Publicerat
Kategori: Novell

Att döda en vän

Av M L
Del 1

Jag reste mig ur soffan. Gick fram till honom samtidigt som han vände sig om. Jag såg honom i ögonen samtidigt som jag stack kniven i honom. Jag sa förlåt så att det knappt hördes. Han flög upp skrikande ur stolen. Tittade på mig och skrek samtidigt som han la handen om såret. Han backade och tittade chockerat på mig. Jag höjde kniven och hög mot honom. Han höjde sin armbåge för att skydda sitt ansikte. Kniven tog i armen. Han skrek och trillade ner på golvet. Han sparkade febrilt mot mina hugg. Han sparkade bort kniven som gav mig ett sår i handen. Jag tog upp en stol och kastade den på honom. Han blödde ymnigt från armbågen och axeln. Jag lyfte upp hans datorskärm och kastade den mot honom i full kraft samtidigt som han lyfte armar och ben för att skydda sig. Det dånade i hela hyreshuset. Han reste sig upp och försökte ta sig in i köket. Jag sparkade honom allt vad jag orkade över kroppen och huvudet. Jag slog allt vad jag orkade över honom. Han tappade fotfäste och satte sig på golvet igen. Jag tog upp kniven men slängde iväg den lika fort. Han försökte skydda sig bakom byrån. Han försökte resa sig igen. Jag välte byrån över honom, som han sparkade undan. Jag började gråta. Han såg med en sorgsen blick. Jag kastade byrålampan på honom. Han låg nu ner och skyddade sig med benen. Jag tog upp kniven och hög mot hans fötter. Han lyckades åter sparka kniven ur handen på mig. Jag klämde in honom mot väggen med hans säng. Jag satte mig ner och tryckte ryggen mot sängen och satte benen mot väggen. Jag spände allt vad mina ben orkade och hörde hur han gnydde. Efter 2 minuter var han tyst och låg stilla bakom sängen. Jag lyfte utmattad upp skärmen igen och slog honom medvetslös. Jag fattade kniven och började skära. Det ringde på dörren. Jag fick panik i mitt traumatiska tillstånd och hängde mig ut ur fönstret från andra våningen. Jag stukade foten i landningen, reste mig och haltade iväg i mina blodiga kläder. Jag sprang väster ut bort mot flygplatsen. Jag han knappt springa 500 meter innan jag hörde sirenerna. Jag hoppade in i en trädgård och genade mig igenom området. Det var mitt på dagen och solen lyste. Svetten rann i pannan. Skärad och förvirrad fortsatte jag att springa utan mål. Efter en stund kom jag fram till Lidl. Jag tog mig ner över nya tylösandsvägen och fortsatte bort mot simlångsdalen. Jag märke uppmärksamheten kring mitt blodiga utseende och skyndade mig in i Aleskogen så fort stängslet upphörde längs vägen. Jag försökte tänka ut en plan men blev snabbt panikslagen över upptäckten av mitt utseende. Det hade gått cirka 30 minuter och jag låg i skogsbrynet för att hämta andan. Avlägset hördes sirener eka mellan huset runt alet. Jag reste mig upp och fortsatte bort mot hamnen. Jag slängde mig i Nissan och simmade över till andra sidan.
Jag kände att hoppet var ute och flera människor stod och tittade samtidigt som dem tog upp sina mobiltelefoner. Jag tog mig upp på en stege och lufsade bort mot en stor brädgård. Återigen fick jag hämta andan innan jag reste mig upp och såg mig omkring. Jag var dyngsur och det var tungt att traska omkring i de nerblodade jeansen. En bilist kom körande och jag stannade honom. En medelåldersman rullade ner rutan och frågade chokat vad som hade hänt. Jag försökte få ut honom ur bilen samtidigt som han trampade gasen i botten. På andra sidan Nissan syntes en polisbil bromsa in på platsen jag hoppade i vattnet. Jag insåg att det var nära men fortsatte att halta och fick syn på en bil med bagageluckan öppen. Jag satte mig och tryckte gasen i botten. Jag körde ut ur hamnområdet och stannade till för att slå igen bagageluckan. Jag han knapp sätta mig innan en polisbil kom körande mot mig med blåljus och sirener. Jag svängde in på en tvärgata och brände på bort mot tropikcenter. Efter en stund var jag ute på Laholmsvägen och följde vägen mot E6:an. Jag svängde av söder och fortsatte ut i hög fart på E6:an. Jag samlade mig och sänkte farten till 110 km/h. Jag försökte tänka ut var jag skulle ta vägen. I Mellbystrand tog jag av vid Maxi stormarknad och följde skyltarna ner mot havet. Jag lämnade bilen på en gata och tittade in bland husen. Ett ensamt hus såg tomt ut, jag tog mig in genom köksfönstret och gick in i ett av sovrummen där jag snabbt tog på mig en ren t-shirt och ett par svarta jeans. Jag gick ut i köket och torkade av blodet från ansiktet och armarna. Jag såg mig i spegeln och insåg vad jag hade gjort. Vad skulle jag göra? Jag rotade igenom några lådor och bröt upp ett skrivbord. I skrivbordet låg ett par bilnycklar som jag tog och lämnade huset för att se vilket fynd som stod i garaget. En sprillans ny Volvo V70. jag hoppade in och startade upp bilen, svängde ut och körde norr ut bort från det håll jag kom ifrån. Jag följde skyltarna och kom ut på E6:an igen. Efter 40 minuter var jag nere i Malmö. Efterlysningen om den röda Opel jag stal i hamnen spelades upp i radion. Det låg ett OKQ8 kort uppe på instrumentbrädan.
