Avgrunden

Det var sommaren 2013 en Måndagsförmiddag och jag hade just käkat frukost och druckit mitt alltid lika viktiga och välbehövliga kaffe.
Jag hade semester och hade inga tider att passa. Ingenting var planerat för dagen och jag tänkte ta den som den kom. Bara lugn och ro för en gångs skull utan att behöva stressa.
Efter att ha tagit en dusch kände jag för att gå ner i trapphuset och kolla posten. Jag bor i ett trevåningshus på översta våningen och har postfack nere på entréplan.
Jag tog mig ner och låste upp luckan. Jag hade väl inte väntat mig något annat än några räkningar och reklam. Jag slapp båda dessa tråkigheter, i facket fanns endast en liten blå låda eller kartong är kanske rätt ord.
Jag plockade ut kartongen och det första jag tänkte när jag kände tyngden i den var ”Hmm, ett paket? Jag har ju inte beställt något.” (Jag brukar köpa saker på Internet ibland, men det hade jag inte gjort på länge.)
Jag kollade på kartongen, den var inte adresserad till mig. Faktum är att den inte var adresserad till någon. En blå liten låda, cirka 20 cm lång, 10 cm bred och 5 cm hög ungefär med fasttejpat lock, det var allt.
Nåja tänkte jag, jag får väl gå upp i lägenheten och öppna den.
När jag kom upp till mig igen satte jag mig vid köksbordet och sköt undan diverse papper och prylar samt min kaffemugg. Jag lade paketet framför mig, rev upp tejpen och tänkte precis öppna locket när tanken slog mig; Tänk om det är en bomb!? Efter att ha sett mer än tillräckligt många action och thrillerfilmer var den tanken inte helt obefogad. Jag blev lite rädd och funderade på om jag skulle kontakta polisen. Jag skrattade för mig själv. Skulle just vara tjusigt om polisens bombpatrull kom hem till mig för att undersöka en liten pappkartong och det inte visade sig vara något.
”Nej fan, jag måste undersöka det här själv. Jag måste bara se till att vara försiktig.”
Nervös, lite smått rädd och med stor försiktighet lättade jag på locket bara några millimeter och kikade in genom springan. Jag kunde inte se några trådar mellan kartongen och locket som brukar vara det klassiska för en apterad bomb. Men för att vara på den säkra sidan lade jag tillbaka locket och gick för att hämta en liten ficklampa. På väg tillbaka med lampan i handen gick det många tankar i huvudet: ”Vem har skickat det här paketet till mig? Troligen ingen eftersom det inte finns någon adress. Skulle någon jag känner ha öppnat postfacket och lagt dit det? I så fall måste ju han eller hon antingen ha haft en nyckel eller varit hyfsat skicklig i låsdyrkning. Det finns två extranycklar men dom ligger båda i en låda i mitt skrivbord. Kan brevbäraren bara ha bestämt sig för att lägga det okända paketet i ett slumpmässigt utvalt postfack? Varför skulle han göra det? Befängt!
Hur som helst så hade någon främmande person öppnat mitt postfack och placerat paketet där. Så mycket var klart.
Jag slog mig ner på köksstolen igen och gläntade på locket till lådan, tog ficklampan och lyste in – Nej då ingenting konstigt där inte. Jag lade ifrån mig ficklampan och öppnade locket och tittade ner i lådan.
Först blev jag bara förbryllad, var det verkligen rätt det jag såg? Ja det var en mobiltelefon. En helsvart mobil av äldre modell. Jag tog upp den och kände hur tung den var, märkligt tung för sin storlek. Jag vände och vred på den, det var en minst sagt underlig telefon. Knapparna där det brukar stå siffror, fyrkant och stjärna med mera var bara svarta.
Inget fabrikatmärke syntes heller, ”mycket märkligt” tänkte jag. Det kändes som om jag slungats in i någon spiondeckare skriven av någon författare med smak för mystiska konspirationteorier. Spioner från någon skuggregering, klädda i svarta kläder med svarta mobiltelefoner i svarta bilar med falskregistrerade nummerskyltar.
Hahaha! Jag skrattade till högt utan att tänka på det. Jag har nog kollat för mycket på Arkiv X, men nog var det konstigt alltid. Det enda som bröt det svarta var två stora knappar, den ena märkt med en liten grön telefonlur och den andra med en röd. För att svara och avsluta samtal som ni säkert förstår.
Vad skulle jag göra nu? Starta telefonen? Ja det var väl det jag borde göra tänkte jag förstrött. Jag testade att hålla knappen med grön lur intryckt en stund (det brukade vara så man gjorde på vissa äldre modeller). Men det funkade inte. Jag kollade på sidorna av telefonen men där fanns inga knappar. På kanten längst upp fanns det dock en mycket liten knapp. Jag skulle precis till att trycka in den när jag hejdade mig. Det fanns inga hål där man kunde sätta in en laddkabel eller hörlurar. Hur fasen laddade man den här telefonen? Nåja, jag hade en vän som jobbade i en elektronikaffär, han kanske visste. Jag kunde fråga honom senare. Jag tryckte in den lilla knappen och kände direkt en vibration. Displayen lyste upp med ett rött sken. Inte heller nu visades något fabrikatnamn som det vanligtvis brukar göra när man startar upp en mobiltelefon.
Texten ”VAR GOD SÄTT I SIM-KORT” syntes på displayen. Jahaja tänkte jag, naturligtvis fanns det inget sim kort i telefonen. Bakom texten syntes en bakgrund som fick mig att rycka till – En döskalle. Nu menar jag inte någon tecknad eller animerad döskalle, utan vad som föreföll vara ett fotografi av ett mänskligt kranium. Men det var lite svårt att se bakom texten om att jag skulle sätta in sim kortet.
”Okej, det är någon som vill jävlas med mig” tänkte jag. Visst blev jag lite skraj, det måste jag medge. Men nyfikenheten var större och jag ville testa att sätta in ett sim-kort. Jag hade ju ett i min egen telefon så det var ju enkelt att sätta in det. Jag reste mig från köksbordet och tog en titt ut genom mitt stora köksfönster. Solen sken och det var så gott som molnfritt. Nere på gatan gick min granne Linnéa med sin hund Skrutten. Löjligt namn på en stor bullmastiff om ni frågar mig. Linnéa var en trevlig tjej i min ålder som jag brukade snacka med ibland när vi råkade på varann. Utöver henne och Skrutten var det folktomt. Några bilar stod utmed gatan i vanlig ordning.
