Avslut

Sandra visste inte vart hon kommit och det spelade inte heller någon roll. Detta eftersom hon helt enkelt inte brydde sig. Hennes mål var att rymma, komma bort, vilket hon hade lyckats med och hon skulle hålla sig borta så länge hon kunde. När de väl skulle börja söka efter henne skulle hon hunnit ta sig så pass långt att det skulle ta veckor om inte månader för dem att hitta henne. Detta om sökandet ens skulle kunna ge något som helst resultat. Hon skulle hålla sig borta, under radarn, till hon kom på vad hennes nästa steg skulle vara men för nu, ville hon bara bort.

Hon hade packat en liten ryggsäck med det hon behövde tidigare samma kväll. Innan hon avslutade det. Plånbok, en necessär, lite kläder och laddare till mobilen. Denna hade hon dock glömt bort att hon hade packat ner och mobilen hade varit död under större delen av resan. När hon väl insåg detta, hade hon redan bestämd sig för att hon inte ville att någon skulle kunna få tag i henne och skulle därför låta bli att överhuvudtaget använda telefonen ett tag. Hon hade sett nog många filmer för att veta att ifall hon använde mobilen, skulle de kunna spåra den och således skulle hennes flykt förbli en kort företeelse och det ville hon inte. Dessutom hade ’Han’ berättat det för henne. I egenskap av polis hade han berättat många saker som nu skulle visa sig vara nyttiga för henne.
Dessutom: vem skulle hon höra av sig till? Vad skulle hon säga? Säg inte till någon men jag är på rymmen? Det skulle hon inte kunna göra även om hon ville. Det hade bara varit ett huvudlöst beteende i hennes stundande situation. De skulle spåra henne, hitta henne och spärra in henne. Nej, hon ville bara en sak och endast en: försvinna. Börja om.
Från och med nu, fick Sandra klara sig själv.

Sandra hade bestämt att hon aldrig skulle åka tillbaka. Aldrig mer återvända till den dödsfördömda platsen där hon spenderat sitt liv de senaste tio åren, i lägenheten som var alldeles för dyr och tillsammans med Reck: mannen hon hade älskat men som visat sig vara någon annan. En man som behandlade henne som ett objekt; en leksak utan känslor och egen vilja. Blåmärken över hennes kropp kunde avslöja att detta hade pågått under lång tid.
Det hade inte alltid varit så dock.

När Sandra träffade Reck, blev hon med ens förälskad. På den tiden var han en kärleksfull och omtänksam person som hon kunde lita på. Då hade han gjort allt för att göra henne lycklig med vilket han lyckades för gudarna ska veta, att hon var lycklig då. Verkligt lycklig.
De hade flyttat ihop redan efter två månader och under de första åren levde hon som i en dröm. Hon fick jobbet hon studerat mot. Hon blev sjuksköterska och tillsammans med Recks, om än låga, polislön klarade de sig bra. De pratade om att skaffa barn, något som Sandra hade sett fram emot en lång tid. De gifte sig året därpå och det fanns inga gråa moln på himlen som utgjorde deras liv. Åtminstone inte än.
Åren gick och deras liv intog en bekväm vardag. Ett stilla liv utan alltför stora utsvävningar. De reste när de hade tid och pengar vilket var sällan. De hade skrivit en lista där de antecknat tio resmål de skulle besöka under de närmaste åren. Innan glädjen vände, hann de endast bocka av två av dem.

Tre år efter att de gift sig, förändrades Reck. Sandra kunde inte erinra sig exakt när eller hur det kom sig att han genomgick denna omvandling, men Reck kom ofta hem efter jobbet med en efterhängande aggression. Sandra hade till en början haft överseende med detta - hans, mycket likt hennes, arbete innebar tunga situationer. Hemska öden och ibland våldsamma händelser svåra att hantera. Även Sandra hade känt att hon hade gått igenom någon slags förändring. Arbetet tog på hennes krafter och hon hade sällan särskilt mycket energi när hon kom hem. Men detta gick inte att jämföra med Recks. Reck blev en annan person, en tillbakadragen ensamvarg. Sedan började han dricka.
Reck hade gjort en vana av att bli berusad varje kväll och hans stubin blev kortare och kortare, någonting som kändes mycket främmande för Sandra. När hon hade träffat Reck var han en tålmodig och sansad man som var högt aktad av sina vänner och kollegor. Han jobbade som polis i en förort utanför Stockholm där brottsstatistiken var högre än de flesta områden i staden och när han kom hem pratade de, till en början av förhållandet, ofta om vad han hade upplevt under arbetsdagarna. Mord, rån och alkoholmissbruk var inte ovanligt för honom att bemöta. Att komma hem för honom brukade vara som att komma till en fristad: en plats där han kunde släppa allt det tunga och se på det med andra ögon. Finna tröst i att han hade Sandra att komma hem till, glad över allt han hade och kunna glädjas över sitt eget öde.
Men i och med Recks förändring kunde hon inte se samma typ av man längre. Reck kunde inte längre släppa arbetet när han kom hem och Sandra började märka att han inte längre kunde ta avstånd från de situationer vilka han berättade för henne om när han kom hem. Deras liv var inte längre en frizon.
Han var allt oftare arg när han kom hem men inte på henne. Detta försäkrade han henne om. “Förlåt älskling. Jag behöver bara var ensam ett tag,” brukade han säga och hon godtog detta. Varför skulle hon inte godta det? Den frågan kändes nästan komisk nu.
Till en början lät Sandra honom hantera sina känslor på det sätt han tyckte behövdes. När allt kom omkring kunde hon bara försöka förstå vad han gick igenom. Hon fick aldrig se det han såg och hon försökte intala sig själv att hon inte skulle försöka förstå utan snarare bara finnas där för honom när han ville. Men att vara ensam ett tag, kom att bli en längre och längre fas och tillslut något vardagligt för Reck. Han ville inte prata med henne; han ville än mindre röra henne. Han ville bara dricka öl vilket var det han gjorde.

