Äpplen och Päron

Jag var på väg till skolan. Det var en behaglig morgon, och det var tillräckligt varmt för kortbyxor. Det var 1956 och jag var 10 år gammal. Jag höll utkik efter min skolkamrat Krister som jag brukade slå följe med till skolan, där står han längre fram och väntar på mig, och jag börjar springa.
"Hej!" ropade jag.
"Hej!" ropade Krister tillbaka.
Vi fortsatte tillsammans småpratande. Gångbanans singel knastrade under fötterna. Skolan vi gick på var Högboskolan i Limhamn. Vi passerar nu en del villor med stora sköna trädgårdar.
Vi kommer fram till en villaträdgård där ett päronträd stod precis intill staketet. Det var fullt med stora härliga gröna päron. Frukterna var så tunga att de tyngde ner en del av grenarna, så att frukterna hamnade i jämnhöjd med våra ansikten. Vi stannade och beundrade de stora frukterna. Vi kikade in i trädgården, och såg att det fanns massor av fruktträd i trädgården, stora härliga röda äpplen, fler päronträd, och något som liknade plommonträd. Vi var stumma av beundran.
"Tror du att vi vågar ta varsitt päron?" frågade Krister.
"Ja sade jag, det märks säkert inte, det finns så många" sade jag.
Vi spanade in i trädgården för att se om någon observerade oss. Vi såg ingen, och skruvade snabbt av varsitt päron, och ner med dem i portföljerna. Vi gick vidare. Jag kände mig lite skamsen för att jag hade "pallat" ett päron. Jag sneglade på Krister, och han såg nog lite skamsen ut han också tyckte jag.

Vi var snart framme i skolan, och skoldagen tog sin början. Det började med matematik, ett ämne som jag avskydde, vilket innebar att jag inte var något ljus direkt när det gällde att räkna.
Nästa timme var roligare, då var det mitt favoritämne historia. I det ämnet var jag bland de bättre i klassen.
Det ringde ut, och det var tid för lunch. Det var kokt Falukorv med potatis. Efter att vi hade ätit gick Krister och jag ut och satte oss på trappan. Vi plockade fram päronen, och satte tänderna i de fina frukterna. Päronen var lite hårda, men jättegoda, tyckte vi båda två.

Eftermiddagens undervisning tog sin början med uppsatsskrivning. Min uppsats handlade om ett gäng busungar som pallade frukt, och blev jagade av en arg gubbe. Nästa timme som var den sista, så var det brännboll. Som vanligt så blev jag fruktansvärt trött av springandet, så jag tyckte att det var skönt när det var över.

Krister och jag var på väg hemåt. Strax närmade vi oss "päronträdgården”. På långt håll så såg vi en tant, som lutade sig mot staketet, och spanade åt vårt håll. Vi såg att hon tittade på oss. Nu blev vi nervösa.
"Tanten såg oss nog när vi tog päronen i morse" sade jag till Krister.
"Mmm" sade Krister. "Vi går över till andra sidan, och låtsas som ingenting".
Vi gick över gatan till motsatta gångbanan, och fortsatte att gå med våra blickar fixerade i fjärran, och försökte att låtsas som om vi inte såg tanten. Nu var vi i jämnhöjd med tanten.
"Hej pojkar kom hit!" ropade tanten.
"Nu är det kört!" viskade Krister.
Vi vågade inte annat än att gå över gatan, och närmade oss tanten, och stålsatte oss inför utskällningen.
Tanten tittade på oss en och en.
"Tycker ni om frukt?" frågade hon, med vänlig röst.
Vi nickade tyst och såg förmodligen ut som frågetecken bägge två.
"Vänta här" sade tanten, och försvann in i huset.
"Hämtar hon gubben så spring" sade Krister.
Tanten kom strax ut igen från huset, i handen hade hon något ljusbrunt. Det visade sig vara två stora bruna papperspåsar utan handtag, sådana som man ibland får på Solidar. Hon började med att plocka äpplen från det närmaste äppelträdet, och fyllde påsarna till hälften. Hon fortsatte fram till päronträdet, som Krister och jag hade stiftat bekantskap med på morgonen, och fyllde upp påsarna till kanten.
”Varsågoda pojkar, håll till godo” sade hon med ett vänligt leende. Vi tackade och bugade artigt, när vi tog emot påsarna. De var ganska så tunga.
Vi gick hemåt, jag fick stanna ett par gånger och ta ett nytt tag om påsen.
”Jag kan bära din påse” sa Krister, jag är stark.
”Det går bra, jag klarar det” svarade jag.