Jag gick ut i vardagsrummet och hämtade min mobil som låg på bordet där. Jag plockade isär den och tog ut sim-kortet, sen gick jag tillbaka ut i köket. Jag tog upp den mystiska svarta mobilen, vände på den för att öppna luckan som jag trodde satt där. Jag trodde fel. Det fanns ingen lucka.
Men för helvete nu får de väl räcka! Sa jag högt och irriterat. Ingen lucka för att plocka ut batteriet eller sätta in ett sim-kort, inget uttag för laddare eller hörlurar, och inga siffror. Vilken idiot har tillverkat den här jäkla tingesten? Och varför var den dubbelt så tung som liknande mobiler? Bara frågor, inga svar.
Jag lade ifrån mig telefonen eller vad det nu var och gick tillbaka ut i vardagsrummet. Jag satte tillbaka sim-kortet i min telefon och satte mig på soffan. Nu fanns det bara en sak att göra, ringa upp min vän på elektronikaffären och berätta vad som hänt. Jag började bläddra bland mina kontakter och hittade Björns nummer (Ja så heter min vän). Precis när jag skulle trycka på knappen för att ringa honom kom det ett fruktansvärt ljud utifrån köket. Det lät som tusentals människor som skrek i plågor samtidigt. Jag hoppade högt av skräck i soffan.
Så här i efterhand har jag lyckats hitta ett klipp på Youtube som påminner om ljudet jag hörde från köket. Det heter Siberia Hell sounds och om ni vill kan ni ju gå in och lyssna. Ljudet från köket var dock annorlunda, inte lika brusigt kanske.
Efter en kort stund förstod jag att det kom ifrån den svarta mobilen eftersom det slutade och började om igen. Det var ringsignalen jag hörde. Trots att hjärtat satt i halsgropen och bultade så hårt och snabbt att jag trodde jag skulle tuppa av så lyckades jag förstå att det bara var en mycket sjuk ringsignal. Efter att ha suttit panikslagen av skräck en stund (Förmodligen bara några minuter, men det kändes längre), reste jag på mig och gick sakta mot köket. Telefonen bara fortsatte och fortsatte ringa. Jag försökte övertyga mig själv om att det bara var någon som skämtade med mig. Det lyckades nästan. Jag såg hur den låg där på köksbordet och displayen gav ifrån sig ett mörkrött mystiskt sken. Efter att ha fattat lite mod lyfte jag upp den, tryckte på svarsknappen och höll upp den en bit ifrån örat. (Jag vågade inte hålla den för nära örat, så jag höll den på ungefär femton centimeters avstånd).
- Ja hallå? Sa jag med ett visst darr på rösten som gjorde mig irriterad på mig själv. En kvinnoröst hördes. Det lät som en syntetisk mekanisk röst, en väldigt kylig sådan.
- Ni har ett inkommande från åtta åtta sex fyra. Accepterar ni? Frågade kvinnorösten.
Jag kände kalla kårar längs ryggraden. Skulle jag acceptera samtalet eller skulle jag bara lägga på? Nyfikenheten vann åter igen.
- Ja jag accepterar sa jag. En kopplingston hördes men sen kom det bara en serie snabba tutanden, som när ett samtal bryts. Jag kollade på displayen men där syntes bara texten ”VAR GOD SÄTT I SIM-KORT”. Fasen också tänkte jag, varför kollade jag inte vad det var för nummer som hade ringt innan jag svarade. Nu ville jag verkligen veta mer om telefonen och bestämde mig för att gå till Björn och visa den för honom.

Sagt och gjort tog jag på mig mina skor och gick ut. Telefonen hade jag stoppat ner i sin lilla låda igen och lagt den i en plastpåse. Det var skönt att komma ut i den friska sommarluften och jag kände svalkande vindar över mitt ansikte. Jag tror nog att jag hade blivit svettig någon gång mellan det att jag hörde den där vidriga ringsignalen och samtalet.
Det var en tjugominuters promenad till elektronikaffären och jag hade varit där ett flertal gånger. Jag och Björn brukade sitta inne i fikarummet, dricka kaffe och snacka om allt mellan himmel och jord när Björn hade rast.
Vad som brukade vara en trevlig liten promenad genom en större park med en stor fontän i mitten, var inte alls speciellt trevlig idag. Inte på grund av vädret, det var toppen, utan för att jag kände mig yr och skakig. Mina ben var tunga och jag kände mig orkeslös. Inte heller lade jag märke till den behagliga doften från parkens alla blommor, buskar och träd. Nej jag mådde helt enkelt inte bra.
Men trots mitt tillstånd nådde jag till slut affären. Jag klev in och fick se Sanna stå bakom disken. Hon höll på med något jag inte kunde se.
- Hej Sanna! Sa jag och hon kollade upp med sin vanliga uttråkade blick.
- Hej hej, om du vill prata med Björn så är han inne på lagret fick jag till svar. Sanna återvände till vad det nu var hon gjorde. Björn och jag har alltid kallat henne för Sura Sanna för hon är verkligen en sur person, som om hon alltid vaknade på fel sida. När jag träffade henne dom första gångerna tänkte jag att hon bara var blyg och tillbakadragen. Men nej, hon var verkligen osocial och grinig så jag lät henne vara.
- Okej, jag går in dit om det är okej, han har väl strax eftermiddagskaffe ändå sa jag och sneglade på klockan som hängde på väggen ovanför disken. Den visade på 14:25.
- Gör så svarade Sanna korthugget.
