Publicerat
Kategori: Novell

Archibald och jag

Archibald och jag

Nu ska jag berätta den märkliga historien hurusom jag plötsligt och fullkomligt överrumplande igenkände mig själv i en den mest märkliga varelse. Låt mig genast börja denna sällsamma berättelse:

Jag har en inneboende. Han heter Archibald och är en fet – som vi människor säger - spyfluga. Han bor mellan glasen på mitt stora fönster. Lade märke till honom när han då och då kröp fram och ut över rutan.
Fast i början – måste jag tillstå - var det litet irriterande då han knallade över datorskärmen, utstötande de vedervärdigaste exkrementer. Och detta alltid när jag läste kvällstidningarna. De sällsammaste och mest osmakliga utsöndringar poppade ut med en obönhörlig precision just när han råkade krypa över nöjessidorna. Och hur jag än rengjorde och torkade och gnuggade satt skiten envist kvar. Små strimmor av flashigt söt och äcklig goja. Dröjde faktiskt - skam till sägandes - veckor innan jag insåg att skiten ju faktiskt fanns där från början. Stackars Archibald. Oskyldigt anklagad!
Och så blev han min vän.


Mörkret är tjockt och vinden dånar. Jättelika snöflingor ritar strimmor därute i vimlet. Och Archibald. Han sitter tryckt mot den tjocka rutan. Alldeles stilla. Är faktiskt litet orolig. Nu har han suttit där i timmar utan att röra sig så litet som en endaste millimeter. Och huvudet är djupt nedböjt över glaset. Som om hans tusendelade ögon klistrade sig mot den mörka rutan. Fan, jag blir orolig. Inte en rörelse. Inte ens ett fladder med vingarna. Något måste ha hänt honom. Är han sjuk??
Börjar slå i alla uppslagsböcker jag har. Sida ner och sida upp. Vad är det med honom?? Får de olidligaste gaser i magen och kväljningar i strupen och får lätta på trycket, skakande över toalettstolen. Och så, plötsligt hittar jag en artikel i Nationalencyklopedin. Den handlar om Narcissus. Pojken som stirrade ned i brunnen och blev så förhäxad av sin egen spegelbild att han föll ned däri och nesligen drunknade.
Visst var det så. Visst var det! Archibald har drabbats av sin egen spegelbild. Han bara njuter av sina håriga ben, sina grönblåskimrande vingar och sina tusenfärgade ögon. Och all gulskimrande skit han utstöter. Han tycks nästan slicka i sig eländet och vara full av beundran över sina egna utgjutelser. Hur ska jag hämta honom tillbaka till den riktiga världen? Hur ska jag? Jag vill ju inte förlora honom nu - när vi nyss blivit vänner. Och nu kräktes han. Jag såg det. Jag såg det! Visst kräktes han och visst såg han bara än mer hänförd ut. Men detta är ju ruggigt. Får kika i kvällstidningarna. Måste ju finnas något nånstans där som kan vara till hjälp. Men, min gud. Har gått igenom varenda blogg utan att missa den minsta rad. Men till ingen nytta. Alla verkar klistrade mot sina egna fönsterrutor och ingen har tid med stackars Archibald. Nu blir jag riktigt orolig. Och jag läste ändå de största bloggarna, skrivna av högt uppsatta och aktade människor. Letade minutiöst efter minsta ledtråd i kilometervis av kloka rader. Men förgäves.
Archibald! Hur ska jag kunna hjälpa dig? Just nu ser jag hur han utstöter den största gulaktiga högen hittills i kväll bakom sina glittrande vingar. Och jag ser också – gud hjälpe mig - hur han plötsligt vänder sig om och börjar slicka i sig sin egen träck. Gud, jag måste finna hjälp. Det här är absurt. Bläddrar som en dåre mellan de största kvällstidningarna. Får plötsligt syn på ett stort ansikte, liknande en häst och med en enorm, bred tandrad. Det är Aftonbladet gudskelov! Det här måste vara en mycket klok människa. Och han har en liten dotter. Bara en sån sak! Hur många har det? Man förstår genast att han är helt unik och har den största erfarenhet och begåvning på detta svåra område. Och att han kan bistå med den största klokskap. Jag måste strax vända mig till honom personligen.
Men Archibald håller på att förgås av sin egen spegelbild. Ser hur han liksom tvinar bort och sjunker samman mot glaset. Och jag kallsvettas. Kan inte släcka och sova. Är ruggigt allting.