Krister strålade av lycka, men hos mig började en oro göra sig till känna. Jag bodde hos min farmor och farfar, sedan några år. Detta efter att mina föräldrar hade skilt sig.
Under skilsmässoförhandlingen, sade farmor och farfar att jag och min syster fick bo hos dem, tills far hade ordnat det för sig ordentligt.
Vår mor blev fråndömd vårdnaden av oss, av olika anledningar. När far hade ordnat det för sig med arbete och en bra bostad, så ville han ha tillbaka mig och min syster. Då blir han utskälld av farmor och farfar. De menar att en slashas som han är bra fräck, som har mage att begära tillbaka barnen, han skulle bara utöva ett dåligt inflytande över barnen. Farmor och farfar, förankrade lögnen med framgång hos Barnavårdsnämnden.
Nu började helvetet. Min lillasyster skickades till en ort i mellersta Sverige, för att bo hos en annan släkting. Jag fick stanna kvar. Dagligen fick jag höra vilken dålig far jag hade, och eftersom jag var hans son, så var jag nog inte bättre. Farmor och farfar, var helt övertygade om sanningen i påståendet. ”Sådan far sådan son”.
Jag blev beskylld för att vara lat, uppkäftig, att ljuga, och allmänt opålitlig. Kunde inte farmor hitta något konkret, så hittade hon helt enkelt på något. Detta talade hon sen om för farfar, när han kom hem efter jobbet, och det slutade ofta med att jag fick hämta hundkopplet, lägga mig över farfars knä med nedknäppta byxor, sedan blev det stryk.
Jag bet alltid ihop, och varken skrek eller grät, inte förrän jag kom upp på mitt rum på övervåningen, och borrade ner ansiktet i kudden, för att det inte skulle höras ner.
I bland så kom det en barnavårdsman, som var en kvinna, alltid stram och svartklädd, från topp till tå, och förmodligen barnlös, och hälsade på.
Farmor och farfar, sin vana trogen, proppade käringen full med lögner, tills hon var nöjd och gick. Nu var jag orolig för hur farmor skulle reagera på fruktpåsen när jag kom hem, kanske skulle hon tro att jag hade knyckt frukten.
När jag kom hem så undrade mycket riktigt farmor var jag hade fått frukten ifrån. Jag förklarade hela händelseförloppet, men utelämnade detaljen när Krister och jag ”pallade” var sitt päron på morgonen. Farmor kisade misstänksamt på mig.
”Vilken trädgård var det, och vilket hus?” undrade hon.
Jag beskrev det, och hur tanten såg ut.
”Det måste vara fru Gustavsson” sade farmor. Hon gick och hämtade telefon- katalogen, letade en stund, sedan tog hon telefonen och slog ett nummer.
”Goddag fru Gustavsson, hur står det till?”
Jag ville inte höra mer, utan gick upp på mitt rum. Jag räknade med att farmor skulle kalla på mig när hon hade pratat färdigt med fru Gustavsson, men det gjorde hon inte.

Farfar kom hem från jobbet, maten stod på köksbordet. Jag satte mig på min plats vid bordet. Farfar lade genast märke till fruktpåsen, som stod längre bort på bordet.
”Frukt, ser man på, var har den kommit ifrån?” frågade han.
”Fru Gustavsson, du vet hon som bor snett emot Solidar, ringde och frågade om vi var intresserade av frukt, för hon har så mycket, och hon har svårt för att bli av med allt. Jag tackade ja, och skickade dit Ingvar för att hämta en påse”, sade farmor.
”Det var inte riktigt så det gick till” sade jag med svag röst.
Farfar blev högröd i ansiktet, sträckte sig över bordet, och tog mig hårt i örat.
”Hur vågar du din lille valp, att säga emot din farmor. Lika uppstudsig som sin far”, sade han sen till farmor. ”Äpplet faller inte långt från päronträdet”, tillade han sedan. ”När du har ätit upp, så går du upp på ditt rum, och stannar där”.
Jag skyndade upp på mitt rum, efter maten, och var lite förundrad över att jag klarade mig från stryk denna gång.
Jag lade mig på rygg på sängen, och tittade upp genom det lilla takfönstret, det duggregnade. Jag kände hur jag började skaka, och hur ögonen fylldes med tårar.

Två dagar efter, så stod det i den lokala dagstidningen:
”Brandkåren larmades igår på tisdagsmorgonen till ett radhusområde i Limhamn. En tioårig pojke, bosatt i fastigheten, hade genom ett takfönster klättrat ut på taket, och verkade inte att reagera på uppmaningar att klättra in igen. Enligt en brandförman, som tidningen pratade med, så lyckades man med att ta ner pojken, utan större dramatik. Samma brandförman, sade däremot att pojken verkade vara i både fysiskt och psykiskt dåligt skick. Man lade märke till att pojken, krampaktigt tryckte ett stort grönt päron mot bröstet, och i övrigt var han helt apatisk, och verkade inte vara medveten om vad som pågick runt honom. Tidningen pratade även med en representant för barnavårdsnämnden, som hade kallats till platsen. Barnavårdsmannen förklarade att man till att börja med skulle placera pojken på ett hem för besvärliga pojkar, i avvaktan på vidare utredning”.

Farmor och farfar satt i vardagsrummet. Farmor hade dagstidningen i knät.
”Detta är upprörande. Hur kunde den lille skitungen utsätta oss för detta?” sade farmor. ”Och vad ska alla grannarna säga?”
Farfar sade ingenting, han stirrade bara dystert framför sig.
Telefonen ringde, farfar reste sig sakta, gick bort till telefonen och lyfte luren, han svarade med telefonnumret. En upprörd röst i andra änden.
”Vad har ni gjort mot min son, era djävlar. Och ni har mage att säga att jag inte kan ta hand om mitt barn. Jag kommer aldrig att förlåta er”.
Farfar lade sakta tillbaka telefonluren på telefonen, utan att ha sagt ett ord.
”Vem var det?” undrade farmor.
Farfar vände sig mot henne. Han hade tårar i ögonen. ”Det var någon som ringde fel” sade han.

Forts. följer

Ingvar Hedengård

Jag är en person som är född 1946. Jag är pensionär, efter ett långt yrkesliv som väktare och busschaufför i kollektivtrafik. Är född och uppvuxen i Malmö. 2008 tog jag och frun beslutet att flytta från Malmö till Oskarshamn, där vår dotter redan bodde med sin man och våra barnbarn. Nu som pensionär har jag tid att ägna mig åt att skriva, vilket är ett stort intresse, och i mitt fall handlar det om noveller. Hoppas att det finns personer som kommer att gilla det jag skriver.
Ingvar Hedengård är medlem sedan 2018 Ingvar Hedengård har 12 publicerade verk