Att se är att vara medskyldig

Att se är att vara medskyldig av Flera författare SKOTSTEKEN av Gustaf Att se är att vara medskyldig. Lisa hatade de där orden, trots att hon visste hur sanna de var. Varför kunde det inte vara möjligt att se, utan att behöva känna skuld för det? Denna skuld, som kändes som ett ton cement, eller snarare armerad betong. Det gick väl an, så länge det bara gällde henne själv. Inte för att det var trevligt, det som Börje brukat göra med henne. Men på något sätt hade det gått att bära, om inte annat så genom att glömma bort. Men nu var det värre. Många gånger, när hon växte upp, hade Lisa önskat, att mamma och Börje aldrig hade gift sig, men så var det nu en gång för alla. Mamma ville att Lisa skulle kalla Börje för pappa, men det hade hon aldrig kunnat förmå sig till. Hon kunde ju se, att mamma var glad för Börjes skull, och att det var bra att ha en karl i huset när något behövde lagas eller så. Och ibland kunde han faktiskt, det måste hon medge, vara riktigt trevlig. Som när de var ute och åkte med husvagnen, och kom till Furuvik… Det var Börje, som hade jordfäst Lisas pappa. Ganska snart efter begravningen hade han börjat komma på kvällarna, för att trösta mamma. Lisa kunde fortfarande minnas, hur otäckt hon tyckte det var med den där svarta prästkappan. Men så småningom hade mamma blivit gladare, förstås. Och rätt vad det var, hade mamma och Börje åkt bort. Lisa hade varit hos farmor, men farmor hade varit så lessen, att de två veckorna varit en plåga. Lisa hade längtat efter mamma, så hon nästan hade kunnat gå sönder. Men när mamma kom tillbaka, hade hon knappt ögon för Lisa: hon hade bara pratat en massa strunt om vad annorlunda livet hade blivit, och hur hon och Börje gift sig i Svenska Sjömanskyrkan i London. Dessa söndagar hon tvingats utstå, ända tills hon flyttade hemifrån! Fler än en gång hade Lisa velat gallskrika i kyrkan, när Börje mässade 'Vad I haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ock gjort mot mig' med den där officiella, kalla präströsten. En helt annan röst, än den han hade, när han kom in i Lisas rum på kvällarna, när mamma hade nattskift på långvården. Hon hade försökt berätta för mamma, men det som Börje gjorde när han krupit ned i hennes säng, det hade hon inga ord för. Och mamma hade grälat på henne - att hon kunde säga något så fult om Börje! Börje, som var en så aktad präst, och som dessutom nu var hennes egen pappa - att hon inte skämdes!! Mamma hade hotat Lisa också med vad som skulle hända, om hon berättade det här för någon annan. 'Om du går och säger sånt där om pappa, kommer både han och jag att ta livet av oss' hade mamma sagt. 'Att se är att vara medskyldig.' Orden ringde i öronen. Om någon hade sett, vad Lisa måste stå ut med, hade ju den blivit medskyldig! Nej, det var för hemskt - denna börda kunde inte Lisa vältra över på någon annan människa! Ingen fick se, ingen fick ana… Och Lisa hade gjort sitt bästa för att stå ut med Börje, och hon hade blivit väldigt duktig på att bevara hemligheten. Ingen kunde ana någonting - vare sig fröken i skolan, eller någon av klasskamraterna. För säkerhets skull undvek hon att bli bästis med någon. Sedan hon konfirmerats, måste hon följa med sin mamma till kyrkokören, men inte heller där kunde någon se, än mindre ana. Men så snart hon nånsin kunnat, hade hon flyttat hemifrån. Utbildat sig, blivit kär, gift sig och skaffat sig en egen familj. En bra familj, det gick inte att säga annat. Det var väl inte lika hett mellan Lars och henne som de första åren, men de kom bra överens i det mesta. Två fina flickor hade de fått, och med de kontakter de hade i kommunförvaltningen, hade det inte varit svårt att få in dem på stadens bästa dagis. Allt hade de ordnat sig till det bästa, och till hösten skulle My börja skolan. Lars var tillsynslärare på en av hennes skolor - som skolpsykolog fick hon ju flacka över hela rektorsområdet, göra testningar och försöka hålla koll på vilka ungar som bara inte fungerade i skolan. Och Lars hade backat upp henne, när