Att sova på en afrikansk lerbank

När delar av riksdagen sov på en lerbank i Guinea Bissau.

Detta hände året 1981 i Guinea-Bissaus skärgård. Den består av ett större antal öar men har totalt avsaknad av fyrar och annan utmärkning av farleder. Vissa öar har befolkning men eftersom det inte finns el eller ficklampor så var detta en mycket kuslig plats på natten. Vi vet att natten kommer lika fort som man vrider på en strömbrytare. Det gäller att planera för färd men att planera i ett land som saknar tidsaspekten är inte det lättaste.
Historien börjar med att jag fick ett besked ut till ön Bubaque att en delegation riksdagsfolk skulle komma på besök för att studera utbyggnaden av apotek. Det fanns två Italienare som drev ett projekt med ett byapotek och dom hette Ester och Andrew. Underbara människor och goda vänner till oss. Deras lilla apotek låg på ön Canjabaqe som i sig var en ytterst märklig ö. Befolkningen levde i huvudsak på fiske. Deras klädsel är värt att berätta om eftersom hjälpsändningar som gått dit ifrån dom kristna missionerna bestod av konstiga kläder av alla sorter. Nu föll det sig så att männen som var fiskare och ville se snygga ut när dom kom med sin fisk klädde sig i kvinnokläder. Hade även en liten kokett handväska för att ha pengarna i. Läppar var målade och en del bar en bh. Kvinnorna var ofta mycket spartanskt klädda och ibland i bastkjol. Dom föreföll gråa i förhållande till männen som påminde om påfåglars skrud. När vi kom ner dit fick vi reda på att det bara var 50 år sedan den sista personen blivit uppäten av befolkningen på ön. Anledning till detta var att en fiendes skäl enbart kunde försvinna om man åt upp honom. Det var fantastiskt att möta personer som mindes den händelsen. Jag och min hustru med vår son Ted åkte till ön för att hälsa på Ester och Andrew och det var första gången befolkningen så ett vitt gossebarn. Han var bara 2,5 år då. Alla klämde och kände på honom och med en viss nervositet så tänkte jag på tiden för 50 år sedan.
Då kanske man förstår statusen på en ö utan tid men med underbara människor.
Alltnog min uppgift var att ta över denna delegation till ön och sedan tillbaka för återtransport till fastlandet. Det fanns inga hotell på dessa öar. Allt var tvunget att gå med precision. Det ordet fanns inte i lokalbefolkningens ordlista. Vi hade en stor snipa samt motorbåten som jag fått av presidenten en gång. Allt folk packades in och en som hette George skulle köra snipan och jag motorbåten. Avståndet mellan öarna var kanske bara ca 5 sjömil men oerhört svårnavigerat med alla lerbankar etc som röde på sig hela tiden.
Vi började besöket på en ö mycket närma för att besöka en vanlig fattig by utan någonting. Alla dessa skära och röda nordbor på en kolonn efter mig genom djungeln fick mig att tänka på Livingstone men då hade kolonnen svart färg visserligen. Deras klädsel var absolut inte anpassad men alla var med gott mod i den fruktansvärda värmen som rådde. Med i gänget var även en konstnär som studerade konsten i detta fantastiska land. Vi kom fram till byn och jag fickprata med min dåliga portugisiska men den stämde med kreolen dom pratade. Lite smackljud tillfördes konversationen. Jag vet än i dag inte vad mina smackningar betydde men bychefen nickade hela tiden. Kanske smacken betydde mera ris åt befolkningen. Denna by ägde inte ens en magnecyl. Rena drömmen för det affärsinriktade svenska företaget Apotek AB. Det går att leva utan piller! Mest var det nog mask och malaria samt sömnsjukan följt av elefantias och ett och annat ormbett (se min berättelse om mamban).
Nu gällde det att hinna till Canjabaqe och åter innan mörker. Alla var glada och tyckte allt var bra men jag var nervös för tiden. Vi hade ett par kilometer att gå när vi kom fram och sedan tillbaka. Delegationen var inga djungelmänniskor men alla kämpade tappert. Vi förtöjde och började promenaden mot djungelapoteket. Jag och George gick först för att hålla koll på orm som ofta kunde ligga på en stig. Ormen kunde inte se skillnad på en människostig och en djurstig. Vi kom lyckligt fram och nu fick alla se hur en verklighet folket levde med. Det enda som kunde stämma med vårat bortskämda liv var färgen på malariatabletten som var vit. Detta är en kontrast som inte många av oss kan förstå.
