Att sakna sig öm

Att sakna sig öm

Det är märkligt hur man minns de mest udda saker när det handlar om förlorad kärlek. Detaljer jag aldrig annars skulle ha tagit notis om är nu så tydliga att det gör ont i mina ögon. Hon är så tydlig att jag nästan skär mig på hennes konturer.

Av en oändlig rad minnen som slåss om platsen i mitt huvud är det särskilt de vardagliga, nästan obetydliga detaljerna som oftast, av någon lustig anledning, kommer fram. Din dagliga procedur vid spegeln när du skulle ”göra vid dig” innehöll ett tiotal detaljer som kunde fascinera mig så totalt att jag glömde bort tid och rum. Men det är väl det som är kärlek antar jag. Sättet du borstade ditt hår på kunde få mig att le när som helst. Samtidigt blev jag lite ledsen över att du var tvungen att sminka över ett ärr på din näsa innan du kunde gå ut, även om det var en söt egenhet.

Jag älskade att diska tillsammans med dig, särskilt om vi hade musik på för då fanns det en stor chans att jag fick se dig dansa med i musiken i otroliga glädjeyttringar. När vi senare på kvällen gått och lagt oss kunde en så enkel sak som att ligga och pilla i ditt hår ge mig gåshud av välbehag, fylla mig till bredden med ömma känslor för dig och ditt barn. Det gav mig en känsla av att vara din beskyddare, älskare och bästa vän på en och samma gång.

Jag minns alla frukostar tillsammans, när vi skrattade åt varandra och åt det tråkiga pålägget. ”Var det du eller jag som köpte fel den här gången?” Tänk att rostade mackor och medvurst kan lämna sådan outplånliga spår på hjärnbarken.

Jag hoppas att minnena aldrig försvinner helt. Även om allt är över så var det underbart att få uppleva och vissa saker etsade sig fast i minnet, som tavlor av stora konstnärer. Det är dags att gå vidare, det vet jag men om jag lånar något av våra minnen som lite tröst under en grå och regnig dag så kan det väl inte vara så farligt?

Vi förlorade båda två någonting väldigt fint den dagen men vann så otroligt mycket mer om vi tänker på framtiden. Du ville vända dig bort när jag såg på dig och du svalde gråten gång på gång, utan att egentligen lyckas särskilt väl.

Allra först trodde jag inte att jag skulle kunna andas utan dig, det kändes som om jag behövde en respirator för att överleva. Jag satt hemma och saknade dig, saknade dig så mycket att jag blev alldeles öm. Det var inte alls som i alla dessa filmer och oändliga tv-serier som behandlat samma ämne, oftast med en humoristisk vinkling och med ett fast schema över vilka faser man ska gå igenom när.

Precis som rökare trappar ner på nikotinet med hjälp av tuggummi och plåster har jag trappat ner på dig. Jag ligger på ”ett plåster om dagen” nivån just nu och det känns bra, mycket bra. Krisen är över och läkningen snart fullbordad.

Det är märkligt vad mycket saker man glömmer när man minst anar det.

Skriven av: Pelle Kälvius