Att råna en bank i Bålsta

ATT RÅNA EN BANK I BÅLSTA

?Egentligen var vi från samma län allihopa i gänget. Fred var född och uppvuxen någonannanstans, jag minns inte vart nu men i vissa fall kunde man ana det, men han kom redan som tioåring hit, avlämpad vid hörnets kondis. Inte fan var det någon som ville ta hand om honom. Det gjorde han så bra själv.
Gänget bestod av tre killar. Jag, Fred och Åke.
Åke hade ingen mamma. Eller någon nära överhuvudtaget men det var frånvaron av en mor som bet mest på honom. jag hade ett brutet ben som aldrig läkt ihop ordentligt och Fred var allmänt tyst och underlig, så visst utgjorde vi en fin trio, vi tre.
Mitt brutna ben, eller snarare mitt föredetta brutna ben utgjorde en del i den händelse som snart skall avslöjas, då jag var så halt och även lytt att jag fick en roll i rånet som var så förgjordat dum men utgjorde en viktig del i utförandet och som skulle komma att ge mig, Fred och Åke våra miljoner.


Anita som satt i kassan under rånet hade två barn. jag minns absolut inte namnet på dem men det gör detsamma. jag vet bara att Åke den kåkfararn drog med henne till Mallorca efter händelsen och blev kvar där med barnen och hunden Saskia, som jag däremot minns namnet på och som var en hemskt ful byracka men Åkes ögonsten.
Nå väl.
det var en otroligt trist höstdag i mitten av november. Tråkigare blir det väl knappast när vintern är tidig och allt har tappat sin färg. Och det var väl det som drev oss. ingen av oss var egentligen särskilt goda vänner men vi kunde förenas i den vanmakt vi tycktes ha över våra liv.
Torget i Bålsta låg dött och kallt framför oss. Det var måndag och klockan hade slagit lunch för alla flitiga arbetare som gömde sig bakom den gråa betongen.
Luften hade förändrats och blivit kall och nedrig, precis som Freds humör. Inte för att han sprudlade övriga dagar då man som folk inte rånar banker men den här dagen var han ovanligt bister och tyst. Kanske var han nervös?
Jag, som förövrigt hette Bo på den tiden men som lägligt nog bytte namn till James efter denna måndag var inte ett dugg nervös. Jag var lyrisk. Lyrisk över de båda tänkbara utgångarna. Antingen skulle vi lyckas och komma undan helskinnade, eller så skulle vi hamna innanför lås och bom. Vilket inte alls störde mig. Jag hade mer eller mindre ingenting att leva för, men naturligtvis hoppades jag att utgången skulle bli den förstnämnda. Jag ville ju faktiskt som de flesta optimera min tillvaro.


Vi hade inga vapen, men en arg Saskia som lösaktigt gläfste och satte skräck i alla även den modigaste, vilket i och för sig inte Anita var men kunde ha varit.
När vi fyra klev in på banken satt Anita med en halv Mazarin i munnen och sörplade halvljummt kaffe ur en ful mugg. Att det var halvljummt vet jag för det har hon berättat senare då hon exalterat berättade hennes upplevelse av rånet som skulle förändra hela hennes liv.
Hon och Åke hade spanat in varandra i månader, ja tillome kanske år, men båda var så förbannat fega att det troligtvis inte hade hänt någonting om inte Åke kavlat upp ärmarna och satt ned foten.
Åke fick energi av att göra dumheter. Så det föll sig naturligt att han fick ta själva rånbiten, medan vi andra skötte själva bortförandet.
Det satt fyra personer inne på banken och ångesten låg tät i luften. Jajemen, minns jag att jag tänkte, vi ska nog liva upp stämningen för er era inbilska tråkmånsar!
Och så blev det ju.
vi hade en cykel som stod parkerad utanför banken som var ämnad för Fred. Han skulle ta emot väskan från Åke, slussa den till mig, som stod å tröck vid dörrn och som sedan så kvickt och oskyldigt som möjligt halta runt hörnet där det låg en kvarterskrog och helt sonika beställa in en öl. Ned med väskan under bordet, en öl och en plankstek tack och biffen var så gott som kirrad.
Ponera att banken inte hade någon övervakningskamera. Detta var Bålsta. Här litade man på varandra. Inte som i Stockholm där alla var luriga jävlar. Kunde man ens lita på sin granne där? Nehej du jag tackar. Men förändring skulle det bli!
Vi hade såklart maskerat oss med nylonstrumpor över huvudena Fred fått i uppgift att inhandla då kvinnor oftast lyste med sin frånvaro i vår närhet.
Det var viktigast för Åke då han inte under några omständigheter ville bli igenkänd av Anita.
Men det blev han ju eftersom han slet av sig strumpan när Fred kilat iväg på cykeln och jag haltat in på “Tores”.
Han kunde inte hålla sig. Vilket i det här fallet bara var tur eftersom Anita föll som en fura för Åkes handlingskraft. Herregud, fanns det motstycke?
Egentligen var det här ett enkelt rån. Åke stegade fram till disken med den gläfsande Saskia och krävde den stackars kvinnan på vartenda lösöre. Kvickt plockade hon ihop dem i den stora väska Åke så generöst erbjudit henne, och räckte med stånk å stön väskan över disken.
Fred, som sagt, mottog den och gav den till mig å så skiljdes vi under tystnad.
Åke blev kvar vid disken, det var då han ryckte av strumpan och och bad Anita avsluta sitt dagsverke och genast följa med honom ut, Saskia var snäll intygade han och tog henne under armen och gick.


Under tiden hade de övriga fyra ångestladdade smitit ut och tillkallat polis. Men eftersom det var lunchtid satt alla konstaplar på “Tores” liksom jag och avnjöt snart planksteken.
Fort som ögat vill jag lova, avlägsnades de fryntliga poliserna och lämnade mig ensam med Ölet som förövrigt smakade som rinnande guld i strupen.
Vem skulle bry sig om en haltande Bo som de senaste sex månaderna fått in vanan att inta öl på just det här stället, för att undermedvetet normalisera min uppenbarelse för konstaplarna.


Jo tack. Det gick som planerat.
Jösses, tänkte jag och började packa ihop mig för att möta upp de andra två rånarna vid avsagd plats, lämnade en redig slant i dricks till den vilsne servitören och haltade med väskan mot utgången, klev ut på Torget, förbi banken där kaos uppstått och vidare in mot Bålstas gator.

maja

Jag är 27 år och jobbar som personlig assistent. Mitt stora intresse är att utforska det egna språket och undersöka de olika uttrycken.
Maja är medlem sedan 2016 Maja har 1 publicerade verk