Axel och drömmarna

- Kakburken -
Jag cyklar nästan in i staketet. Men bara nästan. Min cykel är lite gammal, det är en grön herrcykel som jag har ärvt av farfar. Den fungerar finfint med ringklocka och allt, det är bara bromsarna som är lite tröga.
“Vart har du gjort av hjälmen?” säger farmor förskräckt, “du kan ju inte komma farandes så där utan hjälm”. Hon öppnar grinden och släpper in mig. “Den ligger nog hemma på hyllan tror jag, råkade glömma den”, svarar jag och parkerar farfars cykel bredvid verandan. Själva huset är ganska litet, men omringas av en stor trädgård. Man måste gå försiktigt på vissa ställen för att inte råka kliva i någon rabatt.
“Drömmar eller havreflarn?” frågar farmor och räcker mig kakburken. Jag sitter i kökssoffan och i fönstret bakom mig pratar någon nyhetsuppläsare från P2. Farmor älskar drömmar. Och havreflarn. Det är de två sorterna hon alltid har hemma, och då menar jag verkligen alltid. Hon brukar säga att drömmar är bättre än nattmackor, men jag vet inte om hon faktiskt menar att hon brukar gå upp mitt i natten för att äta kakor eller om det är något hon bara säger. Ärligt talat skulle jag inte bli förvånad om hon faktiskt gör det.

- Meningen med livet -
Det är helg och jag sitter och stirrar på fiskarna i mitt akvarium. Jag har fastnat med blicken. Ibland känns det som att det är vid sådana tillfällen jag får mina bästa idéer. Som till exempel hur ett perfekt samhälle skulle se ut eller hur min bokhylla skulle vara organiserad om jag hade en.
Jag heter Axel. Mitt liv är vad jag skulle vilja kalla ett extremt fantasilöst påfund. Det händer inget. I och för sig kanske de flesta sextonåringar skulle beskriva sin vardag så. Men jag är verkligen självaste tråkigheten personifierad. Om du bad mig att berätta något spännande om mitt liv så skulle jag kanske säga att jag försökte bygga ihop ett modellflygplan en gång. Dessvärre blev det inte mer än just ett försök, eftersom vi fick strömavbrott precis som jag skulle applicera ena vingen. Jag är ganska rädd för mörker, och när jag hastigt försökte hitta ficklampan som jag visste låg någonstans på skrivbordet så råkade jag slå ner det halvfärdiga flygplanet i golvet. Sen var det inte mer med det.
Om du inte kände mig och bad mig berättade lite kort om mitt liv, precis som jag just gjorde, så skulle du säkert tycka att jag var otroligt vag och intetsägande. Men faktum är att jag är väldigt händelserik. Nu kanske du tycker att jag säger emot mig själv här. Han sa ju nyss att det inte hände något i hans liv? Just precis, du har förstått saken rätt. Låt mig nu komma till saken.
För eftersom mitt liv har valt att ta avstånd från allt som har med spänning att göra, så har jag insett att den självklara slutsatsen måste vara att jag personligen då måste vara spänningen. Allt händer i mitt huvud. Detta kanske låter som galenskap, inser jag nu. Men vet du någon annan som också ansågs vara lite galen? Marie Curire. Trots det så har hon ändå vunnit Nobelpriset i både kemi och fysik.
Så när tråkigheten kommer som en dyster örfil så brukar jag sitta i fönstret och filosofera. Jag gillar ordet filosofera, det låter mycket mer intressant och poetiskt än ordet tänka. Det är svårt att säga exakt vad det är jag brukar filosofera om. Först försökte jag tänka strukturerat, och börja med att beta av ämnen som etik och andra viktiga värderingar. Sedan insåg jag att det inte går att göra så. Meningen med livet är inte att hålla sig inom en ram, utan att vända, vrida på och utforska den.

