Bäckamannen

Vem var han egentligen? Varelsen som alla kallade Bäckamannen? Finns han än? Människor som bodde nära en sjö, å eller en större bäck kände väl till Bäckamannen som levde djupt nere under den mörka vattenytan. Det hade talats om honom i århundraden och de allra flesta kände någon form av rädsla när hans namn kom på tal. Trolltyg tillhör det mystiska och okända och sådant kom alltid på tal då folk träffades om kvällarna och drack sitt sena kaffe. På den tiden fanns det inte så många radioapparater i hemma på landet och TV var något man inte ens kunde drömma om. Då var det tid att berättades och många hade den unika gåvan. Oj, vad man lyssnade och tog emot med öppna munnar till de rysliga historierna som rullades upp. Ju hemskare de var desto bättre. Där jag bodde som barn fanns en äldre ensam man som vi kallade Håkansson i Höveln, han var en hejare att berätta och mycket handlade naturligtvis om Bäckamannen som de flesta fruktade men aldrig egentligen träffat. Nej, se han visade sig inte för människorna det var bara det han gjorde som märktes och satte skräck i folk. Naturligtvis var det i alla fall en och annan som påstod sig ha träffat honom men inte direkt ansikte mot ansikte. Hur såg han ut? Ingen visste säkert men man skulle akta sig för en man med bockfot på höger ben. Det gällde att se upp ty han kunde finnas var som helst och se ut som vem som helst.
Fröken Selma som varit i Amerika i sin ungdom mötte honom en mörk höstkväll då hon varit i Bernhardsgården och spelat kanasta. Det hände när hon skulle ta genvägen över Dikesbron som han kom emot henne. Den gången hade han tagit på sig skepnaden av en stilig herreman som ville åt henne. Jodå han kunde förvandla sig till precis vem han ville. Fröken Selma påstod att han hade följt efter henne en bra bit på vägen och prompt velat att hon skulle röra vid honom. Som tur var föll hon inte för frestelsen och mannen försvann några meter innan de kom fram till grinden. När hon berättade detta för sin gamle far tog han fram bibeln och läste ur den en lång stund. Han tackade därmed Gud för att han skonat dottern från det djävulska trolltyget.
Varje plats som låg vid vattnet hade sin egen tolkning av och omkring denne Bäckaman som oftast bringade faror och tråkigheter till husen och gårdarna. Detta var på den Skånska landsbygden då jag var barn, vet inte ens om skrönan om Bäckamannen lever kvar ännu. Vår Bäckaman har absolut ingenting med Näcken att göra. Jag har en känsla av att man skall åka långt upp i Norr för att bekanta sig med honom. Där lär det ju finnas en speciell spelmansstämma med nakna karlar som står i en fors och spelar fiol. Den Näcken känner jag inte. Det var i alla fall mycket stämningsfullt när jag såg programmet på TV i förra veckan.
Jag vänder åter till vår skånska Bäckaman och hans framfart i bygderna runt Söderåsen. Det finns en liten Sjö som kallas Östra Sorrödsjön vid Söderåsens fot. I den bodde en Bäckaman som verkligen var på bettet ända fram till början av 40-talet Det hände alltid underliga saker och han beskylldes för det mesta. Att det sedan kunde finnas en helt naturlig förklaring bakom var det ingen som ens tänkte på.
En stormig och mörk vinterkväll berättade farbror Håkansson med sin lugna mörka röst om pigan i Röset, hennes möte med Bäckamannen och det hemska öde som drabbade henne.
Vid den tiden var Röset en stor gård som hade mycket tjänstefolk. En av de yngre pigorna hette Jenny och var grann som en ros sade man. En söndagseftermiddag om hösten blev hon skickad över skogen till en gård för att låna en fätte rött ullgarn till väven. Det var långt att traska genom den mörka skogen och stigen var smal. Tösen träffade andra ungdomar där borta och glömde prompt bort tiden. När hon sedan skulle gå tillbaka hem hade mörkret redan fallit och stigen var svår att se. Någon lykta hade hon inte tänkt på att ta med.
Under dagtid var denna promenad ingenting att tala om men när det var mörkt blev det besvärligt. Jenny sjöng och trallade där hon gick för att inte falla offer för den rädsla som byggde upp inom henne. Man blev rädd i skogen om kvällarna, det visste hon. Nu önskade hon att drängen Nils kommit med. Vinden blev kallare och hon frös om händerna, garnpaketet var stort och otympligt att bära.
När Jenny nått fram till den stora Eken vid Ruvöröds Backe såg hon ett bländande ljus inne bland skogens träd. Hon blev stel och stannade upp. Det kändes som hon var förlamad och inte kunde röra sig. Plötsligt stod en ung vacker jägare framför henne. Det var ingen hon kände igen men naturligtvis fanns det alltid främmande gäster borta på slottet Värgapet. Kunde den här unge mannen ha gått vilse måntro? Skogen var ju stor och tät så det var lätt att förirra sig för främlingar.
Den unge jägaren sade inte så mycket men de slog följe bort mot Ruveröd. Någonting underligt hände plötsligt. Det fanns vatten överallt och Jenny hade svårt att andas. Hon befann sig i ett konstigt rum fullt med alger och näckrosor. Hon försökte gripa tag om stjälkarna för att komma loss men det var något tungt som höll henne tillbaka. Nu var allt mörkt och kallt omkring henne. Hon ville skrika men hade ingen röst. Mörkret varade så väldigt länge. Nu är jag nog död, tänkte hon. Jag får aldrig återse min mor och mina syskon.
När timmarna gick och flickan inte kommit tillbaka började folket på gården bli oroliga. De tog med sig lyktor och började söka uppåt skogen. Det dröjde inte länge förrän man fann henne liggande på stigen nära Ruvöröds gård. Något hemskt hade hänt men ingen visste vad. Jenny stackarn verkade vara helt från vettet. Eftersom flickan inte längre skulle kunna utföra sina pigsysslor där hon arbetade blev hon hemskickad till sin mor. Vad som sedan hände kommer från de ryktena som efteråt gick i socknen. Naturligtvis var det Bäckamannen som gått åt den stackars flickan den där olycksaliga kvällen.
Det ryktades också att under försommaren kom en ung tungt havande kvinna till de gamla systrarna vid Skäret och sökte hjälp. De var båda jordemödrar. Hon var på väg att föda. Barnet som kom den natten var inte mänskligt. Det var ludet och hade bockfot på höger ben. Flickan skall ha dött under födslovåndorna och barnets hjärta ha skurits ut och bränts.
Skrönan som spreds i bygderna efter händelsen då den unga flickan plötsligt försvann från sitt hem lydde som följer:
De två systrarna skulle ha blivit förfärade av det som hände. De var säkra på att flickan varit i lag med självaste Djävulen och naturligtvis var det ingen annan än Bäckamannen som alla trodde blint på. De skulle ha begravt flickan och barnet uppe vid Skärningen just på den plats ån hade sin djupaste del. En tung sten och ett stycke stål var lagda över graven. Många år efter anlades landsvägen till Riseberga förbi just den platsen. Det fanns ännu personer som påstod sig en månljus natt ha sett en ung flicka bärande ett barn i famnen skynda över vägen och försvinna neråt sjön.
Ja, så kunde det låta när gamle Håkansson trollband alla med sina historier om Bäckamannen. Allt eftersom timmarna gick blev fler och fler i sällskapet modiga och ville tala om de upplevelser de själva haft där Bäckamannen med säkerhet varit inblandad.
Något som jag väl minns var då den gamle kusken Ander skulle till Skäralid för att köpa ut ransonen på motboken. Ander var ju en rekorderlig karl så det var ingen som saknade honom om kvällen då han var sen hem. Följande morron hittades han död i Kvarndammen. Naturligtvis var det Bäckamannen som varit framme och dragit ner honom i vattnet. Detta var ju alla överens om. Vid begravningen ordades det vitt och brett om den präktige kusken Ander som så olyckligt blivit den ondes offer och efterlämnat änkan Margaret åt fattigdom och elände. Det var aldrig någon som ens tänkte på att kusken stannat till i en skogsglänta och hällt i sig de vita dropparna och blivit redlöst berusad. Den gamle trogne hingsten Pems som var med vid tillfället och tog sig hem på egen hand eller på egna ben kanske man skulle säga kunde ju inte vittna till händelsen. Det troligaste var nog att kusken som måste passera kvarndammen på väg till stugan hade drullat omkull och hamnat i vattnet helt utan Bäckamannens hjälp.
