är det mänskligt?

Va?

Vadå?

Du vet inte? Du vet inte varför du slutade bry dig? Jag hade inte gjort något? Det var inte illa menat? Du förstår att jag blev ledsen?

Vilka fruktansvärt tomma ord. Det gör det bara värre.

Om det var något jag själv hade gjort hade det varit mycket lättare för mig att acceptera att du totalt ignorerade mig. Jag kunde aldrig överhuvudtaget tänka mig att du gjorde någonting utan mening. Utan anledning.

Jag tänker fortfarande tillbaka. Minnesbilderna kommer, men inte lika ofta.

..
Jag stiger av bussen och hoppar vant ut på trottoaren. Äntligen här igen. Jag småskuttar till ditt hus. Gläds åt att för en dag vara lycklig. Åtminstone för en dag.

Jag knackar på din dörr. Och du öppnar. Du är lika glädjestrålande som vanligt. Du är glad över att se mig. Jag är glad över att se dig.
..

Men jag förstår för helvete inte. Fattar inte du att du bara gör allt värre? Du fortsätter skada mig, och du fortsätter sparka på mig när jag ligger ner. Att du bara slutade bry dig UTAN ANLEDNING gör absolut inte saken bättre. Jag kan inte tro att du kan vara så hjärtlös överhuvudtaget.

Jag litade ju på dig.

..
Till och med din mamma var ju glad över att se mig. Jag minns hur vi kunde fördriva timmar bara genom att spela gitarr och prata. Prata om allt mellan himmel och jord, öppna våra hjärtan för varandra. Jag minns hur vi kunde fördriva timmar genom att bara finnas till.
..

För fan.

..
Niorna skulle spela fotboll mot lärarna några dagar innan skolavslutningen. Det var kyla i luften, och jag hade ingen jacka. Jag fick låna din. Så omtänksamt. Du gav mig din jacka för att jag frös. Vart tog din omtänksamhet vägen? Din vänlighet? Vart tog din mänsklighet vägen?
..

Orkar inte.

..
Jag blundar. Mörker. Smärta. Jag öppnar ögonen. Mörker. Smärta. Det finns inget att leva för längre, ingenting. Jag stirrar på skärmen. Har tappat räkningen över alla försök jag har gjort till att kontakta dig. Har tappat räkningen på min egen dumhet. Dumhet är det ju. Alla tecken är ju uppenbara, men jag vill bara inte förstå. DET GÅR JU FÖR FAN INTE ATT FÖRSTÅ!
..

Du blev ett monster i mina ögon. Ett känslokallt, hatande kräk till monster. Du tog mina känslor, knycklade ihop dom och slängde dom på marken. Stampade på dom, vände om och gick. Sen kom du tillbaka och stampade på dom igen, bara för att se till att mitt självförtroende eliminerades totalt.

Det sägs ju att i drömmen är man lycklig. I sömnen glömmer man sorger och besvär. Om det nu går att somna.

Är det vänskap att få någon att gråta sig till sömns varje kväll utan anledning?

Är det vänskap att först invagga någon i falsk säkerhet om förtroende, och sedan förstöra allt?

Är det vänskap att sakta plåga någon stumt? Plåga genom ignorans. Plåga genom känslokallhet.

Är det mänskligt att omotiverat förstöra vänskap?

Är det mänskligt att förstöra delar av någons liv?

Är det mänskligt att vara du?

Ditt jävla monster.

Skriven av: z