Min nervositet ökade för allt gick mycket långsamt för givetvis var allt av stort pittoreskt intresse och genom att åldern var hög samt att det var väldigt varmt så tog allt tid. Jag hade fått en stressad plan av ambassaden att följa men avstånden blev inte kortare för det. Jag fick nu börja mana på alla att vi var tvungna att återvända innan mörkret föll. På väg mot båtarna insåg jag att detta inte kommer att fungera. Jag valde ut en grupp som skulle åka med mig i snabba båten sedan skulle jag återvända för att möta snipan med hela gänget i och ledsaga dom hem. Vi hade en svag ytterlampa som lyste upp planen vid ishallen. Den kunde man med viss ansträngning urskilja. Jag sa till George att vänta i snipan tills jag återvände. Nu skedde det som inte fick ske, dimman kom. Jag lyckades komma hem med ett gäng men nu var jag tvungen att återvända för att plocka upp dom andra. Jag hade kunskap om sjön så jag lyckades hitta tillbaka men där fanns ingen George. Var tusan var han. Kolsvart var det och dimma. Ingen snipa med riksdagsfolk i, jag kunde se tidningsnotiserna i Sverige. Jag ropade och skrek inte ett ljud hördes. Nu var goda råd dyra för nu gällde det att hitta gänget. Jag fick köra tillbaka till min ö för att hämta en transportbåt med radar och strålkastare. Att vi inte åkt med en sådan berodde på djupgåendet och inga bra navigationspunkter. Ett lågt land ger inget eko på en billig radar! Jag var tvungen att ta chansen. Besättning fixades och jag körde. Sakta gled vi i riktning mot Canjabubaq. Strålkastare på och utkikar utplacerade. Ekolodet visade en meter under kölen. Stark ström rådde men det var inte så stort problem. En kilometer ifrån ön var det stopp för nu var risken att vi skulle fastna när vattnet sjönk piga. ebb. Inte ett liv och nu var klockan efter tolv på natten. Mina tankar snurrade mellan alternativen. Sjunkit och folk hade fått en hajattack eftersom det var mycket gott om haj. Än en gång vilka rubriker hemma och jag skulle nog bli tvungen att flytta in på ön och börja fiska iklädd en damkjol med en liten pikant handväska vid min sida. Utan läppstift! Var tvungen att återvända till min ö och invänta gryningen för att då återvända och samla ihop resterna av en delegation.
Tidigt i gryningen kastade vi loss och min hustru gjorde inordning det som fanns av mat i huset och det var en burk kakao och pulvermjölk samt stekt fisk Nu började dimman att lätta och efter en stund får vi syn på den blå snipan som kom tuffande mot oss. George var en mörk person men för första gången i sitt liv så blev han vitare än vad jag var. Han hade nog aldrig sett mig så arg och lättad och glad samtidigt. Ombord med alla och det var ett grann gäng vill jag lova. Allt var givetvis mitt fel men följande hade skett. När jag lämnade ön så hade mörkret kommit men George trodde sig kunna hitta hem ändå och troligen var det andra som styrde lite. Det är omöjligt för en oerfaren att köra rakt när inget ljus finns. Dimman hade kommit men den syns inte under en svart natt. Resultatet blev att han for åt ett annat håll och som tur var for båten upp på en lerbank och blev liggande på sidan med alla i. Det går inte att vandra runt på en lerbank och som tur var så gick vattnet ut och det innebär några timmars väntan så kommer det tillbaka igen och givetvis lyfter upp båten. Fast att ligga på en lerbank på natten och utan ett enda lyse ombord är inte roligt. Ficklampan som han hade batterierna tagit slut i och sådana fanns inte i Guinea Bissau att köpa. Mörker med fukt och krabbors smackande läten ihop med en och annan krokodil som hasade sig runt gjorde denna stund till en stund av eftertänksamhet. Hur har vi det och vad kan vi göra för att hjälpa. Ja, inte är det en bil i alla fall. Jag frågade vad som hade varit värst. Först var det givetvis situationen men sedan var det att en person ombord hade en chokladkaka. Den åt han själv utan att dela med sig till allas förtret. Den kanske inte hade räkt till alla men den hade gett en värme med gesten. Denna sak har jag aldrig glömt och jag tycker den visar hur vi är här i vårt moderna samhälle. Nästa gång du har men inte en annan så tänk på detta med en chokladkaka som en egoistisk person åt ensam.
Denna berättelse är helt med sanningen överensstämd och skedde år 1981 och jag som berättar heter
David Teddy Engberg den 20 augusti 2008

Skriven av: teddyengberg