Att vandra sig samman

Kvinnan vågade inte se på honom. Hennes hand låg i hans men hennes blick var fäst någonstans där framme på stigen mellan olivträden. Handen slöt hårt kring hennes men hon besvarade den inte, utan lät sin egen hand vara stel och rak. Han var hennes utvalde. Man visste hennes bästa, hade de sagt. Som i urminnes tid, när seder skapades, skulle han och hon vandra sig samman. Genom den här natten. Och sedan...
Handen var grov, höll hårt i hennes. Om den bara hade varit mjuk och kärleksfull, men den kändes mer som faderns hand, när han släpat henne bestämt dit hon inte ville.

Hon önskade honom inte.

Inget ord bröt tystnaden. Det enda som hördes var deras steg i gruset, deras andetag och kvällsbrisens rassel i träden. De lämnade byn bakom sig. Hon saktade av, ville markera att hon fanns och inte ville. Då stannade han och vände sig mot henne. Hon kände hur hans blick sökte hennes. Envist undvek hon honom och stirrade ner på marken. Då lyfte han hennes huvud för att tvinga henne att se på honom. Hon blundade och då trycktes hon mot honom och hans läppar, sträva och hårda, mötte hennes. Äcklad drog hon sig tillbaka. Han släppte henne och sida vid sida vandrade de vidare. Han höll inte längre hennes hand.

Hon mindes sin vän, den hon älskade. Tårarna gled tyst nerför hennes kinder. Hon lät dem falla.

Månen bröt fram mellan molnen och grenarna tecknade svarta skrivtecken mot natthimlen. De vandrade vidare. Natten låg framför dem. En oändlig natt utan kärlek men med kylan mellan dem. Det var så det var, sedan tidens början. Kärlek var inte meningen. Inte från början. Man skulle vandra sig samman, sa de äldre, de kloka som glömt.

Mannen gick rakryggad, kände sig utvald. Det var en ansvarskänsla, en tyngd, något skrämmande. Mammans skyddande kjol, där han gömt sig som liten, fanns sedan länge inte mer. Hon hade fört den här kvinnan till honom, som ett kvitto på att hennes jobb var avslutat. Sedan hade hon inte ens tittat på honom. Han hade blivit en främmande i sitt eget föräldrahem.
Kvinnan bredvid honom, kände han inte. När han sett henne första gången, försökte han tänka henne utan kläder, men allt var så dolt i svart och ansiktet var inte Fatimas. Fatima, den unga kvinnan på byns marknadsplats hade alltid lett mot honom, medan hon valde ut de bästa grönsakerna. Hennes hand brukade snudda vid hans, när han tog emot påsarna. De hade valt varandra. Han ville vandra med Fatima. Han slog bort tankarna genom att trycka sin utvalda kvinna mot sig, han sökte hennes läppar, men hon stelnade till, läpparna dragna till ett hårt streck. Hon ville honom inte. Då släppte han hennes hand.
Månen lyste ner mellan träden och fick gruset att glimma tillbaka. Natten slöt sig kring dem. Han hade trott att kvinnor kunde plockas, som blommor, utan motstånd. Osäkerheten kröp ovälkommet in i honom. Han måste plocka den här kvinnan, men hon hade djupa rötter som höll fast henne i marken. Han försökte tala med henne, men hon svarade honom inte.

De skulle vandra sig samman.

Så gick natten över till morgon, solen klättrade över horisonten och inte ett ögonblick hade de vilat. Han hade ingenting vågat, rädd för kvinnan bredvid honom. Ja, han var rädd och nu i gryningen kom skammen. Skammen inför de andra, de som väntade i byn. De skulle se att hon inte var besegrad. Han ville inte tvinga henne. Han kunde inte. Han var en vekling, det var därför hans mamma vänt honom ryggen för att markera att hit sträcktes hennes hjälpande hand – inte längre. Och Fatima, hans älskade Fatima, skulle stå där bland de andra. Hennes blick skulle skära i honom som tusen knivar.

Under hela denna natt hade den döde morfadern talat tröstande i kvinnans hjärta som så ofta förr. Hon hade frågat honom om han och mormor älskat varandra. Då hade han svarat att kärleken hade fötts, när de vuxit sig samman som kvistarna i två buskar som planterats nära varandra.
Hon försökte tänka att mannen bredvid henne skulle bli gammal och hon skulle stötta honom, hämta hans käpp och laga hans mat. Som morfar och mormor. Det kändes bra. Men hon skulle föda honom barn och hon ryste när hon tänkte på att hon redan nästa natt skulle ligga utan kläder i en främlings famn och han skulle göra det där som hon ännu inte förstod.
Träden glesnade och i gryningen skymtade de byn. De gick fortfarande stelt bredvid varandra. Hon var trött. Fötterna hade domnat och hon frös i morgonkylan. Om de kom fram så här, allvarliga och vända från varandra, skulle kvinnorna ömka henne och männen skulle håna honom som inte kunnat plocka sin kvinna.
Därför tog hon resolut hans hand. Förvånat vände han sig mot henne och hon log. Då lade han armen runt hennes axlar och leende vandrade de in i byn.

De skulle vandra sig samman och tiden var på deras sida.

Friheten gömde sig bland olivträden.

Ann-Marie du Plessis

Jag är lärare/pensionär, 76 år gammal. Bor på landet i södra Skåne med man och katter och stor trädgård. Mina största intressen är litteratur, att skriva, trädgård och min familj och medmänniskor. Är med i en skrivargrupp och har gått utbildningen i skrivandets konst på Österlens Folkhögskola 2020/21.
Ann-Marie du Plessis är medlem sedan 2022 Ann-Marie du Plessis har 11 publicerade verk