Meningslöst utan kod. Ångesten pressade i bröstet. Svetten rann. Jag körde nästan av vägen. Jag skakade huvudet och fokuserade blicken på vägen. - Vad fan håller jag på med, sa jag högt till mig själv. Jag tittade mig själv i backspegeln. Jag skakade kroppen och ryste till. Kramade händerna om ratten. Bensinmätaren stod på halvfull tank. Jag skulle kunna köra drygt 30 mil till tänkte jag. Jag körde på E4 norr ut mot Stockholm och fortsatte till jag kom upp till Ljungby. Utmattad svängde jag av och körde in på en Statoilmack. Jag vågade inte gå in utan körde iväg bort och in på industri-området. Klockan var 20.34 Jag parkerade bakom en större lagerlokal och vilade en stund. Plötsligt kände jag hunger och försökte tänka ut hur jag skulle få råd till mat. Baksätet och bagaget var tomt, inte heller i handskfacket låg det några värdesaker. Jag la mig för att vila en stund och vaknade upp fem över halv tolv på kvällen. Jag startade bilen och körde bort till macken igen. Jag ställde mig ett par hundra meter ifrån macken längs vägen och försökte tänka ut hur fan jag skulle fixa något att äta.
Jag var pank och hade inte en spänn i plånboken. Hur skulle det här sluta tänkte jag. Utan mål, utan någon som helst plan på vart jag ska ta vägen. Jag tittade ut och fick syn på en gammal gubbe som stannade för att tanka. Något slog i mig att jag inte kunde råna honom. Även om det var kört och jag mördat en av mina bästa ungdomsvänner, stulit två bilar och gjort inbrott. Hungern vred sig i magen.
Jag fortsatte ut på E6an mot Stockholm och kom in till Jönköping 1 timme senare. Jag körde runt och fick syn på ännu en nattöppen bensinmack och körde in för att kolla läget. – Fan det här funkar inte sa jag högt och slog händerna på ratten. Jag tittade upp i biltaket och slöt ögonen. – Nu måste jag äta annars dödar jag, sa jag bestämt. Nu var jag arg och hungrig. Bensinmätaren hade börjat lysa. – Helvete. Sa jag och tittade in på macken. Det var tomt på området. Jag ställde bilen och gick in på macken. Butiksbiträdet hälsade med en lugn röst. Jag hälsade lugnt tillbaka och gick bort mot mathyllorna. Jag plockade åt mig en ostmacka och tog en cola ur kylen. Jaha vad gör jag nu då, tänkte jag. Jag gick fram till godisstället vid dörren som öppnades automatiskt när jag passerade den. Jag sprang ut och in i mörkret allt vad jag orkade. Efter några hundra meter såg jag mannen komma utrusande ur butiken. Han tittade sig omkring och sprang tillbaka in i butiken. Jag kastade i mig maten och drack upp colan lika fort. Jag vandrade bort längs en belysen väg och kom in i ett bostadsområde. Utan pengar och utan bil för att kunna ta mig någonstans. Natthimlen lyste klart. Det var becksvart. Jag tittade upp och såg stjärnorna på himmelen. Förlåt, tänkte jag. En bil kom körande i låg fart och jag slängde mig ut framför den. En medelålderskvinna stirrade med uppspända ögon på mig innan hon körde iväg i full fart. Helvete också. Jag började springa bort och ut ur bostadsområdet och kom ner mot centrum. Jag tittade mig om och saktade ner till normal gångtakt.
Med händerna i fickorna funderade jag på at lämna in mig själv. Jag gned mig i ögonen och fortsatte in mot centrum. Det var inte en kotte ute. Helt dött. Det var tisdag morgon och kyrkklockan stod på 02.15. Jag tog ett djupt andetag och fick syn på ännu en bensinmack. Där stod 2 bilar och tankade. Jag gömde mig bakom en container tills båda hade gått in för att betala bensinen. Jag smög mig fram och hoppade in i en vit Saab 9-3. Nycklarna satt i och iväg for jag så det skrek om däcken. I vilse körde jag in mot centrum istället för ut från staden som var min avsikt. Skyltar mot E4:an dök upp ur mörkret och snart var jag ute på motorvägen igen. Jag såg mig i backspegeln med ett flin på läpparna. Efter 2 timmars färd svängde jag av i Linköping för att sova. Jag parkerade åter bilen i utkanten av centrum bakom ett sågverk. Klockan var 04.45 när jag stängde av motorn. Det var gryning men jag somnade direkt.