Han började dricka varje kväll, ville vara ensam allt oftare och sa hon någonting gjorde han det klart för henne att det inte var önskat. Det var aldrig önskat längre. Sandra började att känna sig ovälkommen i sitt egna hem vilket tyngde henne.
“Jag har inte bett om din jävla åsikt. Lämna mig ifred.” Hon kände inte igen hans röst längre.
Slutligen, började han bli våldsam. Kanske var det väntat. Kanske borde hon ha sett vad som skulle komma, men hon ville inte tro att Reck var kapabel till att skada henne. Hur skulle någon kunna tro att den person man startat ett liv med skulle kunna känna ett behov att slå en?
Den första gången det hände hade de bråkat och sagt diverse olämpliga saker till varandra vilket även det hade kommit att bli något av en vana dem sinsemellan den senaste tiden. Men Sandra hade fått nog. Hon stod inte längre ut, så hon konfronterade honom.
“Du kommer hem och berättar om öden du har sett, folk du har sett som sitter i skiten. Herregud, alkoholmissbruk. Sen kommer du hem, vill vara ensam och dricka öl varje kväll. Du börjar inte ana ett varningstecken?”
“Håll käften. Jag dricker när jag vill, du ser inte vad jag ser. Du har ingen jävla aning!” Reck tog ytterligare en klunk av sin öl utan att se på henne. Han såg inte ens på henne längre. Sandra förstod att det var meningslöst.
“Nej Reck, jag ser inte vad du ser. Men vad jag kan se är att du mer och mer börjar likna de personer du pratar om!” Detta tände någonting inom Reck. Han sa inget mer men hans ansikte förvrängdes. Han såg på henne med sammanbitna käkar. Hon kunde se ett ursinne i hans ögon, ett mörker hon inte sett förut.
Sandra insåg genast sitt misstag och blev med ens rädd. Livrädd. Rädd för mannen som hon älskade eller snarare, hade älskat. Trodde sig älska.
Hon försökte att be om ursäkt men visste att det var förgäves.
“Förlåt Reck … Jag vet nog inte vad jag säger, jag är nog bara trött”. Sandra vände sig om för att gå in i sovrummet. Bråket hade gjort henne trött och less och hon ville bara att det skulle sluta.
Den ilska Reck kände gjorde honom oförmögen att höra hennes patetiska ursäkter. Han reste sig från soffan. Plötsligt hade en vilja att skada Sandra tagit över honom. Hon fattade ingenting. Hon fattar fanimig ingenting! Kan hon inte bara hålla käften?
“Det där skulle du inte ha sagt,” väste han och i samma sekund Sandra vände sig om, kastade han sin knutna näve mot hennes ansikte och kände hur hennes näsa knäcktes och gav vika för slaget. Hon föll till golvet. Blod hade börjat sippra ut från näsan men innan Sandra hann förstå vad som precis hade hänt, slog han henne igen. Och igen.

Dagen efter såg hon sig med panik i spegeln. Hennes ansikte var fördrivet av Recks hårda slag. Han gjorde det här mot dig, sade en röst i hennes huvud. Hennes hjärta sjönk bakom bröstkorgen när hon tvingade sig själv att erkänna att hon var rädd för Reck. Hon var så rädd. Samtidigt föddes en annan röst i hennes huvud. En ny röst. Det är DITT fel. DU pressade honom. Han ville bara vara ensam men DU kunde inte ens acceptera det, eller hur? Han har rätt: DU fattar ingenting!