Under över alla under! Archibald har börjat röra på sig! Han har krupit åtminstone tre cm över rutan. Jag är helt förbluffad. Vadan detta? Har han tillfrisknat? Har han det? Mitt hjärta bultar och jag studerar honom kontinuerligt. Sekund efter sekund. Och han rör på sig. Visst rör han på sig. Och nu ser jag.
Där kryper plötsligt Pimpinella ut ur en springa och går honom till mötes. Litet försiktigt och trevande. Men iallafall. Archibald har vaknat ur sin dvala. Han kryper allt närmare Pimpinella. Och snart möts deras skälvande vingar. Min glädje är outsäglig och jag undrar hur detta månne sluta?
Archibald är tillbaka. Jag vakar hela natten nu för att se vad som kan komma att tilldraga sig. Det är outsägligt spännande. Pimpinella ser oerhört tilldragnde ut och Archibald nästan vinglar av hänförelse då han närmar sig henne. Jösses! Jag kan ju inte bara sova i natt!

Har vakat hela natten. Och Archibald är verkligen tillbaka från sin narcissussömn. Jag är överväldigad. Precis som om hans tusen ögon fått upp blicken för den undersköna Pimpinella och väckt honom ur dvalan. Och nu kryper han ännu närmare då plötsligt Pimpinella gör en bakåtrörelse mot springan hon krupit ut ifrån. Archibald syns för en sekund villrådig och så sneddar han över rutan i faslig fart. Jag blir ytterst orolig. Vad är detta?? Och så lyfter han. Han lyfter! Och vingarna bär honom.
Efter en underfundig cirklande rörelse landar han på min skärm. Och jag som just läser Expressen. Måste ju medge att även om glädjen över hans uppvaknande är överväldigande så är det litet irriterande att ha honom krypande över skärmen. Och vad är detta? Han surrar och borrar sig över rubriker jag brukar strunta i! Nu surrar han över: ”Så hittar du hennes g-punkt” Och sedan över nästa: ”Så får du surplande skönt oralsex”. Och sen över: ”Hon gillar dig om du överraskar bakifrån” Nu får det vara nog. Archibald verkar ha fått nippran.
Jag slår genast över till Aftonbladet. För en sekund ser det ut som om Archibald vill lämna skärmen. Men så plötsligt börjar han surra över rubriker jag knappt hunnit uppfatta. Men nu ser jag. ”15-åringar har hittat det perfekta lesbiska sexet”. Och: ”Uppmuntra dina tonåringar till skönt analsex”. Och nu rullar det fram: ”Vilken vagina passar dig bäst”. En läsarundesökning där den bästa vaginan röstas fram. Ska den vara mörk eller blond utanpå? Trång eller vid? Rakad eller lurvig? Aftonbladet rapporterar så: "Tjejsex – kompletta guiden för nybörjare" Expressen förmedlar sedan lugnande nyheter om dildon som gör oss alla saliga och skapar harmoni i världen och fred mellan folken.
Förstår att Archibald ser upphetsad ut. Det här är ju verkligen väsentliga och djupgående frågor. I tusentals år har mänskligheten svävat i total okunnighet kring detta. De här kvällstidningarna är i sanning epokgörande. Rena turen och slumpen att mänskligheten klarat av t ex göra nya barn tidigare. Det här är ju allt igenom sensationellt. Börjar själv fundera över vidden av det här när jag plötsligt ser Archibald lämna skärmen och flyga mot rutan där han klistrar sig mot den intet ont anande Pimpinella. Och så attackerar han henne ovanifrån. Från sidan och bakifrån. Och nu ser jag rubriken. Rubriken under hans vibrerande och desperata vingar: ”Paradise Hotel” Och Pimpinella flyr för sitt liv. Men han lägger hela sin tyngd över henne. Vrider sig runt. Vrider sig tillbaka. Knuffar, buffar. Trycker och pressar. Är ju sanslöst! Känner inte igen Archibald! Han är ohygglig. Pressar Pimpinella framför sig. Släpar henne bakåt. Puttar henne framåt. Fladdrar med vingarna mot hennes undflyende kropp. Men hon är chanslös.
Från min datorskärm ser jag det sanslösa skådespelet. Archibald sätter in en sista attack. Pimpinella sviktar under hans tyngd och han tömmer ur sig. En gul hög så stor att Pimpinella blir inkletad och lamslagen. Men Archibald är inte nöjd. Han fortsätter sina idoga och uppfordrande rörelser. Och så plötsligt är allt stilla. Pimpinella kryper uppgivet tillbaka till springan hon kommit ifrån. Och Archibald sitter helt orörlig, ånyo klistrad mot fönsterglaset. Jag lyfter blicken från skärmen och från alla knep till sanslöst bra sex. Blir orolig. Archibald är verkligen stilla. Väldigt stilla.
Hur är det med honom? Blir nog en ytterligare sömnlös natt. Kan ju inte släppa min vän!