Jag gick förbi henne och in genom en dörr till lagret. Jag fick syn på Björn på en gång, han stod på en stege och höll på att stoppa in en kartong med en bilstereo i på en av hyllorna. Han är en lång atletiskt byggd man med blåa skarpa ögon och ljusbrunt halvlångt hår. Han hade den där naturliga charmen och utseendet som lockar många kvinnor. Ibland om vi var ute på krogen till exempel så kunde han i princip bara knäppa med fingrarna så hade han en snygg brud i knäet. Åtminstone verkade det så, egentligen var han kanske tvungen att säga ett par ord för att få till det. Jag kan medge att jag var lite avundsjuk på honom för att han hade det så lätt att få napp. Men han var en bra vän och vi hade ofta kul ihop.
- Hallå där din gamle rövare sa jag. Björn vände på huvudet och kollade på mig sen höjde han på ögonbrynen en aning.
- Nämen tjena sillstryparn svarade han. Det är den jargongen vi kör med varandra. Vi skrattade lite åt varann. Du ser inte värst pigg ut, har det hänt något?
- Ja det kan man säga, jag har något jag måste visa dig.
- Okej.. Vi går in i fikarummet sa Björn. Han klättrade ner för stegen och så gick vi till fikarummet och jag satte mig på en stol vid det lilla bordet. Björn slog sig ner mitt emot och såg lite bekymrad ut, han märkte att något var fel med mig. Jag plockade ur lådan ur påsen och lade den på bordet, sen sköt jag den emot honom.
- Den här låg i mitt postfack i förmiddags. Björn tog emot lådan och öppnade locket. Han kollade ner i den och plockade upp mobiltelefonen. Han vände och vred på den och hummade.
- Vad fasen är det här för mobil frågade han och kollade på mig med frågande blick.
- Det var det jag tänkte att du skulle berätta för mig sa jag och besvarade Björns blick. Han återgick till att kolla på mobilen. Hans ansikte vred sig i olika uttryck.
- Skämtar du med mig eller? Jag har aldrig sett något liknande och jag har jobbat med att sälja och reparera trasiga mobiltelefoner i över tio år. Han tittade återigen upp på mig med en förbryllad blick. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag ryckte bara på axlarna. Efter några sekunders tystnad upprepade jag att den hade legat i samma låda i mitt postfack och lade till att den inte var adresserad till någon och att det inte fanns någon avsändare.
- Det låter ju sjukt sa Björn. Varför skulle den hamna i ditt postfack om den inte var adresserad till dig?
- Det undrar jag med sa jag. Men finns det inget du kan känna igen på den?
- Jo.. Alltså om man kollar på displayen och formen i överkanten på den så påminner den om en gammal Sony Ericsson, K750 typ. Men det stämmer inte. K750in hade kamera med skjutbar lucka på baksidan, den här har ingen kamera alls. Om du tittar på knapparna så är inte det faktum att dom saknar siffror det märkligaste.
- Nähä vad menar du frågade jag.
- Jo alltså.. knapparna hör hemma på en Nokia, troligen 6800 modellen. Du ser det på att dom är vinklade och spetsiga. Jag är ingen expert på mobiler men jag hade en sådan Nokia 2003 eller 2004. Man kunde fälla ut den så det blev ett tangentbord, men den här kan man inte fälla ut. Björn kliade sig i skallen och såg helt förvirrad ut. Vem som än har tillverkat den här måste ha gjort det som ett skämt. Utan uttag för laddare eller någon lucka för batteri och sim kort blir den ju ganska värdelös. Sen har vi tyngden, jag har aldrig råkat på en mobiltelefon som är så här tung i förhållande till storleken. Det är som om den skulle vara gjord i rent stål med ett plasthölje över.
Björn tryckte in den lilla knappen på ovansidan och den startade med sitt röda sken. Jag såg hur han ryckte till när han såg döskallen.
- Visst är det sjukt sa jag, det ser ju ut som ett riktigt fotografi på en människas kranium, eller hur?
- Ja det gör det verkligen. Men det kan ju vara någon som vill skrämmas med en fejkad bild. Det konstiga är väl att det inte stod något fabrikatnamn under uppstartsprocessen. Det brukar det alltid göra; Sony, Nokia, Motorola osv.
Plötsligt ryggade Björn tillbaka och släppte mobilen med en liten smäll på bordet.
- Vad händer? Fick du en stöt eller nåt? Jag blev orolig och reste mig halvt från stolen.
- Eh jag vet inte, det kändes nästan som en stöt sa Björn och såg rädd ut. Men ändå inte, jag vet inte vad det var. Han lutade sig fram mot mobilen igen och kollade på den. Hans ögon spärrades upp och han flämtade till. Jag kunde se hur färgen i hans ansikte försvann och han blev alldeles blek.
- Björn, vad är det, vad händer med dig frågade jag mer eller mindre skräckslagen. Björn svarade inte, istället lutade han sig bakåt och tog sig för magen med sin vänsterhand. Jag började få panik och visste inte vad jag skulle ta mig till. Långsamt reste sig Björn upp. Han vände blicken till mig och såg illamående ut.
- Jag vill att du går nu, ta den där saken med dig sa han med darr på rösten och pekade på mobilen. Jag måste gå på muggen och sen har jag ett jobb att sköta. Jag förstod ingenting och ställde mig upp. Jag hade aldrig sett Björn reagera på det här viset.
- Men vad är det med dig, är du sjuk?
- Försvinn sa jag sa Björn med ilska i rösten. Ta den där jävla grejen och försvinn! Han gick raskt ut från fikarummet och svängde av runt hörnet bort mot toaletten.
Jag bara stod där med halvöppen mun. Vad hade hänt? Varför betedde sig Björn så här? Tankarna snurrade i huvudet och det tog en liten stund innan jag fattade mig. Jaha det är väl bäst att göra som han vill tänkte jag. Snabbt tog jag mobilen och lade den i lådan och sen ner i påsen och sen gick jag ut. Sanna höll fortfarande på med vad det nu var hon gjorde och hon kollade inte ens upp när jag passerade.
Väl ute på gatan kände jag mig en smula bättre igen, men jag tänkte slänga bort mobilen så fort jag kunde. Jag gick tvärs över gatan mot en busshållplats där det fanns en papperskorg upphängd på en lyktstolpe. Jag slängde ner påsen med mobil och låda och gick sen raskt därifrån. Det fanns ingen där som såg mig.
Det kändes skönt att bli av med den, faktum var att jag mådde mycket bättre nästan på en gång. Jag tänkte att jag skulle ringa upp Björn senare efter hans arbetsdag var slut. På hemvägen blev jag hungrig och jag stannade till på en pizzeria och käkade. Efter maten mådde jag ännu bättre och mobiltelefonen kändes väldigt avlägsen.
När jag kom hem igen roade jag mig med att spela tv-spel och kollade på en film. Efter det hade klockan blivit halv sju på kvällen. Jag kände att det var läge att ringa Björn för att kolla hur det var med honom. Men jag fick inget svar på hans nummer så jag testade ringa till hans flickvän Maria. Hon svarade och berättade att Björn hade kommit hem redan vid fem fast att han skulle ha jobbat till sex. Han hade bara sagt något om att han mådde dåligt och behövde sova, sen hade han gått och lagt sig. Jag hörde att Maria var lite orolig så jag sa till henne att det förmodligen bara var magsjuka och att hon inte skulle oroa sig. Hon lät lite mer lättad när vi sa hej då till varandra och det var ju bra, men jag var inte lika lättad. Han hade ju betett sig väldigt konstigt och jag var inte övertygad om att han ”bara hade åkt på magsjuka”. Han hade blivit skrämd, ordentligt skrämd av mobilen. Tillräckligt skrämd för att bli illamående och be mig försvinna.
Jag gick och lade mig tidigt den kvällen men kunde inte sova. Istället låg jag och läste en bok som jag hade fått många tips om skulle vara bra från vänner och släkt; Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Det var en bra och rolig bok och den utspelade sig i närheten av mina hemtrakter. Jag låg och skrattade högt mellan varven, men samtidigt fanns minnet av mobilen och Björn där som en vass nål som stack mig gång på gång. Jag kände mig sämre och sämre och lade ifrån mig boken för att försöka somna. Men sömnen väntade med sin ankomst ett bra tag och jag blev liggande med endast ångesten som sällskap. När sömnen slutligen kom var det med oroliga och obehagliga drömmar.

Jag befann mig i en stor mörk skog full av snö, mitt i natten. Gamla krokiga träd som verkade sträcka sig efter mig med sina hängiga grenar fanns överallt omkring mig. Men det var inte träden som var farliga – Något jagade mig. Det var något där ute i natten, något som rörde sig mycket snabbt bland skuggorna mellan träden. Jag hörde kvistar och grenar knäckas där vad det nu än var sprang förbi. Hjärtat hamrade i bröstet och min strupe kändes torr och hopsnörd. Jag såg mig omkring för att hitta ett bra håll att springa åt, men allt såg likadant ut. Plötsligt kände jag lukten av något som brann. Det var en stark obehaglig doft, som något gammalt mögligt trä. Jag började springa planlöst rakt fram ut i mörkret med hoppet att det som jagade mig inte skulle märka det. Ett vrål som varken lät mänskligt eller djuriskt utan fullständigt främmande hördes någonstans till vänster om mig. Paniken bröt ut och jag slängde vilda blickar åt det håll vrålet kom ifrån, men där syntes bara mörker och svaga konturer av träd. Jag tvingade mig att springa snabbare, med andan i halsen. Ljudet av grenar som bröts och rasslet från buskar hördes när det som jagade mig satte fart efter mig. Jag sprang för fulla krafter men hörde tydligt hur det som kom efter knappade in. Plötsligt slog en av mina fötter emot en sten eller stubbe och jag tappade balansen och for fram handlöst. Jag var precis på väg att återfå fotfästet när ännu en sten eller stubbe satte stopp för den saken. Jag föll omkull i snön, skrapade ansiktet mot några grenar och blev liggande. Vrålet kom igen, den här gången alldeles bakom mig. Det fanns ingenting att göra, inget sätt att komma undan. Jag skulle dö här och nu mitt ute i skogen. Jag vände upp mitt ansikte från snön och såg trots att jag hade fått snö i ögonen en stor mörk gestalt med röda ögon komma rusande ur skogen och kastade sig över mig med klor och huggtänder.

Jag vaknade med ett ryck och skrek rakt ut. Det tog en stund för mig att fatta att det hade varit en dröm. Min puls gick på högvarv och jag var genomsvettig. Jag drog några djupa andetag och försökte lugna ner mig. Drömmen hade tydligen inte försvunnit helt eftersom jag tyckte mig kunna känna den där lukten fortfarande. Plötsligt greps jag av en stark känsla av att inte vara ensam i sovrummet. Jag låg med ansiktet mot väggen och när jag tittade upp mot den fick jag se ljusskuggor fladdra. Brann det i rummet? Jag satte mig raklång upp i sängen och vände blicken ut mot rummet. Längst bort i ett av hörnen lyste något, det såg ut som eldsflammor – Men dom befann sig fritt svävande i luften. En slags förlamande kyla spred sig från benen och upp i magen. Vad var det? Jag gnuggade ögonen med händerna och kollade igen mot det. Nu kunde jag se tydligare och skräcken grep tag i mig, det var en stallykta med brinnande ljus i, och bakom lyktan kunde jag se konturerna av en stor mansgestalt sittandes på huk. Jag ville skrika rakt ut men kunde inte få ur mig ett enda ljud. Gestalten började röra sig mot sängen på ett underligt ryckigt, nästan spindelaktigt vis. Utan att jag själv riktigt kunde styra mina ord sa jag:
- Vem är du? Vad vill du? Min egen röst lät väldigt konstig i mina öron. Gestalten kom ytterligare lite närmare innan den stannade upp. Dess röst sprängde den nattliga tystnaden:
- Vem jag är saknar betydelse för dig. Mitt namn vill du inte veta, men du kan kalla mig åtta åtta sex fyra. Rösten var den otäckaste jag någonsin hört, full av vrede och hat, kyligare än is men ändå på något obegripligt vis lockande och inbjudande. Mitt blod frös till is i ådrorna och magen knöt sig hårt.
- Vad vill du? Snälla låt mig vara, försvinn snälla snälla. Jag pratade fast utan att själv kunna kontrollera det. Gestalten höjde lyktan så skenet från den lyste upp lite av ansiktet. Jag såg ett stort skägg, en mun och en bit av näsan. Ögonen var täckta av en stor huva. Han såg ut att vara klädd i någon form av rock eller liknande tillverkat i något som såg ut som säckväv. Något som skulle ha kunnat användas av fattiga människor under medeltiden.
- Vad jag vill? Mannen eller vad det nu var började gapskratta. Ett vansinnigt galet skratt som ekade i sovrummet. Men inte bara i sovrummet, det kändes som om jag hörde skrattet inne i mitt eget huvud. Skräcken var så oerhört stark nu att jag trodde jag skulle bli vansinnig eller svimma. Den naturliga instinkten att stanna och slåss eller att fly fanns inte, jag var förlamad av skräck, oförmögen att fly, oförmögen att slåss. Jag kände mig som ett fångat djur, som en liten hare i strålkastarljuset från en bil. En fluga fångad i spindelns nät med spindeln sittandes lurande i väntan på att kasta sig över mig.
- Helst av allt skulle jag vilja slita upp din mage och plocka ut dina inälvor och strypa dig med dom. Eller möjligtvis nöja mig med att slå din jävla skalle i väggen tills den spricker sa gestalten med ett hånflin. Men det är inte jag som bestämmer vad som ska hända dig fortsatte han. Du förstår jag kommer från en mycket mörk plats vi kallar Avgrunden. Den demoniska gestalten vid min säng började skratta igen. Hela tiden hörde jag dess röst inne i huvudet, det kändes som om mitt huvud skulle explodera av trycket.
- Låt mig vara, jag ber, jag ber hörde jag mig själv kväka fram.
- Låta dig vara? Men det var ju du själv som lät mig komma hit. Du minns väl samtalet? Och där i min säng med den här varelsen intill mig och skräcken pulserande i hela kroppen mindes jag. ”Ni har ett inkommande från 8-8-6-4, accepterar ni?” Jag hade accepterat, men jag trodde ju att det gällde ett samtal.
- Förlåt jag vill inte, jag visste inte vad det gällde, döda mig inte bad jag. Varelsen hånlog åt mig.
- Låt mig förklara. I den djupaste mörkaste delen av varje människas medvetande finns ett enormt svart hål, Avgrunden. Där lever vi och vi lever på människors lidande, smärtor och rädsla. Det är ni som göder oss, får oss att frodas. Ibland får vi komma ut och lita på mig, det är ett mödosamt och långt krälande innan vi når hit. Vi krälar i mörkret närmare och närmare, och när vi väl når hit så kan vi, om vi har tur få nöjet att slita er i stycken. Men jag måste vänta tyvärr.. Varelsen såg ut att fundera över något sen fortsatte den efter några sekunders tystnad: Jag antar att Han vill att du ska lida riktigt ordentligt först så vi får ut så mycket gödning som möjligt av dig. Varelsen log med ett otäckt känslolöst leende.
Plötsligt blev allt för mycket för mig och för första gången i mitt liv svimmade jag.

Jag vaknade någon gång på Tisdagseftermiddagen. Rädslan fanns kvar, men hade jag inte bara drömt alltihop? Jag såg mig om i rummet men kunde inte se något som var annorlunda. Jag klev upp och gick runt i lägenheten och letade efter något som kunde intyga att det som hade känts så verkligt verkligen var verkligt. Ytterdörren var låst likaså balkongdörren. Jag kunde inte hitta någonting konstigt och då försökte jag intala mig själv att alltihop hade varit en dröm.
Jag klädde på mig och gick ut i köket och gjorde i ordning tre mackor med skinka och ost, hällde upp ett glas juice och satte på en kanna kaffe. Sen gick jag ut i vardagsrummet och slog mig ner framför tv´n. 1an visade någon naturdokumentär om lodjur. Jag åt upp mackorna och kollade utan större intresse på dokumentären. Det tog en stund innan jag kände lukten. Den måste ha funnits där hela tiden men det var först nu jag lade märke till den. Det luktade gammalt och unket, kanske lite svavel och tjära. Det var en närmast obeskrivlig lukt med många nyanser. Hade verkligen lukten funnits där hela tiden? Varför hade jag inte känt den tidigare i så fall?
Jag reste mig och gick runt i hela lägenheten igen och försökte lokalisera var lukten kom ifrån men utan resultat. Den fanns bara där helt enkelt. Jag gick ut ur lägenheten för att känna efter om lukten fanns där – Det gjorde den, men inte alls lika stark och påträngande. Jag fortsatte nerför trapporna. Halvvägs ner mötte jag Linnéa och Skrutten som var på väg upp. Hennes långa mörkblonda hår var utsläppt och ramade in hennes ansikte på ett vackert sätt. Hennes mörkbruna ögon mötte mina egna gröna.
- Hejsan sa jag och gav henne ett leende som hon besvarade. Jag kände ett litet sting, hon var en riktigt snygg tjej. Hon hade på sig en grå luvtröja och mjuka träningsbyxor i matchande färg.
- Hej! Hur är läget frågade hon. Jag såg hur Skrutten vädrade i luften och backade en aning.
- Jodå det är bra, jag har bara sovit lite dåligt, det var en lång.. (natt skulle jag säga) Men plötsligt började Skrutten morra och avbröt mig. Han stirrade på mig och morrade djupt nerifrån magen. Linnéa blev först förvånad och sen arg.
- Men vad är det med dig Skrutt? Du ska inte morra på honom, du känner ju honom sa hon argt och ryckte till i kopplet. Jag ber om ursäkt, jag vet inte vad som flugit i honom. Hon tittade upp lite skamset på mig. Jag började bli osäker på om varelsen under natten varit en dröm. Skrutten fortsatte morra med blicken fäst på mig och jag kände skräcken börja komma krypande.
- Hmm känner inte du någon konstig lukt här frågade jag. Linnéa luktade lite i luften.
- Nej jag känner inget, men jag har nyligen varit förkyld så jag känner inte så mycket lukter än.
- Okej ja jag känner i alla fall något. Skrutten morrade igen och visade tänderna och jag blev rätt orolig. Ett bett av dom där gaddarna var inget jag ville uppleva. Det är nog bäst att jag fortsätter ner sa jag.
