Aurelia

Ska du inte äta resten av hamburgaren? Du vet väl att extra kalorier är bra nu när du ska vara uppe så länge. Jag tänkte att du och pappa skulle kunna ha det riktigt kul tillsammans idag, sa Kristina.


Pappa tycker inte om mig.


Aurelia! vad är det du säger. Pappa älskar dig, liksom jag.


Ja, jag vet. Men Kalle säger att…


Du ska inte lyssna på Kalle! Jag har fått nog av hans eländiga kommentarer! Har han sagt någonting annat till dig?


Han har sagt att du borde hjälpa pappa mer.


Ha, det säger han visst, den latmasen! Wow! Tänk att man kan klaga på andra om de områden som man själv behöver mest hjälp med. Aurelia, akta vattenpölen!


Ja mamma.


Du förstår Aurelia, jag vill inte att du ska smutsa ner din klänning lagom till när du träffar Pappa.


Nej, mamma.


Aurelia kom med nu!


Vart ska vi?


Affären. Aurelia akta farbrorn där!

Aurelia gick in i den äldre mannen och fick honom att nästan ramla baklänges.


Oj!


Vad gör du flicka! Försöker du ha ihjäl mig! väste den äldre mannen.


Jag ber om ursäkt för min lilla tjej. Hon är bara 6 år och förstår inte att man inte ska gå in i folk.


Ja, ja. Ta hand om den lilla flickan och lär henne veta hut, så är vi kvitt, eller vad man säger nuförtiden. Oförskämda ungar…


Mamma?

Ja, Aurelia.


Varför hatade farbrorn mig?


Han hatar inte dig Aurelia. Var har du fått det ifrån?


Kalle brukar säga att…


Nog med Kalle! Nu ska du till pappa och ha det kul. Om bara Patrick håller sig nykter…


Vad sa du?


Ingenting… Aurelia nu när vi går in i affären vill jag att du håller dig till mig. Jag vill inte tappa bort dig.


Kommer du tappa bort mig?


Nej, absolut inte! Men, jag vill bara inte att du ska bli rädd.


Mamma, Pappa säger att jag aldrig behöver bli rädd.


Han har rätt. Fan… Varför kan jag inte bara hålla käften...


Vad sa du, mamma?


Absolut ingenting.


Du sa fan!


Va? Nej, absolut inte.


Jo det gjorde du.

Vem har du hört det ordet ifrån?


Kalle sa det till mig…


Nog med Kalle! Jag orkar inte med det här! Varför kan han inte bara hålla trattran när barn är i huset? Varför vet han inget hut?!


Mamma.


Vad är det Aurelia?


Är du arg?


Ja, jag är riktigt jävla förbannad! Kan du inte se det!


Du sa förbannad.


Ja, jag vet.


Och jävla. Pappa säger att…


Jag vet vad Pappa säger, Aurelia, att jag är en oansvarig mamma som inte borde ta hand om små människoliv. Jag är väl medveten om det.


Men det var inte vad Pappa…


Ja , ja. Det spelar väl ingen roll nu, gör det? Aurelia snälla, kan du ta ner den där majsburken?


Var då?


Okej, skit i det. Jag tar den.


Du sa skit.


Ja, jag sa skit! Kan du inte bara vara tyst för två hela minuter!


Ja, mamma.


Pappa ringer. Vad vill den klåparn nu då? Hej!


Hej! Du, kan inte ni komma lite senare. Jag och grabbarna har en liten grej vi behöver göra.


Vad för sorts grej?


Du vet, det är ju första maj och grabbarna har varit hemma med sjukt barn. Jag tänkte att vi kunde gå ut och bowla och kanske...


Gå till Åsens krog?


Ja, det tänkte vi, sa Patrick osäkert.


Vet du vad, Patrick?


Vadå?


Jag stannar hemma med Aurelia inatt, du behöver inte se henne.


Va, nej! Såklart jag vill träffa flickan lilla! Inte skulle jag välja...


Jo, det skulle du. Du skulle lugnt välja dina kompisar och alkoholen över Aurelia!


Nej, jag skulle aldrig...


Förneka det inte, du vet mycket väl dina prioriteringar!


Mamma...


Vad är det?


Jag vill träffa...


Du vet inte vad du vill, Aurelia! väste Kristina tillbaka.


Hindrar du mitt eget barn från att träffa mig? Hon sa ju själv att hon ville gå!


Det spelar ingen roll, Patrick. Jag är trött på ditt beteende.


Ska du säga din otrogna...


Säg inte något du ångrar. Hejdå Patrick!


Kristina lade på luren.


Mamma...


Vi ska hem nu. Ta med dig korgen.


Kristina och Aurelia gick fram till kassan där kassörskan hälsade:


Hej!


Hej.


Kristina lade på vara efter vara på rullbandet. Hon tänkte på Patrick. Hur snäll han hade varit den första tiden, innan hans mamma dog. Hur god han hade varit mot Aurelia som då endast var två år. Men sen kom alkoholen. Hon antog att han försökte dränka sorgen. Det var det enda logiska. Kristina fällde en tår.


Står allt väl till, frågade kassörskan varsamt.


Ja, det är bara bra, svarade Kristina avvikande.


Varorna rullade nerför rullbandet. Till slut behövde Kristina betala, det visste hon. Hon hoppades att det fortfarande var något kvar av lönen, att hon inte hade gjort av med alltför mycket.


Betalar du med kort eller kontant?


Kort, svarade Kristina och satte in kortet i kortdragaren.


Hon skrev in koden och tryckte på grön knapp. Kortdragaren processade informationen. Plötsligt blev kortdragaren grön och visade en liten text: Köp godkänt.
Kristina drog ett djupt andetag av lättnad, drog ur kortet och stoppade den i väskan.


Aurelia, kan inte du hjälpa mig med kassarna?


Visst, svarade Aurelia olyckligt.


Kristina och Aurelia gick fram till varorna och började packa in dem i plastkassar.


Är du fortfarande arg, över Pappa, frågade Kristina.

Ja, det är jag.


Jag ber om ursäkt Aurelia, men du vet väl...


Ja, jag vet! Pappa kan inte ta hand om mig. Jag hatar dig!


Tyst, Aurelia, säg inte så. Inte här i affären, iallafall.


Visst.


Aurelia och Kristina packade ner det som var kvar och gick ut ur affären.

Vart ska vi?

Jag har ju redan sagt det, hem.

Mamma.

Ja, Aurelia.

Kan inte vi hälsa på Kalle innan vi…

Aurelia, inte nu. Jag behöver vila, mitt pass börjar klockan…

Varför måste du jobba?

För att vi ska kunna äta.

Kristina tryckte på den gröna knappen vid övergångstället. Det var inte långt mellan affären och hemmet. Snart skulle hon få vila. Vila, iallafall för en timme eller två. Om bara Aurelia kunde hålla sig för att störa henne…

Aurelia!

Aurelia hade börjat gå över övergångstället när Kristina hade tryckt på den gröna knappen. Hon tänkte att det var säkert då hennes mamma hade tryckt på den gröna knappen. En dragspelsbuss hade svängt in på huvudgatan och körde i full fart mot Aurelia. Kristina var desperat. Vad skulle hon göra? Det fanns inget att göra, Aurelia var för långt ut för att hon skulle kunna hämta henne innan bussen kört på henne. Aurelia verkade heller inte lyssna på hennes skrik. Kristina kände hur hennes hjärta pumpade på snabbare och snabbare, hon var andfådd och kände… att det här var slutet. Hon föll ihop. Aurelia ropade:

Mamma!

Men, det var för sent. Skadan var redan skedd.

Skriven av: Anderssonarn