Archibald sitter klistrad mot rutan. Det ser dystert ut och det är kväll. Bilarnas lyktor därute spelar över hans vingar och de lyser i alla regnbågens färger. Jag ber en bön. Måtte han klara sig. Men jag har ju nog med mig själv. I mörkret, djupt därinne ser jag ynglingen. Han som stirrar ned i det förhäxande vattnet. Jag blir inte fri ifrån bilden. Jag kan inte frigöra mig ifrån bilden och nu när dimman sveper in över nattmörkret måste jag berätta om mig själv. Archibald är min vän för att jag som han stirrat i rutan så länge. För det var ju så. Det var ju så att jag ville bli berömd. Jag ville komma i Tv. Ville åtminstone räknas på något sätt och synas.
Och komma i Tv, det är ju det allra mest sanslösa. Tänk, bara ett svep med en Tv-kamera och så har jag synts till. Så har jag varit med och så har jag räknats. Jag är med. Är med bland de viktiga, de som är något och de som syns, de som betyder något. Jag kände att jag måste göra något, göra något annorlunda, något betydelsefullt och utmärkande. Något som klart visade att jag var något att efterlikna och se upp till som alla dessa upphöjda man kan se på Tv. Så, jag började med att springa runt Poseidon på Götaplatsen i Göteborg utan byxor. Varv efter varv. Varv efter varv. Det var på natten och ingen lade märke till mig. Och så började jag frysa och fick springa hem.
Och så isbadade jag i Sundsvall. Mitt i hamnen. Högg upp en vak och dök i. Helt naken. För det hade jag sett i tidningarna att man skulle vara. Rultade omkring och skrek och skriade. Fick tillbringa natten i en cell. Huttrande för förargelseväckande beteende. Och så bröt jag mig in i ett skyltfönster. På Åhléns. Helt naken dansade jag och gjorde den ena limbon efter den andra. Det var under julhelgen och några medborgare av ordning fick in mig i finkan igen. Sorgligt att ingen förstår. Och inte den minsta Tv-kamera. Inte ens en notis i lokaltidningen.
Så klättrade jag upp i flaggstången hemma. Naken som vanligt. Och nu måtte man ju sända ett Tv-team. Hängde och dinglade i ett dygn i kylan innan grannen övertalade mig att fira mig ner. Låg förkyld i flera dagar. Så kom jag på att jag skulle förbluffa som vetenskapsman. Skriva en sensationell avhandling som överglänste allt som skrivits hittills. Gick på lantbrukshögskola. Började studera gödselkärror. Och räknade dem. Har ju stor betydelse för det svenska lantbruket. Lade mig på pass längs de mest frekventerade vägarna på Skaraslätten och räknade. Och systematiserade. Och gjorde ytterst noggrann statistik. Gjorde också synnerligen noggranna studier över hur många vetestrån som växte upp per kg/skit. Den stora dagen var inne och jag skulle försvara min epokgörande avhandling. Klädd i frack och beredd att mottaga Nordstjärneordern på mitt bröst efter de mödosamma åren med mina pionjärstudier och fullt redo att möta alla Tv-kameror, riktade mot mig – fick jag höra att min avhandling var irrelevant och utanför det allmänna intresset.
Alla Tv-kameror slocknade innan de ens var på plats och jag var tvungen att söka något nytt. Men jag gav inte upp. Ringde och kontaktade alla Tv-bolag jag hittade med Google. Beskrev nogsamt i mitt CV alla konster jag kunde och alla strålande förtjänster jag hade. Presenterade t ex Sveriges största samling av granbarr! Skrev att jag kunde dansa på ett ben, stå på händer samtidigt som jag kunde prata i två mobiltelefoner och Sms:a i en tredje. Kunde rapa i minst 34 sekunder. Kunde dra in luft med analröven och släppa väder som ett ånglokomotiv, kontinuerligt och kraftfullt. Skrev att jag t o m med lätthet kunde inta obegränsade mängder med alkohol och spy ner mitt skjortbröst hur många gånger som helst utan uppehåll. Skrev också att jag kunde springa 100 m baklänges på 19,8 sekunder. Och att jag kunde stå på huvudet utan att ramla och förflytta mig med den enastående hastigheten av 2 m/s – på huvudet! Men det värsta av allt! Har tränat i månader på att efterhärma en kraxande, skadeskjuten kråka. Tycker nog jag lyckas t o m bättre än en av våra käraste TV-idoler. Hon målar skrikiga och grälla tavlor som bara skräller aningen mer än hennes raspiga stämma. Nu när jag som sagt i månader studerat kråkor och kajor tycker jag mig nog ha närmat mig hennes stämma. Även om det förstås kan förefalla en smula förmätet att säga på det viset – så tycker jag nog ändå jag nått höjder hon inte klarat. Och det, måste ju sägas, det är ju sannerligen inte lätt.
I alla fall, de ringer aldrig tillbaka. De ringde aldrig – alla Tv-bolagen. Och jag fattar ingenting! Världen är orättvis. Då tog jag till mig modet att knalla upp till ett av de större Tv-bolagen för att presentera mig. Hade förberett mig noga. Bland annat hade jag fyra små minidvärgvovvar i mina fickor. Den där kinesiska sorten som är så populär att älska. Det måste ju ge intryck. Har läst på allehanda bloggar att en minidvärghund måste man ha. Men då jag inte hade en handväska som de största stjärnorna brukar husera sina små hundar i, var jag tvungen att använda mina fickor som sagt. Det här måste ju göra succé. Men inte. Fick inte ens komma in till producenten. Vilka tror de egentligen att de är? Är ju löjligt. Fick återvända hem och mala ner de små stackars små liven i kökskvarnen. Men jag kommer att bli berömd. Och jag kommer att komma i Tv. Men världen får vänta. Men jösses! Erfor nyss att min kusins svägerskas sons kompis sysslings helpolare ska vara i Tv – och, det stockar sig i halsen - han har lovat att nämna mig. Har lovar att nämna mig!!!! Att nämna mitt namn i Tv! Har lovat!!


