Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Attacken

Morgonen är ännu mörk när hon öppnar ytterdörren. Snöblandad vind kommer yrande från knuten och färgar grå fasader vita. Ovädret målar över den trista stadsmiljön, det gamla huset där hon hyr rum. Hon avstår att köra tjugo mil om dagen till sitt mer lantligt naturnära hem och får tid över till studier. Gator och trottoarer ligger oplogade och hala när hon går mot högskolan. Portföljen hon bär är tung, men samtidigt ankaret som håller henne kvar på jorden.

Förra utbildningen var en framgång. Hon, klassresenären, visade sig ha lätt att läsa, lätt att ge sig hän i lärande. I praktiken har hon ändå inte varit så framgångsrik som hon tänkt sig och känner därför självrespekten krympa. Hon upplever ett utanförskap som hon inte vill vara i. För att kunna hävda sin plats i arbetslaget läser hon nu in fler betyg. Hennes vilja till förändring är stark, stark som en högspänningsledning .

Framför entrén rätar hon ryggen, pustar ut innan hon stampar snön av stövlarna och går in. Många har redan tagit plats, de småpratar i grupper. Ur portföljen tar hon upp noteringar som hon lägger framför sig. De innehåller tillräckliga fakta för att höja henne ur mängden. Hon är fylld av vetande som hon kan dela med sig, men slår sig ändå tyst ner utan att svara på inviter till småprat, utan att tacka ja till muggen termoskaffe hon blir bjuden. I stunden vill hon koncentrera sig på dagen, på schemat som hon kan utantill, kolla att allt är förutsett, förberett och påläst.

Man har försökt förmå henne att ligga lågt, men hon har inte förstått budskapet. Att alla, oavsett prestation skulle bli godkända kan inte vara sant. Hårt arbete måste löna sig, tänker hon. Flitigt tänjer hon därmed allas tålamod, förstår inte varför hon skulle försumma tillfällen att inhämta kunskaper, eller att visa vad hon går för. Är det fel att anstränga sig, eller att vara stolt över det man kan? Snart tystnar några, andra lämnar henne. Förvånad, undrande, måste hon finna sig i det. Folks sätt att verka besvärade när hon upptar tid med initierade frågor eller tillägg, t ex under föreläsningar, tolkar hon som ren kunskapsintolerans.

De så kallade ledarna, de populära humoristerna hörs ofta, de samlar gruppen. Hon undviker dem eftersom de röker. De flesta studerar i grupper och redovisar gemensamt. Det anser hon borde vara otillåtet. Samarbeten har kända brister. Hon ansvarar ensam för sina redovisningar. Trots självtilliten kan hon ändå sakna en kompis, t ex när hon inte hinner få kursböcker från biblioteket därför att alla exemplar av en titel är utlånade, eller då föreläsare delar ut kompendier som inte räcker, och hon får vänta i evigheter på att få låna.

Diskussionerna är livliga. Hon tvingas svara på osaklig kritik och känner sig sårad av att vara måltavla för skämt. Hon döljer dessa nålstick som lämnar en vag oro, lugnar sig med att allt snart ska falla i glömska.

Glädjen ilar i henne när hon ska svara i slutförhöret. Äntligen! Alltid har hon älskat att få ha ordet men aldrig som idag. Nu! Hon formulerar sin tankegång, drar in andan för att börja, tystnar tvärt. Larm, alarm! Alarmsignaler från sammangaddade mobiler på högsta ljudnivå. Oväntade, intensiva signalljud skär sönder luften, brakar samman i den och blockerar allt. Att göra sig hörd är otänkbart.

Tystnaden tvekar, kommer stegvis, förföljer oljuden. Med tystnaden släpar en skamfylld stämning kluven mellan flykt och ansvar, som efter självmålet alla önskar ogjort. En känsla av overklighet dröjer, drömmer sig bort. Några stirrar kallt i golvet, någon ser bort i intet, medan andra flinar, generade. Underförstådda förklaringar finns, men de tiger i samförstånd. Luften är unken av misslyckande, ingen förmår något, tomheten suger.

