April, april - en liten historia ur livet

Där låg han. Hamnade hon mer än en decimeter ifrån honom i dubbelsängen kändes det som att slungas ut ur atmosfären eller att som mycket prematur placeras bredvid kuvösen istället för i den. En decimeter från hans hud nådde syret. Runt varje vinkel av hela hans kropp men aldrig längre ut än dessa tio centimeter. Sen blev luften så tunn att det blev omöjligt att andas och leva i något här och nu. Den kalla rymden utanför var istället ett förflutet av svek och jävulskap, misslyckanden och misstag som frodades och märkligt nog växte till sig i syrebristen. Där låg hon.

Hon låg där tills hon nästan dog. Sen hasade hon så tyst hon kunde över, stack näsan några centimeter in i atmosfären och kände blodet vända åter. Ur och åter. Ute och inne på nytt. Hennes förbannelse. Hans öde.

De träffades för första gången vid korvkiosken på Centralstationen. Hon hade stått och frusit några minuter bara när hon fick syn på honom. Där! Inte så lång men snyggt klädd, tänkte hon. Självsäker gång, högburet huvud men ett lite blygt och kanske aningen nervöst leende ovanför den randiga halsduken.
-Vad fin du är, var det första han sa.

Några timmar senare frös hon igen. Det var verkligen ingen varm aprildag detta. Snålblåst och kyla som hjälpte till att hålla henne kvar i verkligheten. Resten kändes allt annat än verkligt. Han hade flyttat runt till hennes sida av bordet så fort de avslutat sin lunch. Bara satt sig alldeles bredvid och kysst henne. Hon hade börjat skratta. Hoppsan! -Ja vi undrade ju båda hur det skulle kännas, så då måste vi väl testa, flinade han.

Promenaden gick uppför Avenyn, runt Heden och förbi kvarteret där han bodde. De bestämde att de skulle träffas igen och beslutet kändes inte det minsta svårt. Ingen kärlek vid första ögonkastet men en nyfikenhet och en känsla av trygghet i den andres sällskap avgjorde. De kramades adjö och hon gick tillbaka mot sitt tåg. En sån märklig dag!

På hemvägen reflekterade hon över hur mycket han faktiskt hade talat om sitt ex. Oroväckande mycket egentligen. Det var tydligt att han fortfarande sörjde sin skilsmässa och hon blev med ens osäker på om han egentligen var redo för nåt nytt. Själv hade hon haft sitt livs första singelår, med en rad mer eller mindre förvirrade dejter, efter ett uppbrott som hon inte ångrade det minsta. Den mannen och relationen var hon oändligt tacksam att hon lagt bakom sig! Men vem var den här?

Barnen var två. Eller fyra. Två i hans liv och två i hennes. Tonåringar för att vara mer exakt. Hennes äldsta var den som var orsak till den där aprildagen i Göteborg. Nätdejta? Jag? Nja, hon kunde väl tänka sig att testa ett kort tag då, men definitivt inte lägga ut nåt foto av sig själv! Någon hon kände kunde ju se henne, så aldrig i livet!

Men hans foto var fint. En avslappnad leende man i en stol om sommaren. Hon slängde iväg en smajlis. En glad symbol från en osynlig kvinna. Patetiskt. Faktum var att det var det sista hon tänkte göra innan provmedlemskapet tog slut och hon gav upp den här grejen. Här fanns verkligen inget intressant för henne! Utom kanske han då. Eventuellt.

Första gången hon hörde hans röst stod hon i en fjällstuga, iklädd raggsockor och långkalsonger, med håret i en platt mössfrisyr och med ett fånigt leende på läpparna. För han hade svarat på hennes smajlis med att, naturligtvis, vilja se ett foto och sen hade de börjat skriva. Små skämtsamma mejl där de berättade lite om sig själva och lekte med tanken att kanske träffas. Så efter en dag i skidspåret, många mil från stan, tyckte hon det var dags för ett röstprov. Ring mig! Okej! Och det lät bra.

Skriva lite, prata lite och sen ses över en lunch. Inte så svårt egentligen och förmodligen också enda chansen att träffa nån som man definitivt aldrig skulle snubbla över på teatern eller biblioteket. För hur olika var de inte, tänkte hon. Men han var fin! Snäll, generös, omtänksam, rolig och dessutom snygg. -Ett kap mamma, sa tonårsdottern. Och då kunde hon inte annat än le sådär fånigt igen.

Skriven av: Madeleine