- Ja jag ber om ursäkt. Det måste vara något tillfälligt, han har aldrig morrat på någon förr.
Vi sa hej då till varann och jag gick ner till entrén. Jag tvekade en bra stund framför mitt postfack, många tankar for genom huvudet. Jag låste till sist upp och öppnade luckan och blev inte ett dugg förvånad när jag fick se mobilen ligga där.
Där låg den oskuldfullt men ändå hånfullt. Det var som att få en käftsmäll. ”Titta på mig, här ligger jag och väntar. Trodde du att du skulle bli av med mig bara för att du kastade bort mig? Skulle inte tro det va haha!”
Känslan av att hastigt få ett stort tomt hål mitt i mellangärdet slog mig. Jag var hjälplös, allt hade hänt på riktigt. Inga drömmar, inga fantasier nej här hade jag mitt öde rakt framför näsan hånleende och skräckinjagande. Varelsen eller demonen, vad det än var så skulle det komma tillbaka och äta upp mig levande.
Men var det verkligen samma telefon eller annan likadan? Utan att kunna förklara det så visste jag att det var samma hur sjukt det än låter. Jag drog igen postluckan och låste den igen. Det fanns inget som skulle få mig att röra den där grejen frivilligt igen. Jag tänkte på Björn och kände att det vore bäst att ta mig hem till honom och kolla läget.
Jag gick ut i sommarluften, det var något kallare idag och mer moln på himlen. Jag hade en bil som jag kunde ha tagit men kände mer för en promenad. Frisk luft och motion skulle vara bättre än att sätta sig i en bil just nu.
På vägen dit mötte jag en hel del människor som kastade misstänksamma blickar på mig. Jag fattade inte varför, kände dom lukten? Jag kunde inte känna den själv längre i alla fall. Det kröp i mig och jag var orolig. Den där varelsen måste ha gjort något med mig som andra lade märke till. Men Linnéa hade ju inte märkt något. Det hela kändes surrealistiskt, som om jag fortfarande befann mig i en dröm. När jag kommit halvvägs till Björns hus mötte jag en hund som gick okopplad med ägaren en bit ifrån. Rädslan grep tag i mig igen – Tänk om den här hunden också kände att något var fel och gick till angrepp. Plötsligt kände jag en stor önskan att jag hade tagit bilen istället. Hunden som var en ganska storvuxen schäfer stannade upp och riktade blicken rakt på mig. Den vädrade i luften och reste ragg. ”Nu är det kört, nu måste jag slåss mot en ilsken hund” tänkte jag. Schäfern började morra, ett djupt morrande nerifrån magen. Rätt vad det var började den springa mot mig. Jag snodde runt och var precis på väg att börja springa när jag hörde ett ylande. Ett ynkligt yl som fick mig att vända mig om igen – Hunden hade tvärstannat och kröp nu ihop till en liten boll. Öronen lade sig bakåt och ögonen drog ihop sig till smala springor på den. Den gnällde som om den vore skadad och kröp eller snarare hasade sig bakåt, bort från mig. Ägaren, en kille i tjugoårsåldern kom snabbt fram och böjde sig över hunden. Han tittade upp mot mig och såg arg ut.
- Vad fan gjorde du med hunden? Han stirrade ilsket på mig.
- Eh jag gjorde ingenting, din hund verkade vara på väg att anfalla mig. Men sen stannade den och började gnälla sa jag. Killen vände blicken till hunden igen som nu hade krupit ytterligare några meter bort.
- Vad är det med dig Rocky? Kom hit nu. Men hunden lydde inte, istället reste den på sig och började gå fort därifrån med huvudet vridet så att den hade uppsikt över mig hela tiden. Killen slängde en sista snabb blick på mig och började sedan springa efter hunden. Jag andades ut glad att ha klarat mig men samtidigt rädd. Vad hade tagit åt hunden, varför hade den plötsligt stannat och blivit så rädd? Jag släppte dom tankarna och begav mig istället fort därifrån.
När jag väl kom fram till Björns hus hade klockan blivit kvart över sex på eftermiddagen. Huset som var en tvåvåningsvilla med källare låg i ett ganska fint kvarter med mycket grönska runt omkring. Det var nersläckt och persiennerna på framsidan var nedfällda. Jag gick den smala stenbelagda gången fram till ytterdörren och ringde på. Ingenting hördes inifrån och jag ringde på igen. Efter en stunds otåligt väntande misstänkte jag att ingen var hemma. Men just då hörde jag ett svagt ljud inifrån och den här gången bankade jag på dörren med knogarna. Ingen reaktion kom där inifrån, så jag kände efter på handtaget men dörren var låst. Jag gick runt huset till baksidan och möttes av en stor mängd elektroniska saker på den lilla trädgården. Det låg saker överallt, bara elektroniska saker; En dator och dess skärm, tre mobiltelefoner, en kaffebryggare, en rakapparat, två tv-apparater, en dvd-spelare, till och med en el-tandborste. Vad sjutton var det frågan om? Jag gick fram till balkongdörren som stod på glänt och öppnade upp den. Jag klev in och kände en ilning av skräck fara genom kroppen. Hela undervåningen såg ut som en krigszon. Bokhyllor var välta, speglar var krossade och det låg glasskärvor utspridda lite varstans. Ena delen av en soffgrupp såg ut att ha blivit massakrerad av en kniv. Stoppningen var utsliten i stora tussar och fanns både i soffan och på golvet. Blomkrukor hade slängts in i väggarna och jord och växtdelar var utspritt. I köket var alla skåpluckor öppna och porslinet och glasen var utslängda och låg krossade på golvet. Köksstolarna var omkullvälta men bordet stod fortfarande upprätt. På bordet stod en vas med tre rosor i. Det såg absurt ut med endast den där vasen med blommor i fullständigt hel och orörd mitt i allt det andra trasiga och omkullvräkta. Nästan som en hägring mitt i öknen tänkte jag förbryllat. Jag gick genom köket och porslinsskärvor och glasbitar krasade under mina fötter. Jag kom ut i hallen där alla ytterkläder var nedslängda på golvet i en enda hög. Dörren till toaletten stod öppen och lampan var tänd där inne. Jag kikade in och såg att både toalettstolen och handfatet var sönderslagna. Det stod en stor slägga lutad mot ena väggen och det fanns blod på den. Jag fortsatte upp till övervåningen och möttes av samma kaos där. Det fanns tre rum och ett badrum där uppe; Ett sovrum, ett gästrum och ett rum som Björn använde som kontor. Jag gick igenom vart och ett utan att hitta varken Björn eller Maria. Däremot hittade jag något skrämmande i kontorsrummet, någon hade ristat in med stora siffror: 8-8-6-4 på ena väggen. Jag kände genast igen det och fylldes av skräck, varelsens nummer. Till sist gick jag in på toaletten, och där ihopkrupen i ett hörn satt Björn med knäna uppdragna till hakan. Han hade blodsprängda ögon, hans hår var ruffsigt och smutsigt. Hans kläder var genomblöta av svett och blod – Jag blev skräckslagen. Björn tittade upp på mig med en skrämmande och vanvettig blick.
