Att vara modig

Jag kommer aldrig att vara modig. Aldrig stå så stadigt att jag kan ta emot det där ordet, eller i alla fall inte för det. För enligt dem måste man själv vilja, det spelar ingen roll att jag vågade kasta mig in i mörkret. För jag kommer aldrig att vara modig. Aldrig vara någon med mod. Det vet jag. För att de sa det. Jag vet att jag aldrig kommer och att jag inte är modig. Hur ska jag inte kunna tro på personerna som jag ska tro på, de som tar hand om mig. De som ska finnas där, hjälpa mig, när deras ord skaver inom mig. Jag försöker att ta deras ord mindre hårt, mindre för sanning. Men allt inom mig säger att det är sanning, att de aldrig skulle säga det ifall det inte var sant. Att deras ord om att det inte var mitt val, och att jag var feg som sa det, skulle hjälpa mig. Jag minns att jag sa emot, men hur står man upp för sig själv ifall man saknar mod. Så när jag sa det, trodde jag att de skulle förstå - när jag sa det med tårar - trodde jag att de skulle se mig. Se svårigheten jag besegrat men de bara fortsatte. Och när det gjorde det, kände jag den där sista gnistan av mod - eller saken jag trodde var mod, jag kände den slockna. Jag kände gnistan kvävas när de sa att det inte räknades som mod, för jag gjorde det inte.

Därför vill jag fly, för att stanna skulle jag inte klara. De skulle kalla mig feg, precis som de gjorde förra gången. De skulle säga att jag behövde växa upp, ta tag i det. Men vad de aldrig skulle säga är att jag är modig.
De skulle aldrig påstå att jag var den som sa orden, att jag övervann min rädsla. För enligt dem blev jag tvingad. Precis som nu. De ser det inte som att jag vågar, utan att jag måste. Måste tvättar bort modet - för då finns det inte längre en egen vilja. En egen vilja att vända sig mot mörkret, börja gå igenom det.Utan det är någon som putar en. Drar en genom den mörka skogen. Och att bli dragen kan även en feg person bli. Enligt dem är mode inte något man har, utan vad man gör..det finns ingen skala. Du är antingen feg eller modig. Du säger sanningen eller inte. Det viktiga för dem är att de är du. Att det inte är du som gör det precis så var det, och därför blev jag kallad feg. Jag förtjänade det.
Innan de sa det. Innan mina föräldrar sa sanningen. Trodde jag att jag var modig. Jag tyckte att jag var det…men så försvann den känslan.

När jag ställdes inför valet igen. Förnekade jag och nu låter jag någon annan säga sanningen. Sanningen som inte den här gången kommer från mig, för det spelar ingen roll längre. Det har aldrig spelat roll. För jag har inget mod. Så det spelar ingen roll vad jag säger, för det kommer från någon annan.
Jag vet, de vet det. Men nu är jag rädd för att höra det igen. För nu är det inte ens mina ord. Och ifall jag saknade mod förr, så har jag sjunkit ännu längre nu. Jag stod på botten och nu är jag förbi den. Ännu längre ner. Så långt att inte ens ordet feg fungerar för mig. För en fegis hade sagt det själv - en fegis hade blivit tvingad att säga det. Nu var jag förbi det…förbi att jag ens vågar säga det. Jag kan försöka lura mig själv, förtränga tanken om att de kommer säga så igen. Men jag vet att den här gången så kommer det krossa mig..för jag är redan förstörd och deras tanke om det skulle inte läka mig. Utan mer strö salt i såret, gnugga in att jag inte var modig. Säga det högt. För jag är inte modig, och har aldrig varit.

Skriven av: okänd