hon dragit igång en samrådsgrupp för att identifiera barn, som var utsatta för övergrepp. Men till och med för honom hade hon lyckats dölja, hur medskyldig hon kände sig varenda gång någon av eleverna brutit samman inne på hennes expedition och storgråtande berättat vad som kunde hända i det som bort vara hemmets trygga vrå. Med mamma och Börje umgicks de inte mer än absolut nödvändigt. Någon jul då och då, och de jämna födelsedagarna, det kunde inte undvikas, och My och Fia kunde förresten behöva veta om att de också hade en mormor och en morfar. Men detta sparsamma umgänge var fullt tillräckligt. Desto mer hälsade de på Lars' föräldrar, Arvid och Ingeborg, uppe i Granträsk. Flickorna följde överallt sin farfar som en svans, oavsett han var i lagården eller ute på ägorna. Lisa hade aldrig begripit, hur flickorna kunde samsas om vem som för tillfället skulle sitta i farfars knä och styra traktorn, men på något underligt sätt fungerade det alltid. Men den här sommaren hade blivit annorlunda. Midsommar hade de firat uppe i Granträsk som vanligt, men mitt uppe i slåttern hade mamma ringt. Nej, det var inget allvarligt, det var ingen som hade dött, inte ens någon som var sjuk, men mamma och Börje skulle ta en tripp till Danmark med husvagnen, och trodde inte Lisa, att flickorna ville följa med till Legoland? Lisa hade känt, hur hela magen knutit sig, men hon hade ändå inte sagt nej. På kvällen hade hon och Lars legat och pratat länge, och vid halvtretiden hade han till sist övertalat henne. 'Det blir väl roligt för flickorna att komma ut och bo i husvagn', hade han sagt. 'Och Legoland har de ju tjatat om, nästan sedan de började gå.' 'Jamen, de känner ju nästan inte mamma och Börje.' 'Så mycket större anledning, att de får chansen att lära känna dem. Jag förstår inte, varför vi inte träffar dem mer - vi kan ju inte hålla på så här och bara träffa mina föräldrar.' Och inte ens nu hade Lisa kunnat förmå sig till att avslöja hemligheten. Med sin vänstra hjärnhalva kunde hon dessutom inse, att ingenting farligt skulle kunna inträffa i husvagnen, särskilt inte när mamma var med. Men i magen kändes det fortfarande, som om någon slagit en skotstek på hela tarmpaketet. Flickorna hade varit eld och lågor, och Lisa hade till och med kostat på sig ett leende, när Lars och hon vinkade av dem. Efter några dagar hade det kommit ett vykort, poststämplat i Billund, där det stod att vädret var bra. Och Lars och hon hade varit på Furuliden och dansat, för första gången på många år. Egentligen hade det varit riktigt roligt - så synd att de inte lyckades komma iväg oftare. Ju mer veckan led mot sitt slut, och dagen nalkades då flickorna skulle komma tillbaka, desto hårdare drogs Lisas skotstek åt. Inte ens Ingeborgs enbärskryddade älgstek smakade, och hon sov oroligt. Till all lycka föll hennes ögon på en annons i ortstidningen. Både Lars och hans föräldrar undrade varför hon nödvändigtvis måste iväg på auktion, när Börje och mamma skulle komma med flickorna, men Lisa var enveten, och till slut lyckades hon få med sig Ingeborg. 'Att se är att vara medskyldig', mumlade Lisa för sig själv, där hon gick och rotade bland dammiga trasmattor, älghorn, solkiga gardinlufter, gökur, kaffekvarnar, kantstött femtiotalsporslin och inbundna årgångar av Svensk Jakt. Hon skulle aldrig ha klarat av att se volvon komma upp för grusvägen med husvagnen skumpande bakefter, aldrig ha klarat av att se flickorna tumla ut ur bilen, aldrig klarat av att möta deras blickar. Om något hänt, skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv. Att se är att vara medskyldig. Bäst att inte se. Ingeborg radade upp det ena fyndet efter det andra framför deras fötter, mest sånt skräp som ingen annan ropade på. 