- Hej Björn klämde jag fram. Vad fan är det som har hänt här? Jag ville inte gå för nära honom, jag var rädd att han skulle attackera mig. Björn svarade inte, istället började han skaka i hela kroppen. Hans ögon rullade vilt fram och tillbaka som på ett skadeskjutet djur. Till slut slutade skakningarna och han vände åter blicken till mig.
- Vad gör du här? Björns röst var skakig och skrämd.
- Jag ville kolla hur du mådde efter det som hände igår fick jag fram. Och med tanke på hur det ser ut här så lär det väl inte vara så bra tillade jag sedan. Björn stirrade på mig och började skratta, ett vansinnigt skratt som fick mig att ofrivilligt backa undan ett steg.
- Det har varit här väste han fram. Det har varit här i huset.. Mörkret.. Elden sen började han skratta igen. Kalla kårar spred sig längs min ryggrad. Jag förmodar att jag visste vad han menade.
- Den var hos mig också, inatt sa jag. Björn fortsatte stirra skräckslaget och vilt.
- Avgrunden, avgrunden! Skrek Björn och skrattade.
- Vart är Maria Björn? Vart kommer blodet på dina kläder ifrån? Björn svarade inte, han började skaka istället. Nu blev jag arg istället för rädd och klev fram och grep tag om axlarna på honom. Jag skakade honom hårt och upprepade frågan; Vart är Maria för fan?! Björn sa ingenting och hans ögon rullade runt i sina hålor. Jag gav honom en ordentlig örfil och det fick effekt, han fäste blicken på mig
- Hon är borta nu, hon är borta svarade Björn och flinade. Skräcken fyllde mig till bristningsgränsen. Hade han mördat henne? Var fanns i så fall kroppen? Jag kom på att jag inte hade varit nere i källaren. Jag sprang ut från badrummet och ner för trapporna till hallen och öppnade dörren till källaren. Jag förberedde mig på det värsta när jag gick ner för källartrappen. Det var fullständigt mörkt där nere, men jag visste var lampknappen satt och jag hittade den ganska fort. Ljuset lyste upp rummet som utgjorde källaren men jag kunde inte se någon Maria liggandes blodig som jag hade förberett mig på. Det fanns bara den gamla vanliga bråten som Björn envisade sig med att behålla. Ett flertal gamla datorer och skärmar, en cykel utan hjul som stod lutad mot en vägg. Och där borta, under en hylla med verktyg stod en stor frysbox.
- Nej nej nej sa jag med sprucken röst. Snälla låt henne inte ligga där i. Med långsamma hasplande steg gick jag mot frysboxen, jag var alldeles yr och kände mig svimfärdig. Som i ett vakuum släpade jag mig fram på mina svaga ben som kändes som gummi. Jag kom fram till boxen men vågade inte öppna den, rädd för vad jag skulle komma att få se. Jag blev tvungen att samla mig så gott jag kunde och öppnade sedan locket – Det var tomt. Lättnaden jag kände var som en befrielse, jag andades ut. Men faktum kvarstod ju, Maria var borta.
Jag återvände upp till Björn som satt kvar i samma position som jag hade lämnat honom. Då ringde jag till larmcentralen och begärde både polis och ambulans. Dom var där efter femton minuter (Men det kändes som timmar). Jag förklarade att jag hade hittat Björn i badrummet och att hans flickvän var borta. Polisen genomsökte huset utan att hitta henne och ambulanspersonalen hjälpte Björn ut till ambulansen. Jag kanske skulle ha sagt något om mobiltelefonen men just då verkade det bara löjligt. Polisen tog mitt mobilnummer och sa att dom skulle kontakta mig, sen for dom iväg. Jag skulle gissa på att åtminstone någon av poliserna följde med ambulansen till sjukhuset för att hålla ett öga på Björn. Jag hörde något om att polisen ville ta Björn till stationen men en av ambulanspersonalen sa att han inte var i skick för förhör just nu. Tacka fan för det tänkte jag. Han är ju inte närvarande överhuvudtaget.

Jag återvände hem, den här gången blev det med bussen. Jag hade ingen större lust att stöta på någon ilsken hund igen. Det fanns något jag måste ta itu med omedelbart när jag kom hem. Väl hemma stannade jag vid postfacket och funderade lite. Plötsligt fick jag en galen idé; Jag sprang upp till lägenheten och hämtade tändvätska och tändstickor. Jag skulle bränna tillbaka mobiltelefonen till det helvete den kom ifrån. Jag lade ner tändvätskan och stickorna i en påse och sprang ner till postfacket igen. ”Nu ska du bort din jävel!” tänkte jag för mig själv. Jag slängde ner mobilen i påsen och gick ut till bilen. Påsen slängde jag i passagerarsätet och satte mig bakom ratten. Bilen som var en gammal bakhjulsdriven Toyota Corolla från 1981 startade direkt som den nästan alltid brukar göra. Jag körde ut från staden och styrde mot Ekenäs Camping, en allmän campingplats med tillgång till en stor grill några kilometer utanför bebyggelsen.
