Att Inte Vara Sig Själv (Skräck)

Frågar du mig kan man inte lita på någon. Inte dina kompisar, inte regeringen, inte Jesus och inte din familj. Lögn efter lögn präglar vårt intag av information från alla håll, det finns inget helvete och ingen himmel. Hopplösheten väger tungt på mitt sinne och jag klarar inte av det längre.

Jag bestämde tidigare i år att jag skulle få ett slut på allt. Det fick vara nog. Jag besökte en fotograf som kunde ta några bilder min mamma kunde ha under min begravning. Det kommer inte vara en öppen kista, det är ett som är säkert. Jag sneglar på min Colt. 45 revolver.

”En penis gjorde i metall”, beskrev en av tjejerna i min klass den som. Jag undrar vad Freud hade sagt om jag stoppar den i munnen för att ta förväll av livet. Freud hade teorier om att olika sätt att ta livet av sig indikerade olika former av mentala svagheter. Om du vill ta livet av dig genom att hoppa från en hög höjd, känner du dig för infängslad i ditt liv och har lite frihet. Tar du livet av dig genom gift betyder att du inte släpper ut dina kvinnliga känslor tillräckligt. Undrar om inte det säger mer om Freud än personen som tar livet av sig, då Freud associerar kvinnor med gift.

Överkörd av tåg betyder att man inte kan hantera samhällets förändring och modernisering. Pistol i munnen, homosexuella tankar. Freud var knappast liberal när det kom till HBTQ-frågor.

Jag för pistolen in i munnen. Jag har skrivit mitt självmordsbrev till mina föräldrar, jag hoppas att dom förstår. Det finns inget annat sätt. Det smakar metall och jag kan känna tårarna rinna ner för mina kinder.

Min lärare frågade mig idag:

- Varför det inte finns något helt rymningsfritt fängelse.

Jag sa att jag inte visste. Han svarade på sin egen fråga:

- För utan hopp dör människan.

Jag trycker på avtryckaren.

Jag vaknar upp av att det piper i öronen och det snurrar i huvudet? Hur kan jag fortfarande vara levande? Jag får en skräckartad panik när jag inser vad som har hänt. Jag reser mig från golvet och ser blod, ben och hud utspritt över hela rummet. Jag försöker känna i mitt ansikte, men det är bara en mjuk köttfärs kvar där mitt ansikte brukade vara. Jag rycker loss en bit hud som drar med sig fett och kött från det som brukade vara mitt ansikte. Jag känner hur jag sväljer några av mina tänder som lossnar när jag rör käken. Det luktar starkt av bränt kött, som när man steker fläskfilé, då värmen från pistolen måste ha stekt insidan av min mun. Jag spyr av paniken och märker att kulan har slitit sönder min kind, vilket gör att spyan flödar åt alla håll. Jag svimmar av chocken precis innan min mamma rusar in i rummet.

Jag vaknar upp igen på sjukhuset. Jag kan bara se ur ena ögat, någon har täckt det andra med vad jag antar är bandage. Min mamma sitter bredvid mig. Hon säger ingenting när jag vaknar. Hon bara kollar på mig. Men inte på ett sätt hon har kollat på mig förut. Hon tittar på mig som om jag var en främling, som att hon ser rakt igenom mig. Som att jag inte är mig själv.

Skriven av: Dylan Viper