Sitter på min kala kammare. Det har passerat så många kyliga veckor. Archibald ligger på rygg med benen i vädret. Jag vet inte om han kommer att röra sig mer. Arma varelse. Jag har sagt upp alla abonnemang på dessa kanaler som strömmar över av dokusåpor var dag. Nu ser jag bara på public-service-Tv. Inget annat. Nyheter, sport, dokumentärer. Jag inser nu att jag blivit lurad från allra första början. Han som skulle nämna mitt namn i Tv – han som skulle hjälpa mig att bli berömd. Han glömde nämna mitt namn. Han glömde mig! Jag blev bara en av alla dessa bortglömda! Och den fasansfulla och oväntade tomheten fick mig att inse vidden av min sjukdom. En sjukdom som fört mig bort från mina vänner, en sjukdom som fört mig bort ifrån människan, som fört mig bort ifrån allt som jag nu inser betyder något i livet. Gemenskap. Att dela upplevelser. Att leva med andra som mål. Inte bara som medel. Jag skäms och ber Gud bota mig från det mörker och den elakartade svulst som ätit och tärt min arma själ. Jag vill be alla om förlåtelse. Vill falla på knä och skrika ut min rädsla och min ångest. För jag vet inte vad jag vill längre. Jag känner mig så oändligt ensam. Och alla dessa människor som strävar efter att hamna i Tv. Som vill synas i rutan till varje pris och till vilket offer som helst. Dessa självupptagna, fåfänga och förkrympta navelskådare är inget annat än tomt avskräde och jag inser nu att dessa människor inget annat förtjänar än att dumpas i sopkärl för ej återvinning.

Skriven av: Ingvar Hellsing Lundqvist

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren