Augustivår

Mannen med plastkassen sitter kvar. Lite mer varmklädd nu

bara. Det fula spretkrulliga skägget matchar långt

gråstripigt hår så perfekt. Om han orkat så skulle han

förstå harmonin i ickefärg och stil. Han skulle le och

skriva om det.


Istället ler han åt det djupt svarta i horisonten. Räknar

sekunder. Han välkomnar de första dropparna som renar hans

kinder. De spruckna läpparna lyser blårött genom den

fransiga gardinmustachen. Plastkassen sitter säkert i

vänster hand. Hans ögon lyser upp i takt med det annalkande

mullret.


Nu ser han henne i fönstret. -Är hon tillräckligt rädd? Hans

tankar pendlar i obeslutsamhet. En gång tidigare väntade

han för länge. Ingen utlösning och fast i tvånget.


Det skarpa ljuset och elektriciteten i luften får honom att

redan stå, samtidigt med smällen. Alla fönster dallrar och

kvinnan i fönstret har händerna ingripna i svart hår. Han

är redan på väg in i porten och adidasskorna hinner

knappast ge städerskan näsblod. Vetskapen om den olåsta

dörren ger flyt i intrånget.


Kvinnan snurrar runt och räddar sig från att falla med

hjälp av soffan. De röda läpparna och svarta håret målar på

det vita. Han lyfter sin högra hand så som han alltid

tänkt. Försöker smeka det vita. Vill äntligen beskydda.

Men hon är inte längre rädd för åskan.- Ut härifrån! Det

röda smälter ihop med läpparna och ögonen blixtrar svart.

Hon hinner tänka på hur ynklig mannen ser ut innan hennes

knuff får honom till golvet.- Ut med dig nu! Hon känner

sig stark.


När mannen reser sig så ser han rak och så mycket längre

ut. Hon anar lättnad i hans ögon.Ögon som inte matchar hans

stil längre. Han går tyst och tomhänt ut. -Såg hon ett

snett leende under skägget?


-------


Den sportigt välklädde mannen reser sig från barberarstolen

och ler blygt.- Kan vi inte ses i kväll? Frågan var len i

den heta luften. Frisörskan som fortfarande undrar över

sina magiska händer, svarar givetvis ja. Hennes leende är

fortfarande smittat av mannens ordsvalor och hon märker

inte den otåliga stämningen bakom henne.



Kvinnan i lägenheten tittar fortfarande förvånat på

innehållet i plastkassen. Papper fulla av drömmar.

Skriven av: Göran Ording