'Den kan flickorna ha i lekstugan', skrockade hon förnöjt, varenda gång hon tog fram portmonnän för att betala en tillbringare med krackelerad glasyr eller ett tråg med invändig landskapsmålning. Lisa ropade pliktskyldigast på några objekt, så att Ingeborg skulle förstå att hon var intresserad av auktionen, men andades ut, när någon kom med ett högre bud. Då och då gjorde hon turer till kaffe- och varmkorvståndet, så de i vart fall inte skulle behöva åka hem i förtid för att de blivit hungriga. Till slut var emellertid varenda fläckig teakbokhylla, varenda repad aluminiumkastrull och varenda rostig trädgårdsspade obönhörligen bortklubbad, och de måste fara tillbaka. Lyckligtvis pladdrade Ingeborg på om sina fynd, när Lisa långsamt körde längs den gamla landsvägen. Den som sträckte sig parallellt med den breda asfalterade riksvägen, som byggts i slutet av sextiotalet. När Lisa svängde upp på gårdsplanen med syrenerna i den lilla rundeln, höll just mamma och Börje på att ge sig iväg. Lars och Arvid var ute och tog adjö av dem, men av flickorna syntes inte ett spår. Lisa skulle just störta in i huset för att leta efter dem, när hon hejdades av mammas röst: 'Vilken tur att ni kom - vi skulle just åka!' 'Jaae… det tog sån tid på auktionen… Har ni haft det bra? Var är My och Fia någonstans?' 'Ååå, de har varit så nöjda och glada så. De sitter väl uppe på sitt rum och bygger med Lego - de har inte gjort annat, så fort de haft en liten stund, ända sedan vi var på Legoland.' Börje nickade instämmande. 'Fina flickor du har. De har varit jättesnälla. Det vore roligt att få träffa dem lite oftare.' 'Jaa… tack så mycket då! Nu måste jag in och träffa flickorna - vi hörs!' 'Ja, och vi skulle precis åka - det är ganska långt att köra. Hej då!' 'Hej'. Lisa hade inte kramat om mamma och Börje, inte ens tagit i hand, men det struntade hon i. Nu rusade hon uppför trapporna i huset, upp till kammaren, där flickorna satt på golvet i ett hav av Legobitar. 'Hej mamma!!!' 'Iiiiiiiiiihhh!!!!!!' Två samfällda skrik. Det första kom, när My och Fia samtidigt fick syn på Lisa, släppte vad de hade för händer och stormade emot henne för att störta upp i hennes famn. Det andra kom, när de ögonblicket därefter kastade sig upp i hennes armar, och tjongade ihop skallarna så det sjöng. Lisa fick börja med att bära och bubba och trösta. En femåring och en sjuåring på en gång, båda två störtgråtande, det är ganska tungt, när man ska kånka omkring med dem och blåsa på stället där det gör ont. Men i jämförelse med ett ton cement - vilken lättnad! Att se är att vara medskyldig… Det här verkade ju faktiskt, tack och lov, vara det farligaste som hänt flickorna på hela tiden. Lisa andades ut. Skotsteken i magen började lösa upp sig, i takt med att My och Fia lugnade ned sig. 'Titta mamma, vad vi har fått!' Och Lisa satte sig hos flickorna och tittade beundrande på högarna av Legobitar, och på de nya gosepandorna, och på de små parfymflaskorna från shopen på båten. Den kvällen, efter middagen med ugnsstekt gädda och kantareller och glass med hjortron till efterrätt, gick Lisa och lade sig tidigt, nästan direkt efter att hon nattat flickorna med ett långt avsnitt ur Rasmus på luffen, den slitna boken med 'Till Lars julen 1961 från moster Karin' på titelbladet. Efter en lång, tung och drömlös sömn vaknade hon av att Lars upprört stod och skakade henne, samtidigt som hon hörde barnskrik i bakgrunden. 'Lisa, vakna! Fia har bajsat, och nu vill hon inte låta mig torka stjärten. Hon gallskriker så fort jag kommer med papperet, och bölar nånting om morfars snopp… Tror du att han kan ha gjort något med henne?' Bäst att inte se. Att se är att vara medskyldig. Medan Lisa masade sig upp ur sängen, for tusentals tankar genom hennes huvud, och skotsteken drogs åt, hårdare än någonsin. Hade Börje verkligen gett sig på Fia också? Hur kunde hon vara så infernaliskt korkad, att hon skickat iväg flickorna, när hon så väl visste, vad Börje var för en typ? Skulle samma samrådsgrupp, som hon själv dragit igång, sitta där och diskutera hur hon, hur hon av alla människor, kunde vara en så oansvarig mamma? Skulle de unga socialsekreterarna, som hon själv hade handlett, sitta och utreda om hennes barn for illa? Skulle hennes flickor tvingas sitta i polisförhör, och inte bli trodda, bara för att de inte hade något språk för såna här vidrigheter? Skulle verkligen den fege åklagaren våga åtala Börje, den betrodde prästmannen, som dessutom var hans Rotarybroder? Och skulle hon verkligen klara av att vara med om allt det här, utan att hennes egna sår revs upp? 