Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Att återvända

Jag parkerar bilen vid den närliggande butiken. Eller vid huset där butiken en gång låg. Nu har man
gjort om lokalerna till bostäder. Hade jag inte haft min GPS hade jag aldrig hittat hit. Nya motorvägar
har i och för sig gjort bilresandet lättare och kortare men de har också förändrat landskapet så till
den milda grad att det är svårt att känna igen sig och svårt att hitta. Nu har jag i alla fall hittat hit och
jag promenerar de hundra meterna från bilen till huset. En promenad jag så många gånger gjorde
tillsammans med min Morfar.
Det var över trettio år sedan han gick ur tiden. Han hann se mig bli vuxen och han hann se mig bilda
familj men det är från min barndom jag minns honom bäst.
Huset ligger kvar på den lilla höjden precis som jag minns att det låg. Det ser så litet ut där det ligger,
betydligt mindre än jag kommer ihåg. Tomten verkar ha styckats av och ett par stora villor har byggts
där tidigare skogen låg och den stora gräsmattan är bara hälften så stor som den en gång var. Eller
jag kanske bara minns att den var jättestor?
Jag står och fryser på den grusade vägen på andra sidan staketet. Höstkylan har tagit över och lagt
hela landskapet i vintervila.
Finns det något mer deprimerande än att se sitt varma sommarminne i höstskrud? Äppelträdet är
helt naket från löv även om några röda frukter fortfarande hänger kvar i grenarna, livet i
rosenbuskarna har krupit ner i rotsystemet och bara lämnat kvar några bruna pinnar som dystert
väntar på att värmen skall komma tillbaka och flaggstången står naken och pekar mot skyn som en
stor upp och nedvänd istapp. Morfar brukade alltid hissa flaggan när vi var på besök.
Att hälsa på Mormor och Morfar var för mig årets höjdpunkt. Det smällde högre än både julafton och
min födelsedag.
Jag minns så väl när jag var barn och tumlade om på deras stora gräsmatta tillsammans med mina
syskon och kusiner. Det var under de lyckliga barndomssomrarna när allt var fantasi och lek. Tänk så
många gånger jag försökt komma tillbaka till känslorna jag en gång hade som barn. När en sten var
ett berg, en damm var ett hav och min säng var en flotte på en stormig ocean.
Från där jag står ser huset ut precis som det gjorde i min barndom men dimman som omger huset
känner jag inte igen. Vi var aldrig här på hösten, eller vintern. Det var en resa vi alltid gjorde på
somrarna.
Ute på vägen är det en råkall höstkväll. Solen har gått ner och kylan kryper in genom min tunna jacka.
Min andedräkt ryker men jag står envist kvar och minns.
Inne på gräsmattan blir det sommar. Jag ser hur jag, mina syskon och kusiner springer runt och busar.
I flaggstången fladdrar flaggan och runt rosenbuskarna leker fjärilarna tafatt. Morfar sitter i
hammocken och tittar på oss medan han lugnt röker sin pipa. En svag doft av Borkum Riff når mig där
jag står. Att en doft kan färdas över femtio år genom tiden och nå mig där jag står och huttrar.
Morfar tar ut sin pipa ur munnen, slår ut den mot hammockens armstöd och låter sin blick svepa
över barnen på gräsmattan och stannar på mig där jag står utanför staketet. Han ser på mig en stund
och nickar igenkännande.
Jag sitter i hammocken och tittar förnöjsamt på mina barnbarn som tumlar runt på gräsmattan. Min
pipa har sedan länge slocknat men jag suger på den ändå.. Sommarfåglarna kvittrar, humlor och bin
surrar i Ingeborgs rosenrabatter och fjärilar leker tafatt. Kort sagt: livet är värt att leva. Eller snarare:
livet var värt att leva.
Du står på andra sidan staketet. På andra sidan sommaren där det är höst och kallt. Du står där och
tittar in i ditt förflutna. Kanske in i den lyckligaste tiden av ditt liv. En tid så full av drömmar och
fantasi. På ett minne av en sommardag för länge sedan när du och dina syskon och kusiner var små.
Själv är jag också bara ett minne. Ett minne som är kvar i ditt undermedvetna. En bild av din morfar
som du minns honom från den tiden.
Det har gått över femtio år sen jag satt på det här viset. Det var på sextiotalet. Barnbarnen var små.
Ett härligt småfolk som älskade att hälsa på. Det var ett sommarnöje för både dem och för oss.
Du möter min blick. Jag ser att du ser mig. Vi nickar åt varandra och du ler lite förläget.
”Hej Morfar”.
”Hej på dig. Pågablära.”
”Jag saknar dig.”
”Det behöver du inte göra. Jag finns med dig hela tiden.”
”Jag har själv blivit morfar nu.”
”Jag vet. Du gör ett bra jobb.”
”Jag tycker Inte jag gör ett lika bra jobb som du gjorde. Du var ju världens bästa morfar.”
”Du skall inte jämföra dig med mig. Jag var jag och du är du. Ingen kan vara bättre på att vara du än
du själv.”
Jag pekar med pipskaftet mot huset.
”Huset är inte lika stort och spännande som det var när du var barn, det är ju bara ett gammalt hus.
Inte sant?”
Jag pekar mot stenen vid skogsbrynet.
”Stenen där borta är ju bara en sten, inte ett berg. Inte sant?”
Jag pekar på mig själv.
”Och jag, jag var bara en trött gammal farbror som försökte sysselsätta sina barnbarn, precis om du
gör. Det spännande och roliga skapar de själva med hjälp av sin fantasi, precis som du gjorde när du
var barn. Allt jag gjorde var att blåsa lite på glöden. Jag kan slå vad om att dina barnbarn förvandlar
dig till en betydligt roligare gubbe än vad du själv tycker du är.”
Jag ser att du lyssnar på mig. Att du tar till dig mina ord. Jag önskar jag kunde gå fram till dig vid
staketet och ta dig i min famn. Du kommer alltid vara mitt barnbarn hur gammal du än blir.
Vi är jämngamla nu. Du och minnet av mig du har. Det måste kännas konstigt att vara lika gammal
som sin morfar. Lika konstigt som det är för mig att se mitt barnbarn som en åldrad man. Jag förstår
att du är orolig för att inte vara den morfar du önskar dig vara. Du har ingen egen gräsmatta för dem
att tumla runt på, ingen hammock att sitta i och inget gammalt hus där de kan leka kurragömma i.
Dessutom måste du fortsätta jobba långt efter det att du kommit upp i den åldern då jag, när jag var
lika gammal, inte behövde arbeta längre. Tiderna förändras på alla sätt. Du är inte ens lika gammal
som jag trots att vi är i samma ålder.
Jag är så stolt över dig. Du skriver precis som jag gjorde. Du drömmer precis som jag gjorde men jag
tror att du fortfarande har möjlighet att förverkliga dina drömmar. Jag vet att du tror att jag var
besviken på dig. Att jag aldrig fick se dig lyckas med allt konstnärligt du försökte dig på. Det hade varit
roligt att se dig lyckas med dina drömmar men jag är så glad över att vi hade den kontakten vi hade.
Alla dessa brev vi skrev till varandra. Jag sparade dem i en speciell pärm.
Du fick den när jag dog.
Jag finns bara i din fantasi och i ditt undermedvetna men det betyder samtidigt att jag faktiskt
fortfarande finns, om än bara där. Jag kommer att sitta i min hammock, rökandes min pipa så länge
det finns någon kvar i livet som minns mig så.
När det sista minnet av mig dör kommer även jag att dö - på riktigt.

Skriven av: Anders Åkerblom

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Gabriel Andersson