Hennes kollegor hade frågat vad som hade hänt. Hon ljög inte. Kom inte med någon ursäkt som jag ramlade i duschen eller snubblade utomhus. Sandra hade själv hört liknande ursäkter när patienter hade kommit in, blåslagna och rädda. Hon visste hur enkelt det var att se igenom sådana lögner. Därför, bestämde hon sig för att vara ärlig.
”Reck blev full och jag gjorde honom upprörd.”
De försökte få henne att förstå att hon inte hade något ansvar i hans beteende. Han var inget mer än en alkoholiserad hustrumisshandlare; att hon måste bort därifrån.
“Vi måste ringa polisen! Han har ju misshandlat dig. Du måste lämna honom Sandra, förstår du det?” Hon övertalade dem att hon skulle göra det.
Men trots att hon visste att de hade rätt, kunde hon inte förmå sig att varken lämna eller anmäla honom, hur mycket hon än ville. Hon vågade helt enkelt inte erkänna för sig själv att det skulle bli värre - mycket värre. Det var bara en engångsföreteelse och det kommer inte att hända igen. Han är polis för guds skull! Han låser in folk som misshandlar.
Kanske handlade det om att ge honom en chans att inse vad han hade gjort, för snart skulle han förstå att det var hemskt gjort och därför ställa undan flaskan och ta itu med sina egna problem. De skulle återigen kunna hitta den kärlek som hade förenat dem. Allt skulle bli bra igen.
Hur mycket hon än försökte övertyga sig om det, förstod hon att det bara var en fantasi. Det skulle aldrig kunna bli som förut, hur skulle det kunna bli det? Även om det skulle varit en engångsföreteelse stod faktumet klart för världen: Reck hade misshandlat henne och det var nog för att ha förstört dem.
Det var ingen engångsföreteelse. Reck började att misshandla Sandra allt oftare. Han hade fått blodad tand av kontrollen som det fick honom att känna. Han kunde få henne att göra allt han bad om. Hon var rädd för honom, vilket han tyckte om. Det slog honom som fascinerande att han, hur mycket han än drack, kunde få henne att gå på knä, känna sig utbytbar och värdelös. Det var nästan en svindlande känsla av storhet han hade börjat känna. Han började att bygga upp ett hat gentemot Sandra. Ett hat som när som helst kunde skölja över honom och få honom att vilja skada henne som för att påminna henne om att hon inte var mer än ett värdelöst objekt.
Nu hade hon dock fått nog. Hon hade mottagit nog många slag för att hennes rädsla hade förvandlats till ilska och slutligen bestämde hon sig för att avsluta situationen.
Arbetsväska hade hon hittat under sängen samma kväll som hon hade låst dörren för den allra sista gången. I vardagsrummet öppnade hon den och hittade det hon sökte. En våldsam fasa kom över henne när hon såg objektet liggandes i botten av väskan. Det kändes overkligt, nästan påhittat. Det som dock skrämde henne mest, var hennes egna intentioner.
Hon visste inte vart hon skulle och hon brydde sig inte. Det hon med säkerhet kunde konstatera var att hon aldrig skulle vända om till Stockholm. Om bara några timmar skulle hennes kollegor på sjukhuset börja undra. De skulle försöka ringa henne, kanske för att höra ifall hon försovit sig. Men de skulle inte få tag i henne. De skulle komma till röstbrevlådan och tala in meddelanden som aldrig skulle bli hörda.
Bussen som hon befunnit sig på de senaste fem timmarna, körde längs smala vägar, mellan tätvuxen skog och under den mörka himlens canvas. Fullmånen hängde stilla ovanför: nära, rund och nästan gul i dess sken. Sandra visste inte vart hon skulle stiga av, men hon visste att det skulle dröja.
Hon bestämde att hon skulle vänta med att ladda och slå på sin mobil. Kanske skulle hon vänta en hel vecka, kanske två. Kanske skulle hon köpa en ny; skaffa ett nytt nummer och börja om, men detta skulle tiden få utröna. För nu, ville hon bara glömma. Glömma sitt tidigare liv och allt som kunde påminna henne om det.
Sandras huvud vibrerade mot fönsterrutan som hindrade regndropparna på andra sidan att komma åt henne. En utmattning sköljde över henne och hennes ögonlock kändes tunga.
Hon somnade mot rutan och drömde hemska drömmar. Det var drömmar om svek och sorg. Om våld och död.

Hon drömde att pistolen hon hittat längst ner i Recks väska kändes tung i hennes händer, mycket tyngre än hon mindes. Med ett klick, slog hon av säkerhetsspärren (Reck hade förklarat för henne hur man gjorde när han en gång tagit med henne till skjutbanan) och gick in i sovrummet där han snarkade en berusad snarkning. Hon såg på honom i vad som kändes som minuter. Han såg nästan fridfull ut och det äcklade henne.
Hon grät medan hon tänkte igenom deras historia: historien som börjat så bra men som skulle sluta i katastrof. Men någon behövde avsluta den. Någon var tvungen att avsluta honom. Om inte skulle han hitta henne och han skulle döda henne, det var hon säker på.
I samma sekund som pistolskottet dånade mellan sovrummets väggar vaknade hon och slets tillbaka till verkligheten.

Hennes puls var skyhög och hon kände sig nästan yr.
Hon såg ut genom fönsterrutan; ut över förbipasserande ängar och gräsfält och den tomma midnattsvägen som skulle leda fram till hennes nya liv.
“Det var bara en dröm,” sade hon för sig själv med en ostadig röst.
Det var en lögn och det var hon väl medveten om.

Tobias Olofsson

Skriver noveller och kortnoveller i olika genre.
Tobias Olofsson är medlem sedan 2019 Tobias Olofsson har 4 publicerade verk