Många hade historier om den mystiske varelsen men inte många kunde påstå sig ha sett honom. Han förvandlade sig alltid och smälte väl in i samhället. Mormor Josefin hade en historia som hon berättade ibland om den evinnerligt vackre tuppen som en gång tagit sig in i hönshuset. Efter detta värpte hönsen endast tomma ägg utan vare sig gula eller vita. Detta pågick i flera veckor och Josefinas store fine avelstupp dog helt knall och fall.
Gammelbonden i Bernhardsgården kom ihåg en gång för många år sedan att han vaknat mitt i natten av att hästarna i stallet var oroliga.. Han klädde sig och gick ut. Just som han öppnade stalldörren flydde en underlig varelse förbi honom och ut i natten. När Bernhard kom fram till spiltorna upptäckte han att hästarnas man var hårt flätad, så hårt att det nästan inte gick att reda upp. När så pigorna skulle mjölka korna på morronen blev det bara vatten i spannarna.
Bäckamannen var inte enbart ond, det hände ibland att han hjälpe folk som hade det svårt. Den gamla gårdfarihandlerskan Karna hade varit ute på sin runda i bygden för att sälja ur sin lilla kärra. Det var mest småsaker hon hade, såsom sytråd, nålar, knappar, lite klänningstyg och framför allt fina cigarrer åt manfolket. Hon hade traskat långt och mörkret kom snabbt. När hon kommit till Munkaliden var det så svart att hon knappt kunde se vägen framför sig. Då plötsligt upptäckte hon en lykta bredvid sig som följde henne och lyste upp vägen. Den följde med ända fram till stugan och försvann sedan tvärt. Karna förstod genast vem som lyst hennes väg och var innerligt tacksam. När hon kom in i köket fann hon en rejäl svart yllekappa hängande över en stol. Någon visste att hon var fattig och frös om vintern. Nej gamla Karna hade då inget otalt med den snälle varelsen. Hon bad för honom varje kväll i sin aftonbön.
Vem var nu egentligen Bäckamannen? Var han Gud eller Djävul. Det har jag ofta tänkt på. De som talade väl om honom råkade aldrig illa ut medan andra som fördömde honom blev hans offer. Jag skulle nog ha kunnat skriva en hel bok om detta men får begränsa mig till några få sidor. Min man undrar alltid varför jag är så mörkrädd om kvällarna. Han förstår inte. Han har aldrig bott på landet eller ens hört talas om någon Bäckaman.
Den sista gången jag kom i ”kontakt” med Bäckamannen var jag fjorton är. Mormor och jag hade varit och besökt några vänner bortom Ruveröd skogen och var på väg hemåt. Det var vid juletid. Stigen lyste ljust snöig och en måne sken på himlavalvet. Vi pratade och var glada.. Plötsligt kom en vit häst skenande över vägen framför oss och fortsatte in i skogen där den stannade vid ett bråte. Mormor blev fundersam och lite rädd ty hon trodde fortfarande blint på Bäckamannen trots att vi nu hade både el och radio i huset. Efter ett tag försvann hästen men mormor hade en konstig känsla i kroppen. Detta var på något sätt overkligt. Hon började gå åt det håll där hästen stannat. Plötsligt hörde jag henne skrika och hojta vilt. Där på marken låg gamle Olsson i Täppet och blödde stark. Han hade varit ute för att plocka tändved till spisen och ramlat. Det kunde ha gått väldigt illa om vi inte funnit honom i tid. Nu fick jag snabbt springa ner till Ruveröd och hämta hjälp. Han blev körd till Ängelholms Lasarett där han kryade på sig så småningom. Än i dag så många år efteråt befinner jag mig på gränsen. Vem var det egentligen som räddade Olsson i Täppet från att frysa ihjäl en kall vinternatt?
Ja, vad säger ni nu om Bäckamannen? Finns han eller inte? Ibland tvivlar jag själv. Det finns en serie om åtta målningar på min hemsida som ni kan kolla upp, om ni har lust. Den Bäckamannen kommer från en annan plats i Skåne men i grund och botten är han alltid den samme. Det är tydligen så att varje trakt har sin egen version som de håller fast vid.
www.malms.info
Berättelse av Inger Malm

Skriven av: Inger Malm