När jag kom fram hade mörkret lagt sig. Det hade blivit sent på kvällen och det hade börjat regna. Men det skulle inte stoppa mig från att elda upp den där saken. Jag ryckte åt mig påsen och lämnade bilen. Platsen var folktom och jag gick fram till den stora gamla stengrillen. Jag plockade ut mobilen och slängde den i mitten av grillen, sen tömde jag flaskan med tändvätska över den. Då startade den plötsligt av sig själv, den sken upp med det där röda skrämmande skenet.
- Lägg av, det är kört för dig nu! Mer eller mindre skrek jag åt den. Jag tog fram en tändsticka och drog den mot plånet. Den fattade eld men slocknade direkt när det kom regnstänk på den. ”Fan också!” Jag tog fram en ny och höll för handen som skydd för att den inte skulle slockna. Jag slängde den på mobilen som med ett ”poff” slog upp i stora lågor. Det blev rejäl fart på elden och jag tog automatiskt några steg tillbaka. Mobilen började ringa med den där avskyvärda ringsignalen, som om tusentals röster skrek av smärta samtidigt. Men nu tänkte jag att det var mobilen själv som skrek i smärta när elden slukade den.
- Åtta-åtta-sex-fyra försöker nå dig, acceptera, acceptera. Den där mekaniska kvinnorösten igen, men nu lät den inte så kylig utan snarare panikslagen. Jag såg hur plasten smälte och bubblade av hettan.
- Brinn din jävel, brinn! Skrek jag till den.
- Du måste.. Inkommande.. Åtta-åtta-sex.. Acceptera.. Bekräfta fortsatte den där rösten men nu var den långsam, plågad och förvrängd. Jag gick bort till ett litet plåtskjul med texten ”Ved till grillen finns här. Använd sparsamt. Tänk på att andra också vill grilla. Med vänliga hälsningar Kommunen” tryckt på en skylt. Inne i skjulet fanns det gott om ved under en presenning för att hålla veden torr. Jag tog några klavar och även några mindre stickor som skulle vara mycket lättare att få eld på. Jag slängde stickorna över mobilen (Jag ville definitivt inte komma för nära mobilen med händerna. Rädd för att den skulle angripa mig på något sätt.) Stickorna fattade eld omedelbart och jag lade på dom större klavarna. Efter en stund brann även dom. Telefonen hade blivit tyst, istället kom den där obehagliga vämjeliga gamla sursöta stanken som jag hade känt i lägenheten fram. Den lade sig som en dimma över campingplatsen. Det luktade verkligen obehagligt, jag tyckte mig kunna ana svavel och tjära eller något liknande i lukten. Brinnande gammalt intjärat trä och det var inte från vedklavarna.
Jag gick och satte mig i ett vindskydd för att slippa regnet, och där blev jag sittande med ett vaksamt öga på grillen i säkert två, tre timmar. Lukten försvann så småningom och jag lät elden brinna ut. När bara lite glöd var kvar gick jag fram och gav den svarta formlösa klump som en gång hade varit mobiltelefonen en sista blick.
- Du förlorar viskade jag till den och åkte sedan hem i sommarnattens mörker.



Efterord

Det har nu gått drygt tre år sedan det där hände och mitt liv har blivit så mycket bättre, på flera plan. Jag och Linnéa har nu ett förhållande sen ett halvår tillbaka. Skrutten och jag har blivit riktigt goda vänner, han morrar aldrig mot mig längre. Jag har fått ett nytt jobb som jag stortrivs med och lönen är inte allt för tokig. Björn däremot har jag nästan ingen kontakt med längre. Några dagar efter händelsen i hans hem ringde polisen och berättade att Maria var hemma hos sina föräldrar. Det mesta av blodet hade kommit från Björn själv, tydligen hade han skurit sig i händerna, troligtvis på glasbitar. Dessutom hade han ett rejält djupt rivsår på bröstet. Vart det övriga blodet kom ifrån blev aldrig fastställt. Björn hade blivit placerad på en psykiatrisk klinik, och där blev han kvar i två månader. Jag träffade honom ett par veckor efter att han hade fått komma ut. Han var nedstämd och påstod sig inte minnas riktigt vad som hade hänt den där natten. Bara att han hade varit skräckslagen och förvirrad. Han hade fått tala med Maria i telefon på psyket och hon hade gjort slut med honom. Jag ringde upp Maria någon dag efter att jag hade träffat Björn och hon förklarade att Björn hade blivit galen och börjat slå sönder hemmet och att hon då hade flytt därifrån. Mer ville hon inte berätta. Efter det har jag bara träffat Björn vid några enstaka tillfällen. Men det är väl så livet är antar jag. Vi träffar människor som fyller en plats i våran tillvaro för ett tag, sen försvinner dom med tidens gång. Istället dyker nya personer upp och fyller den platsen.
Visst drömmer jag fortfarande om mobilen och varelsen vid sängen, och jag vaknar ibland kallsvettig om nätterna. Jag har funderat en hel del kring vad det egentligen var för något. Det bästa jag har kunnat komma på är att varelsen måste ha varit någon slags demon i människoskepnad. Men det där den sa då? Om att den kom från den djupaste mörka delen av människans medvetande. Vad hade den kallat det? Avgrunden, just det så var det. Det skulle ju innebära att den kom inifrån mig själv, eller hur?
Anledningen till att jag har valt att skriva ner allt det här grundar sig nog i någon slags bearbetning av mina upplevelser. Som terapi för det trauma jag varit med om. Men så har vi ju det där med brevet.
För några veckor sedan fick jag ett brev med posten. Det var adresserat till mig, ett vanligt brunt kuvert inget märkligt. Men på baksidan hade någon skrivit - Avsändare: 8-8-6-4.
Jag vet inte varför, men av någon anledning har jag behållit det. Det ligger på köksbordet, oöppnat. Ibland känner jag starkt för att öppna det, men något hindrar mig varje gång lusten smyger sig på.
Jag antar att jag kommer att bränna brevet oöppnat till slut.. Men nyfikenheten finns ju där, och är det inte den som driver oss människor, egentligen?


Slut

Erik Sundin

Skräckfantast som försöker skriva egna berättelser =)
Erik Sundin är medlem sedan 2016 Erik Sundin har 1 publicerade verk