Inuti henne dröjer ekot av larmet, allt högre, ännu högre tills en smärtpunkt i bröstet exploderar. Hon skriker, faller. Efteråt tycker man sig tyda ord från gurglanden när hon föll. Lät det inte som, som ”ordförmörkelse”? ! Ingen ställer fler frågor.





























































































































































































































































































































































Morgonen är ännu mörk när hon öppnar ytterdörren. Snöblandad vind kommer yrande från knuten och färgar grå fasader vita. Ovädret målar över den trista stadsmiljön, det gamla huset där hon hyr rum. Hon avstår att köra tjugo mil om dagen till sitt mer lantligt naturnära hem och får tid över till studier. Gator och trottoarer ligger oplogade och hala när hon går mot högskolan. Portföljen hon bär är tung, men samtidigt ankaret som håller henne kvar på jorden.

Förra utbildningen var en framgång. Hon, klassresenären, visade sig ha lätt att läsa, lätt att ge sig hän i lärande. I praktiken har hon ändå inte varit så framgångsrik som hon tänkt sig och känner därför självrespekten krympa. Hon upplever ett utanförskap som hon inte vill vara i. För att kunna hävda sin plats i arbetslaget läser hon nu in fler betyg. Hennes vilja till förändring är stark, stark som en högspänningsledning .

Framför entrén rätar hon ryggen, pustar ut innan hon stampar snön av stövlarna och går in. Många har redan tagit plats, de småpratar i grupper. Ur portföljen tar hon upp noteringar som hon lägger framför sig. De innehåller tillräckliga fakta för att höja henne ur mängden. Hon är fylld av vetande som hon kan dela med sig, men slår sig ändå tyst ner utan att svara på inviter till småprat, utan att tacka ja till muggen termoskaffe hon blir bjuden. I stunden vill hon koncentrera sig på dagen, på schemat som hon kan utantill, kolla att allt är förutsett, förberett och påläst.

Man har försökt förmå henne att ligga lågt, men hon har inte förstått budskapet. Att alla, oavsett prestation skulle bli godkända kan inte vara sant. Hårt arbete måste löna sig, tänker hon. Flitigt tänjer hon därmed allas tålamod, förstår inte varför hon skulle försumma tillfällen att inhämta kunskaper, eller att visa vad hon går för. Är det fel att anstränga sig, eller att vara stolt över det man kan? Snart tystnar några, andra lämnar henne. Förvånad, undrande, måste hon finna sig i det. Folks sätt att verka besvärade när hon upptar tid med initierade frågor eller tillägg, t ex under föreläsningar, tolkar hon som ren kunskapsintolerans.

De så kallade ledarna, de populära humoristerna hörs ofta, de samlar gruppen. Hon undviker dem eftersom de röker. De flesta studerar i grupper och redovisar gemensamt. Det anser hon borde vara otillåtet. Samarbeten har kända brister. Hon ansvarar ensam för sina redovisningar. Trots självtilliten kan hon ändå sakna en kompis, t ex när hon inte hinner få kursböcker från biblioteket därför att alla exemplar av en titel är utlånade, eller då föreläsare delar ut kompendier som inte räcker, och hon får vänta i evigheter på att få låna.

Diskussionerna är livliga. Hon tvingas svara på osaklig kritik och känner sig sårad av att vara måltavla för skämt. Hon döljer dessa nålstick som lämnar en vag oro, lugnar sig med att allt snart ska falla i glömska.

Glädjen ilar i henne när hon ska svara i slutförhöret. Äntligen! Alltid har hon älskat att få ha ordet men aldrig som idag. Nu! Hon formulerar sin tankegång, drar in andan för att börja, tystnar tvärt. Larm, alarm! Alarmsignaler från sammangaddade mobiler på högsta ljudnivå. Oväntade, intensiva signalljud skär sönder luften, brakar samman i den och blockerar allt. Att göra sig hörd är otänkbart.

Tystnaden tvekar, kommer stegvis, förföljer oljuden. Med tystnaden släpar en skamfylld stämning kluven mellan flykt och ansvar, som efter självmålet alla önskar ogjort. En känsla av overklighet dröjer, drömmer sig bort. Några stirrar kallt i golvet, någon ser bort i intet, medan andra flinar, generade. Underförstådda förklaringar finns, men de tiger i samförstånd. Luften är unken av misslyckande, ingen förmår något, tomheten suger.

Inuti henne dröjer ekot av larmet, allt högre, ännu högre tills en smärtpunkt i bröstet exploderar. Hon skriker, faller. Efteråt tycker man sig tyda ord från gurglanden när hon föll. Lät det inte som, som ”ordförmörkelse”? ! Ingen ställer fler frågor.

Skriven av: Raila Rosenberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck