Återblick

Det är som om det var i går. I går som jag satt där på träbänken i den så steniga busskuren i Staffansbo. Jag var spänd inför morgondagen och jag höll hårt i ridhjälmen och min påse med saker. Någonting sa åt mig att inte sitta där. Ungefär som "sitt inte bara där, gör något!" Någonting sa åt mig att springa. Inte gå. Springa. Springa till pappa. Hela situationen var olustig. Jag kommer i håg känslan. Rätt var det var så stod bussen där, framför mig. Jag avfärdade mina tankar och steg ombord, betalade de då 8 kronorna för att få åka till Rydö. Väl hemma hos mormor kändes det fortfarande olustigt. Jag gick till stallet och pysslade. Jag hade inga problem med att somna vad jag kan minnas, det värsta kom på morgonen, som alltid. Nervösiteten. Jag trippade ner till ridskolan tidigt på morgonen och redan innan jag suttit upp hade jag lagt av mig självförtroendet och glädjen. Tävlingen gick rent åt skogen och jag var ledsen när jag gick upp till mormors lähenhet igen. Inte av dåligt tävlingsresultat. Något kändes bara så fel. När jag kom in till mormor ville hon bjuda på lunch. Vi åt och hon fick ett samtal från mamma. Jag skulle ta nästnästa buss hem. Jag minns inte om jag väntade, eller om jag hann med den tidigare av dem. Jag grät hela vägen på bussen hem och jag grät över att ja g sörjde min pappa. Som jag inte ens viste var död. Vad var jag för en, som tänkte så? Hela min värld rasade redan i bussen, på väg hem. Stegen från busskuren till trappan upp mot ytterdörren hemma var tunga och fyllda med dåligt samvete. När mamma öppnade dörren kramade hon om mig och jag kommer inte ihåg exakt hennes ord men hon meddelade mig att Pappa inte fanns mer. Det är bara frekvenser jag minns under den dagen. Bland annat satt jag och Niklas på mammas säng. Han sa till mig att han skulle finnas där för mig som pappa gjorde. Niklas var också ledsen, men jag minns inte att han grät som jag.
Senare den dagen kommer Erika. Hon har med sig en stor påse godis. Vi sitter mest tysta. Det är skönt att en kompis finns där.
De kommande dagarna var jag inte i skolan. När jag väl kom tillbaka till skolan så hängde jag inte med alls på samma vis. Jag minns att vi hade svenskalektion och att jag slapp skriva prov. Det var mest stallet, stallet och stallet som gällde en lång tid framöver. Nu i efterhand kommer jag inte i håg mycket alls från skoltiden när Pappa gick bort.
Jag tycker så synd om mamma. Om min älskade mamma. Som hittade min älskade pappa. Både jag, mamma och Niklas går med många frågetecken inom oss. Frågetecken som ibland är hemskt tunga och som ibland drar upp känslor till ytan, ger många nätters dålig sömn. Ibland kommer jag på mig själv att jag inte ägnat en tanke åt sorg. Livet går vidare, visst gör det, men bara den som vart med om det och upplever samma funderingar kan förstå hur kluven man är innuti. Bara några månader innan Pappas bortgång hade mamma och pappa flyttat isär. Det i sig var inte jobbigt, s narare ganska skönt. Man slapp känna sig orolig när man skulle hem, över att vara hemma. Båda två verkade må bra, vara gladare. Pappa verkade vara så tacksam i slutet. Han hade hemlängtan till fagersta. Han pratade om att flytta upp igen. Han sa att han älskade mig och Niklas, till oss, mycket mer ofta och det rörde en. Var alltsammans meningen, eller var det ett misstag? Svaret finns någonstans. Det är jag säker på. Någonting måste vi väl kunna "trösta" oss med?

Skriven av: Praecox