Publicerat
Kategori: Novell

Att släppa taget

Ute på skolgården glittrade solstrålarna i vattenpölarna efter ett sommarregn, och
en doft av våt asfalt spred sig. Häggens knoppar var på väg att slå ut till vackra blommor, men inget av
detta märkte Emma. Det enda hon kunde tänka på var vännen som hon förlorat. Hon förstod inte vad hon
hade gjort för fel.

För bara några dagar sedan hade hon och Therese, hennes bästis, haft ett storgräl.
Om vad, hade Emma glömt. Men efter det hade Therese börjat umgås med det
Tuffa gänget istället.
Utan att märka det hade Emma hamnat på skolans baksida och klampat in på
gängets revir. Där stod Therese och rökte, med de andra. Hon som hade sagt att hon hatade rök.
- Vad fan glor du på då, ropade den forna vännen spydigt,
har du aldrig sett en människa röka förut eller?
Emma vände på klacken och gick därifrån med snabba steg. Hon kände sig mer deprimerad än förut nu.
Therese hade förändrats totalt. Förut var hon verkligen som en vän, snäll, ödmjuk, förstående, omtänksam,
allt det där, och nu var hon bara elak och…nej, Emma orkade inte tänka på det mer.

Efter skolans slut, bestämde Emma sig för att ta en omväg. Det skulle ge henne
mer tid att tänka. Hon gick igenom en tråkig liten park, som låg i närheten av skolan, och efter en stund satte
hon sig ned på en bänk.
– Du måste släppa henne. Hon vill inte ha med dig att göra. Vad kan du göra åt saken? Släpp taget , intalade
hon sig själv. Men det var ju inte det lättaste att göra. Att släppa taget. De som varit så bra vänner.

Dagen efter i skolan hörde hon hemska rykten.
Bortom skolskåpen stod en tjej med sitt gäng och mumlade om namnet Therese, och tittade snett på Emma som inte förstod någonting. Hon gick fram och frågade vad de talade om.
– Så du vet inte det? Svarade en av tjejerna i gruppen.
- Nej.
- Du vet väl om att det var fest hos Anders igår?
– Vad är det som har hänt? Emma började bli otålig.
– Therese var helt nerdrogad igår, hon gjorde bort sig totalt.
Emma fick en chock. Kunde det vara sant? Talade de verkligen om hennes Therese? Hon kunde inte tro det. Det måste vara någon annan med samma namn. Nog för att hon visste att Therese hade det jobbigt hemma, men att hon kunde gå så långt. Druckit hade hon tydligen också gjort i massor.
Emma väcktes upp ur sina tankar av att någon talade till henne.
- Ni är inte kompisar längre va?
Det var sant! Det var samma person de talade om.
Utan att svara på frågan, sprang Emma ut på skolgården.

Det hade blivit mulet ute och det kändes lite kyligt i luften. Emma rös till. Allt kändes så vemodigt. Hon ville tänka på något roligt istället, och tankarna gick till sommaren innan, när hon och Therese var på ridläger. De hade sparat pengar ett helt år till det, och det var det värt också.
Lägret hade varit i en vecka och Emma och Therese stack ofta ut på egna turer, som båda njöt väldigt mycket av. Therese hade sagt till Emma att hon tyckte att det var skönt att komma bort från sina problem hemma och verkligen kände sig fri. Emma mindes att de ridit omkring i timmar på morgnarna och pratat om sina framtidsdrömmar. Therese hade en stor dröm om att bli advokat, skaffa sig ett stort hus på landet och ett stall med två hästar. Då var allt så annorlunda mot nu.

Det började bli kyligare ute, så hon reste sig från bänken för att gå hem.
För att komma hem måste hon gå igenom ett villaområde, men det hade hon inte alls någonting emot.
Området var underbart vackert, med sina färgglada hus och inbjudande trädgårdar.
– Jaha, muttrade hon, så började regnet igen.
Regndropparna smattrade ivrigt på husens fönsterbleck, ett ljud som Emma absolut inte tyckte om.
Var hon inte nära hemtrakten snart tro? Hon hoppades det. Där kunde hon få skydd mot regnet.
Jo, där mellan husen stack några svarta tak upp.
Emma ryckte till, vem var det som satt där, halvfrusen på en bänk intill en av villorna? Det var ju Therese!
Emma försökte ta lite mod till sig för att våga gå fram.
– Hur är det med dig egentligen? frågade hon.
– Som att du skulle bry dig om det! fräste Therese tillbaka.
– Det är väl klart att jag gör det!
– Hela mitt liv är förstört, klagade Therese, allt har bara gått åt pipan. Knarket tar livet av mig. Det har du hört va? Att jag har börjat med det. Tänkte nästan det, rykten sprider ju sig så fort.
- Men var fick du knarket ifrån då?
- Alle hade några kontakter så det var…Nej vänta! Du säger väl inget om honom va? För då jäv…
- Nejdå! Avbröt Emma henne tveksamt, men snabbt. Hon gillade inte när Therese svor så mycket.
- Det kommer aldrig bli som förut, fortsatte Therese klagande.
Emma försökte trösta henne, men förgäves.
Therese tittade osäker och misstänksam på sin tröstare, reste sig upp och sa:
– Jag vill inte ha något jävla medlidande från dig, sedan sprang hon därifrån.

Emma fortsatte sin väg hemåt, helt tom i huvudet.
Inne i trappuppgången, några våningar upp, hörde hon skrik inne ifrån någon av lägenheterna i porten bredvid. Det var Thereses mamma, Sivan, som stod och tjatade på sin dotter. Det var inget ovanligt. Hon och Therese hade inte kommit så bra överens efter det att pappan flyttat ut. Sivan tyckte att det var hennes dotters fel att pappan försvunnit från henne. Men inget av detta var något som Emma visste om.
Man hörde också en hund börja skälla därinne. Det var Thereses lilla Bichon Bolognese som började känna sig hotad av grälet.
- Herregud ett sånt liv de för, tänkte Emma förfärad, som var på väg upp mot oljudet.
Det lät som om det var i närheten av hennes lägenhet.
Utan att tänka vidare, öppnade hon dörren till sin lägenhet och gick in.

När Emma gick till skolan dagen efter, var inte Therese där. Inte dagen efter heller, eller den efter det.
Nej nu fick hon inte bli orolig. Therese kanske bara var sjuk. Inget konstigt med det.
- Du måste tala med henne, försöka bli vän med henne. Du har ju knappt lyft ett finger för att göra någon åt det som har hänt, tänkte Emma ett par dagar senare, på väg hem från skolan. Det blev att hon gick till Therese. På vägen upp mot Thereses lägenhet, hittade Emma henne liggande i trappan med andningssvårigheter. Inte hade hon väl astma.
Emma sprang fram till Therese.
- Vad är det? frågade hon oroligt.
Jag…vet…inte, hackade Therese hest fram, men så sa hon plötsligt:
- Förlåt!
- Det är ingen fara. Men…! Therese hade slutat andas.
Det sista hon sa kom som en viskning.
- Tar du hand om Leroy? Han är så fin. Leroy var Thereses hund.
- Klart jag gör, min vän, sa Emma och tog sin vän i famnen.
Therese log och med det lämnade hon livet.

Skriven av: Christel

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson