Äppelträdet

I utkanten av en skog stod ett äppelträd. Äppelträdet älskade att producera sina frukter och sedan se de plockas, det var det som äppelträdet var skapade för. Varje dag kysste solens, hans vackra gröna blad och de röda äpplena, och så fortsatte det. Ända tills solen försvann och äppelträdet lämnades i kylan med sina äpplen, de röda → bruna äpplena som nu nästan smält fast vid honom. Äppelträdet fortsatte hoppas att någon någon gång skulle plocka av hans äpplen. Att människorna, djuren, skulle kunna se de vackra stjärnorna som fanns inuti hans frukter. Att det skulle fyllas av den söta smaken men också deras törst släckas av det friska vattnet inom dem.

En dag gick en grupp pojkar förbi. Äppelträdet ryckte till, nästan hoppade av uppspelthet. Pojkarna gick mot honom, de skulle plocka hans frukter. Eller det trodde han. Istället skrattade pojkarna och gick sin väg. Äppelträdet förstod inte varför de hade gjort så, varför de inte ville ta sina fina äpplen. Smaka på lyckan som fanns inom dem. Så han fortsatte att sträcka sig mot solen, låta solen smeka sina gröna blad och röda äpplen.
Nästa vecka var pojkarna tillbaka, de hade med sig saker. De slog sig ner vid hans stam, lutade sig mot det. Äppelträdet var nöjt, nu kanske de skulle smaka, sa han för sig själv. Men pojkarna satt bara där, de snackade med varandra, kastade runt skräp och brydde sig inte om äppelträdet. Han suckade och så på hur de reste sig, solen hade börjat försvinna precis så skulle pojkarna försvinna.
Ursäkta mig pojkar…, säger trädet äntligen.
Pojkarna ser förvånade på det magra äppelträdet.
Varför smakar ni aldrig på mina äpplen, fortsätter äppelträdet undrandes.
Pojkarna flinar mot varandra och ena knuffar till hans kompis. Kompisen går fram mot trädet. Han sträcker på sig och försöker att visa att man inte når.
Ni ser vi når inte…era äpplen är för högt uppe, svarar ena pojken skrattande.
Pojkarna väntar inte på ett svar utan springer därifrån. Trädet lämnas igen.

Nästa år kikar solen fram igen. Äppelträdet är fokuserat nu, äntligen skulle han kunna visa världen sina äpplen. Han började vrida sina grenar, kapa av de långa och ge plats för lägre. Efter ett tag hade det skapats fina grenar som hängde neråt. Äppelträdet var nöjt och efter ett tag mot hösten började de röda äpplena ploppa upp.

Ännu en gång kom pojkarna tillbaka, denna gången såg de kryptiskt på äppelträdet. Pojkarna fnissade för sig själva och började gå iväg.
Vänta! Varför smakar ni inte på mina äpplen?, frågade äppelträdet förtvivlat.
Den andra pojken gick fram mot trädet.
Din äpplen hänger för långt ner…de är helt maskätna. Nästa gång måste de vara mindre bruna, svara pojken och kliver på ett av trädets äpplen.
Pojkarna lämnar trädet ensamt igen. Samma sak händer, höst blir till vinter och vinter blir vår.
På våren vaknar trädet igen. Ledset över att inget har hänt, att allt är samma. Trädet sukar. Men trädet ger inte upp. Återigen skär trädet av sig hans grenar, startar om så att pojkarna den här gången ska ta hans frukt. Trädet lyfter sig och skapar nya perfekta grenar, som står lutade mot solen. Nu kan hans äpplen bli ännu mer röda och vackra, nu när de har solens uppmärksamhet. Äppelträdet är nöjd över hans prestation. Sedan väntar han, och återigen kommer pojkarna.
Men precis som förra året, och förrförra tar det inte av hans frukt, istället skrattar de för sig själva, viskar framför honom.
Men pojkar…vad är det för fel nu? Jag har låtit dem växa lägre ner, men inte för långt ner, jag har låtit dem växa i solen och inte skugga, säger äppelträdet.
De är inte runda nog, svarar ena killen och skrattar. Sedan går de igen.
Trädet lämnas själv igen och allt återupprepas.
När våren kommer är trädet helt slut men denna gång ska det gå. Den här gången kommer pojkarna plocka av hans frukt. Den här gången ska han slutföra sitt mål i livet. När äpplena börjar växa på hans grenar, sparar han inte på vätskan, näringen utan låter allt gå till frukterna. Han formar de till vackra nästan perfekta äpplen, som kan spegla en precis som en spegel. De röda äpplena glänser.
Men denna gången kommer inte pojkarna, och hösten blir till vinter. Trädet faller i hans sömn, den här gången utan hans lagrade energi. Den energin som han använt på äpplena. De röda äpplena blir lika bruna som hans stam och grenar. När solen smeker honom igen finns inte längre blad som välkomnar solen eller äpplen. Det enda som står där i solsken, i utkanten av en skog, är ett skal av ett träd. En stam med vackra grenar som sträcker sig. Men det finns inte längre ett äppelträd - han är inte där.

Skriven av: okänd