca för det som hon gjorde emot Layla att jag skulle kunna spy blod över henne.
Allt vänder när jag stiger på bussen. Jag ser att Bianca inte är där. Jag hoppas att något har hänt med henne. Att hon har blivit haffad eller något. Eller dött. Nej, så får jag inte tänka.
Sedan ser jag att hennes kompisar gråter. Jag går fram till min plats och sätter mig. Vad har hänt? Jag frågar tjejen som sitter bakom mig. Hon säger några ord som ekar i mitt huvud efteråt.
”Bianca dog i natt.”
Den första tanke som dyker upp i mitt huvud är: ”Jag dödade henne i drömmen!” Irrationellt tänkande, men jag får snart veta sanningen.
”Hon blev påkörd av en lastbil när hon gick hem i går.” säger tjejen bakom mig.

Hela dagen känner jag mig tom. Jag känner mig lättad, men är det egentligen rättvist? Förtjänade Bianca att dö? Är det mitt fel, eftersom jag tänkte så elaka tankar om henne? Jag vet inte alls hur jag ska tycka längre. Konstiga tankar virvlar omkring i mig och jag blir yr. Jag sjukanmäler mig efter andra lektionen och åker hem. Jag har ont i magen igen.
När jag kommer hem ringer jag Layla. Hon blir chockad av den oväntade nyheten. Chockad och nedstämd. Hon undrar, precis som jag, om de egentligen är rättvist.
Resten av dagen är jag ledsen för det som har hänt med Bianca. Jag gråter till och med lite grann. Till sist, efter flera timmars tänkande, bestämmer jag mig. Det var inte rättvist, det som hänt henne. Även om hon var en allmän plåga förtjänade hon inte att dö. Hon förstörde i och för sig en stor del av min och många andras uppväxter, men man kan alltid resa sig efter mobbning och leva ett utomordentligt bra liv. Det kan jag. Även om jag har varit utsatt för Bianca sedan sjuan när hon började i min klass kan jag få ett fint liv i framtiden. Bianca, stackars Bianca, kan aldrig leva ett bra liv. Hon kan aldrig leva mer. Hon har mist sitt liv. Plötsligt hoppas jag på ett liv efter döden, så att Bianca kan få en ny chans,
Jag gråter inombords. Av en annan anledning.

Skriven av: Milli