- Synonymer suger -
Det här är också en av anledningarna till att jag brukar cykla hem till farmor efter skolan. Alltså inte eftersom Marie Curire vann Nobelpriset utan eftersom det annars inte händer något i mitt liv. Nog för att filosoferandet är väldigt spännande, men jag har kommit fram till att det är nyttigt för huvudet att ta en paus då och då. Bibeln skrevs inte på en dag, som farmor brukar säga.
Det här med Gud och bibeln och religion och Jesus och de tre vise männen är något jag har filosoferat kring flera gånger. Först kom jag inte fram till något, det bara kliade i huvudet på mig. Ibland när jag får en riktigt våldsam klåda så öppnar jag datorn och kollar vad andra stora tänkare har sagt. Den här gången slutade det med att jag läste René Descartes argumentation, och det var en mycket intressant teori måste jag medge.
Farmor däremot är inte alls intresserad av filosofi. Förutom kakor är hon främst intresserad av blommor, läsa tidningar och virka. Utöver det är hon inte särskilt pensionärig av sig. Exempelvis så hatar hon vattengympa.
Hon har mycket åsikter däremot, min farmor. Så i ett annat universum hade hon kanske varit den största filosofen av dem alla.
“Sådär kan de väl inte skriva?” säger farmor och pekar på en rad i texten. När jag kommer hem till henne brukar hon ofta hjälpa mig med läxorna. Den här gången har jag tagit med en uppgift jag fick häromdagen i samhällskunskap. Frågan jag har fastnat på är: Vad anser du själv om Sveriges monark, utifrån det vi sagt på lektionstid? Skriv ett resonemang och motivera dina påståenden.
“Om det är kungen de menar kan dom väl lika gärna säga det på en gång så man förstår?” Jag nickade instämmande. “‘Monark’ låter ju som en drog. Stackars Carl Gustav” fortsatte hon och återgick till sin tidning.
“Du har så rätt. Synonymer suger” sa jag, men farmor hörde nog inte för hon verkade redan ha hittat en artikel som hon störde sig på.

- 2:a december -
Fruset grus knastrar under mina fötter när vi tyst går mot kyrkan. En tunn hinna av depressiv frost tycks hänga över världen som ett blänkande filter. Jag fokuserar på min andning och molnet den bildar framför mig. Undrar om det var likt röken från ett cigarettbloss. Någon gång ska jag prova att röka. Egentligen är jag inte intresserad av varken cigaretter eller alkohol, men det känns som att det är något som bör testas innan döden kommer och knackar på dörren.
Farmor brukade röka. Hon hade haft ett brunt cigarettetui som någon hade målat vita blommor på. Det var rätt fult faktiskt, men jag hade alltid gillat det klickande ljudet det gav ifrån sig när hon öppnade och stängde det.
Insidan av kyrkan är dekorerad med vita rosor. En grupp kvinnor jag inte känner nickar tyst åt mig när jag går förbi. Jag sätter mig längst fram. Pappa är tyst, och mamma säger inte så mycket hon heller. Min storebror syns inte till, vart han har tagit vägen har jag ingen aning om. Som vanligt.
När prästen pratat i en halv evighet och alla har gråtit en skvätt så sitter vi samlade längs två långbord och fikar. Jag går till det lilla buffébordet med kaffebröd och inser att det varken finns drömmar eller havreflarn. Besvikelsen lägger sig som ett moln över mig när jag dystert tar en torr bit sockerkaka och går tillbaka igen.

- Fåtöljens hemlighet -
Solen kastar spjut av gult ljus genom fönstrena och trots att det ser varmt ut i rummet så fryser jag. Jag går fram till fåtöljen som varit farmors favorit, och sätter mig.
“Vi bär ut de sista lådorna för idag till bilen nu. Vi ses hemma sen va Axel?” säger pappa samtidigt som han med skorna på går mot dörren. Jag nickar bara. Så känner jag hur något skaver mot min sida. Jag flyttar lite på mig och upptäcker att farmors bruna cigarettetui sitter fastklämt mellan armstödet och sitsen. Försiktigt tar jag upp det och öppnar det. Klick. Först ser det ut att vara tomt, men sen ser jag att det sitter ett litet ihopvikt papper inkilat på ena sidan. Jag viker upp det och läser.
Det är då tårarna kommer. Brevet är skrivet av farmor till mig. Det står något om drömmar och havreflarn och blommor och monarker och bibeln och jag vet inte vad. Jag bara läser och läser tills tårarna tar slut. Då går jag ut och med farmors etui i fickan cyklar jag på farfars cykel bort från det tomma lilla huset. Den här gången har jag hjälmen på mig.

Skriven av: Emma Sjölander