'Det är säkert ingenting, Lars. Vänta, Fia, jag kommer strax!' Fia var otröstlig, där hon satt på toaletten, och bölade oavbrutet. Det gick inte att få torka henne i stjärten - till slut måste Lisa lyfta upp ungen i badkaret och duscha av henne därbak. Så svepte hon in henne i ett badlakan och slöt henne i sin famn. Så småningom avtog gråten i styrka, till stilla snyftningar. 'Morfar lekte stjärtlekar med oss, när vi var i husvagnen', kom det mellan hulkningarna. 'Men mormor sa, att vi inte fick säga nånting.' Att se är att vara medskyldig. Lisa lyfte över den fortfarande snyftande Fia i Lars' armar. Darrande gick hon till telefonen och slog numret till socialkontoret i hemstaden. _-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_- Att se är att vara medskyldig av Helena Med en trött blick vaknade hon upp. Den svarta klockradion visade envist att klockan var kvart i åtta på kvällen. Förvånad gnuggade hon sig i ögonen och försökte reda ut allting. Hade hon sovit bort en hel dag eller var det bara så att hon utmattat hade sjunkit ner i sängen och somnat. Efter ett konstaterande av att hon fortfarande hade vanliga kläder på sig bestämde hon sig för att hon bara ”råkat” somna. Hon gnuggade sig återigen i ögonen och ställde sig vingligt och gäspade. Att vara så trött på kvällen var onormalt för att vara henne. Hon stapplade bort till det lilla köket och öppnade kylskåpet. Som vanligt fanns där inget gott. Hon bestämde sig för att ge sig ner till kiosken och köpa en läsk och något gott att se framför en kvällsdeckare. Dessutom kanske en promenad skulle göra henne piggare. Den svarta kappan hängde på den vanliga kroken och hon satte på sig den. Trots att det var mars hade hon inte vågat lägga ner den i en låda för vinterkläder av rädsla för att vintern skulle komma tillbaka igen. Och så här på kvällen var det skönt med en ordentlig kappa istället för en vindkall vårjacka. Det var bara några kvarter till kiosken men hon hann tänka mycket under den tiden. Hon kände sig väldigt barnslig men hon gick fortare och fortare eftersom hon fortfarande jämt var rädd att bli förföljd. Hon kom fram till kiosken. Beställde en Cola (”det blir man pigg av för det innehåller koffein”) och en chipspåse (”nå’n gång måste man ju unna sig det”). Hon betalade med två tjugor och tänkte att hon kunnat köpa två lotter för de pengarna och vunnit massa pengar för att sedan kunna köpa massa Color och ännu fler chipspåsar. - Det är fler i kön så du måste nog gå nu, kioskexpediten nickade åt henne och hon vände sig nyvaket om, det stod säkert fem män som alla var bra mycket äldre, större och starkare än henne. Männen stirrade på henne när hon gick och hon kände på sig att de blickarna skulle betyda något, men vad visste hon inte. När hon just skulle svänga vid första gatukorsningen hörde hon ett skrik. - HJÄLP! Hon vände sig om och såg några män springa från kiosken med händerna fulla av pengar och ciggaretter. Sen såg hon den stackars expediten igen: Hon var fastbunden och hennes ansikte var knivskuret. Hon lyckades ändå skrika: - Hjälp, jag behöver hjälp! Plötsligt dök en man upp bakom henne. Han band hennes händer med ett rep. - Att se är att vara medskyldig, sa han och flinade. Hans gap saknade många tänder. Hon skrek men ett snabbt slag i magen gjorde henne medvetslös och mannen drog våldsamt bort henne och stoppade in i en bil tillsammans med den döende expediten. Att se är att vara medskyldig. Att se är att döda två när bara en skulle dött. _-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_- ATT SE ÄR ATT VARA MEDSKYLDIG av Jes ************************************* - Jag håller dig, dig och dig ansvarig. - Varför då? Vi har ju inte gjort något. - Nej, just det. _-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-

Skriven av: Flera författare