Del 2

Jag vakande av ett en sur gubbe knackade på fönsterrutan. han hade snickarbyxor på sig så jag vevade ner rutan ca 5 cm.
– Vad gör du här? Frågade mannen.
– Förlåt, jag tog bara en tupplur svarade jag.
- Detta är privat område. Svarade han.
Jag log och startade motorn. Helvete, klockan är halv sju på morgonen. Jag körde bort några hundra meter och ställde bilden på stor parkering utanför ett köpcentrum. Jag sov fram till klockan halv två på eftermiddagen. Jag stod fortfarande avskild från närliggande bilar så troligen hade ingen upptäckt mig. Jag körde ut från parkeringen och ut på motorvägen igen. Jag började må illa. Jag hade helt tappat tidsbegreppet och började fumla med en massa tankar i huvudet. Det var en varm solig dag, inte ett moln på himmelen. Vad fan ska jag ta vägen tänkte jag. Jag mådde illa av tanken på att jag var en brottsling.
- Mitt liv är förstört för all framtid.
- Varför dödade jag honom?
– Varför? sa jag högt.
Med halvfull tank kunde jag utan mening köra hela vägen till Stockholm. Jag kom in i storstaden på kvällen och yrade omkring ett par timmar innan jag beslöt mig för att lämna bilen vid centralstationen.
- Var fan ska jag ta vägen?
- Jag kan inte fly, vart ska jag fly?
- Ska jag ta livet av mig, sa jag till mig själv när jag vandrade in på stationsområdet.
Jag hoppade på nattåget mot Köpenhamn och satte mig i andraklasskupén. Konduktören var väl framme 20 minuter efter avfärd och frågade efter biljetten.
– Jag har redan betalt, sa jag.
- Kan du visa upp biljetten, sa konduktören.
- Jag började nervöst att gräva i fickorna efter något som jag inte hade.
- Vafan, har jag tappat biljetten, sa jag tveksamt.
- Kan du inte visa upp en giltig biljet så blir det böter, sa konduktören bestämt.
- Men jag hade den för fan här precis, sa jag och började bli svettig.
- Har du ingen biljett så blir det 2000 kronor i böter och du får stiga av i Norrköping.
- Konduktören skrev en bot och överlämnade den med ett sorgset uttryck.
- Jag är ledsen men såna är bestämmelserna.
- Visst, sa jag och tittade ut ur fönstret.
Jag klev av i Norrköping med konduktören hack i häl. Jag såg mig om och lämnade tågstationen för att drabbas av panikångest. Jag kände hur sura uppstötningar kom ur mig. Jag böjde mig över ett stängsel och spydde över buskarna. Några förbigående blängde. Jag log och traskade deppigt vidare. Människorna tittade konstigt på mig när jag vandrade ner längs stationsgatan in mot Norrköpings centrum.
Jag fick syn på en polisbil utanför en krog och gick fram och knackade på rutan.
Föraren vevade ner rutan och frågade vad det gällde.
- Jag tror att jag är efterlyst för mord, sa jag och log snällt.
Två kollegor steg ut ur bilen och tryckte mig mot huven.
- Är det du som har begått mordet i Halmstad? frågade polisen allvarligt.
- Ja, svarade jag.
Jag fick handfängsel och fördes in i baksätet.
Det var tyst hela vägen in till stationen. Jag fick sitta på en stol i ett rum till en utredare kom in och satte sig ner. – Jaha du, Anders Bengtsson? Jag andades tungt och tittade upp i taket.
Efter en timmes förhör sattes jag i en bil ner till Halmstad. vid tiotiden var jag inlämnad på Polismyndigheten i Halmstad och blev inlåst i en liten tom häktescell utan varken säng eller möbler. Jag la mig på golvet och somnade efter en stund. Nästa dag öppnade polisen dörren kl 8.00 på morgonen. Anders hängde från taklampan med en tröja lindad runt halsen.
– Helvete, ropade en av poliserna.
– Ring ambulansen, ropade en annan.
Anders Bengtsson dödsförklarades på häktet i Halmstad kl 08.20 onsdagen den 12 juli 2007.

Skriven av: M_Lund

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Skogstokig

Roger Skoog : Författare, skribent, musikälskare och boksamlare. Bloggar regelbundet på "Den Skogstokiga Bloggen" och har även hemsideportalen "Skogstokig Förlag": https://skogstokigforlag.com/…

Skogstokig

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson