Är det bara min mamma?

Livet
I hela mitt liv har jag alltid trott på att min mamma var min hjälte, på alla sätt och vis. Hon plåstrade om mig när jag var skadad och kramade mig när jag var ledsen. Det har alltid varit en självklarhet att göra något extra för mamma varje högtid. När någon hade frågat mig vem jag litande på allra mest och skulle gett upp mitt liv på, var svaret mamma. Jag var så liten. Allting gott såg jag, mamma hade väll inga mörka sidor heller?

Men ju äldre jag blev desto mer frustrerad blev jag på henne. En speciell vår när jag mådde som sämst och hade en massor av panikattacker förändrades min bild av min mamma. Hon skällde på mig varje gång jag behövde hjälp eller var helt tyst av besvikelse. Jag kunde inte vara utan min mamma. Hon följde mig till skolan, och satt där en stund innan hon åkte till jobbet. Men skolan var så svår för mig då. Jag gick till skolan varenda dag, men jag var inte alltid där hela dagen. Om vi tar ett exempel från min mammas beteende, jag hade en jobbig dag med väldigt mycket ångest och panik, därför klarade jag mig bara en timma i skolan den dagen. Jag ville inte göra mamma besviken men sättet hon kollade, och svarade mig märktes det hur mycket ilska hon höll inne.
-Mamma, du är väl inte arg på mig för att jag inte var i skolan så länge idag, sa jag medans jag och min mamma var påväg till bilen för att åka hem från skolan.
-Du har inte ens varit i skolan, svarade mamma kort och bestämt.
Då frågesatte jag mig själv om min mamma stöttade mig eller bara var besviken av mig.

Jag fick höra att mamma hade gjort det av rädsla och sorg för att alla beter sig olika när det kommer till känslor.
Jag höll med.
Jag berättade allt för min mamma även om hon hade skrikit på mig dagen innan för ännu ett fall av en panikattack eller jag som hade svårt för att göra något. Mamma har alltid sagt, ”jag lovar att aldrig berätta något som du inte vill”. Att jag ens trodde på det.
Jag var osäker på allt och alla till och med på den personen jag litade på mest i hela världen.
Nån dag kollade jag genom vad mamma hade skrivit med folk. Jag kände skam och det var så fel av mig men just då och där visste jag inte hur jag skulle hantera livet. Jag såg att hon hade skrivit med folk om mig. Hon hade inte frågat om lov och hon hade lovat att inte berätta något för någon.

Jag konfronterade mamma men hon vägrade erkänna att hon hade gjort något som helst fel. Hon behövde ju också någon att prata med under denna perioden. Jag var så fruktansvärt besviken och kände mig så otroligt lurad. Som att hela världen lekte med mig och låssades att dem var snälla men i själva verket höll en kniv bakom ryggen som dom kunde bita till med lite då och då.

Efter några veckor hade jag godkänt min mammas ursäkter. Jag fortsatte leva och hatade mitt liv. Allting var skit.
En helg åkte jag och min mamma till vårat landställe, bara vi två. Det skulle vara en mysig helg med ”världens bästa mamma”. Jag vet inte varför men det var nått tillfälle där min mamma hade bett mig och svara på något meddelande, som jag kunde se ett sms min mamma hade skrivit till ännu en person. ”Panikattacker” och lite annat smått hann jag läsa innan mamma ryckte mobilen ur handen från mig. Jag spårade, jag hade blivit lurad av personen jag litade på mest i hela världen. Jag berättade för min mormor och tvingade min mamma att visa smset men när mamma hade grejat med telefonen någon sekund och jag skulle visa mormor var hela kontakten borta.

Mamma talade om för mig att jag hade börjat se i syne. Mamma hade lovat att inte berätta något för någon. Men där stod hon. ”Jag fick en rak fråga” var mamma ursäkt. Jag förklarade för henne hur hon kunde ha frågat mig ”hur tycker du att jag ska svara här?” Eller något liknande men mamma kallade mig i princip galen.

Det finns så väldans mycket mer till denna historien om jag och min mamma, men en sak är säker och det är att jag kommer aldrig någonsin lita på någon i hela mitt liv igen.

Skriven av: Okänd