Aviga och räta maskor

Aviga och räta maskor
Foajén var full av snattrande kvinnor i alla åldrar, unga och gamla. Jag hade sett fram emot denna helg hela våren och nu var det äntligen dags för våran ”Stickfest” och nu var jag här. Har de andra kommit tro? Där borta står ju Anna, Eva och Marie så roligt det ska bli att träffas.
Heeeej hör jag skrikande i mitt högra öra! Å nej tänkte jag är hon här…Det var Harriet som jag känner sedan barnsben. Hemska människa, ursäkta mig tänker jag. Harriet är alltid störst bäst och vackrast tror hon i alla fall. Hon har snuvat mig på ett bra jobb, hon har stulit min man och nu är hon här också. Suck.
- Hej säger jag och ler fånigt. Hur kommer det sig att du är här frågar jag?
- Jag ska vara med och föreläsa ikväll säger Harriet och tittar nerifrån och upp på min cardigan som jag så stolt äntligen stickat färdigt.
- Åh den är lila säger hon och ler, du vet det att i vår ålder betyder kläder i lila och rosa ”sista chansen” sedan går hon iväg och skrattar.
- Jag gnisslar lite tänder men tänker sedan att nä hon ska inte få trycka ner mig igen.

Mina vänner kommer fram till mig och hälsar och berömmer min cardigan som jag slitit så med under våren. Jag glömmer bort händelsen och vi går till baren och köper varsitt glas bubbel.

På kvällen är det dags för Harriets föreläsning som handlar om olika sorters ull som är miljövänligt framställda. Hon har på sig en stickad klänning som jag måste erkänna är jättesnygg och inte i rosa.
Harriet går fram och tillbaka när hon berättar och visar en Power Point, och jag ser att en tråd håller på att löpa från klänningen. Hon har fastnat i något och en maska har löpt upp. Med höjda ögonbryn ser jag hur klänningen blir kortare och kortare utan att Harriet märker något. Ska jag göra något tänker jag, men varför det frågar jag mig. Hon har inte varit så juste mot mig och skadeglädje är ju den sanna glädjen.
Nu hör jag hur det börjar fnittra i publiken och klänningen närmar sig under rumpan, då springer en kvinna fram från personalen och viskar i örat på Harriet. Harriet slänger mikrofonen och springer ut därifrån till publikens jubel.
Jag och mina vänner sammanstrålar i baren och diskuterar kvällens händelse.
- Jag tycker det var elakt att skratta säger Anna som inte vet hur Harriet är.
- Ja det var det säger Eva och Marie också, fy vad vi skäms.
Så himla rediga ni är då tänker jag för mig själv.
- Jo det var inte så snällt säger jag men det såg så roligt ut.
Vi får ta nya tag i morgon säger vi och pratar vidare om livet och olika stickmönster.
På hotellet finns det en hiss som är stor som ett rum. Där finns ett bort samt två stolar att sitta i. Hissen stannar lite som den vill och inte alltid på den våning som man tryckt på. Den går så långsamt så man kan lätt springa fortare upp till sin våning. Men jag har ju lite ont i knäna så vi tar gärna hissen. Vi skojar när vi åker i den att det är en riktig spökhiss som har ett eget liv.
När vi ska åka upp till våra våningar i den så stannar den på helt fel våningar, vi går ut och skrattar gott när vi förstår att någon spelat oss ett spratt. Hissen går så långsamt att man kan trycka på en våning och lätt springa ut ur hissen och hinna före. Mycket riktigt där står Anna och Eva och skrattar åt oss.
Vi möter Harriet, jaså säger hon till mig och ler:
- Du orkar inte gå i trapporna? Har artrosen blivit värre? Hon skrattar så högt så halva hotellet vänder sig om. Jag hinner inte svara förrän hon har gått iväg.
- Strunta i henne säger Marie och puttar mig vänskapligt i sidan.
Nästa dag är det en stor Hantverksmässa och det har vi sett framemot. Vi går runt och klämmer på garner samt tittar på det senaste modellerna inom stickområden. Det finns så mycket olika tekniker att använda, inte bara att sticka som en del kan tänka. Vi har väldigt trevligt tillsammans och det är så roligt att ha goda vänner tänker jag och njuter av tillvaron.
Senare på kvällen sitter vi efter en god middag i baren och diskuterar att sticka strumpor med Magic loop teknik. Jag har gått på kurs och berättar att det inte alls är svårt att sticka två strumpor på en gång. Jag ser i ögonvrån att Harriet sitter ensam och ser inte ut att må så bra.
Jag suckar och frågar de andra om vi kan be henne att sitta hos oss? De går med på det och vi skickar fram Anna att fråga henne. Jag ser att hon lyser upp och kommer och sätter sig hos oss.
- Förlåt säger hon tyst till mig, din cardigan är verkligen jättesnygg. Jag önskar att jag också kan sticka så stora saker. Jag får så ont i mina händer, jag har fått reumatism.
Och förlåt för att jag inte alltid varit så juste emot dig säger Harriet och jag tror på henne.
- Stor skål för nya vän! Säger jag och de andra hänger på.
Jag tänker att det som har varit, det har varit och nu är det här och nu. Livet är för kort för att älta.

​

Ansv...

Kvinna 60 år i år. Tycker om att skriva och ska göra det mer nu. Försöker tänka här och nu
Ansv... är medlem sedan 2022 Ansv... har 2 publicerade verk