Bakom dammet finns en morgon

Solen sänkte sig över Nablus och färgade de ljusa stenhusen i en ton av bränd orange. Selma satt på det kalla stengolvet och försökte fånga dammtussarna som dansade i det sista ljuset som letade sig in genom den halvöppna dörren. Hon var elva år, men ibland kändes hennes händer mycket äldre när de darrade vid ljudet av de avlägsna mullren som skakade marken.

”Kom bort från fönstret, Selma”, sa Hamza.
Hans röst var djupare än förra sommaren, nästan som en vuxens, men när han lade sin hand på hennes axel kände hon att han var precis lika rädd som hon. Han var fjorton, hennes storebror och hennes sköld. Han räckte henne en halva av ett pitabröd, torrt i kanterna men ändå det godaste hon visste.

”Vi leker att vi är på picknick nere i dalen, viskade han och satte sig bredvid henne. ”Bara du och jag, och ingen kan nå oss här.”

Selma tog en tugga och slöt ögonen. Det var en tung förväntan som vilade över dem båda, som en osynlig filt. Innan allt började var det förväntat av henne att hon skulle ha flätor i håret och läxor i väskan. Nu förväntades hon bara vara tyst, vara snabb och vara beredd. Men inuti henne fanns en annan sorts förväntan. En förbjuden dröm om att ljudet från gatan skulle bytas ut mot säljarnas rop på marknaden och doften av nylagad knafe.

”Tror du det tar slut i natt?” frågade hon tyst.

Hamza svarade inte direkt. Han tittade på sina egna händer, smutsiga av dammet från de raserade husen i Gamla stan. Han visste att det var farligt att hoppas för mycket, men han såg sin lillasysters blick. Den där blicken som fortfarande väntade på ett under.

”Jag förväntar mig att vi ska gå ner till caféet vid torget snart”, sa han till slut och tvingade fram ett snett leende. ”Och jag förväntar mig att du ska äta så mycket glass att du får ont i magen.”

Selma skrattade till, ett ljud som kändes främmande i det dämpade rummet. Det var en skör glädje, men den räckte för att mota bort mörkret en stund. De satt kvar på golvet medan skuggorna växte sig långa över Nablus kullar.

Natten föll djup och de avlägsna ljuden tystnade för en stund. Hamza hade somnat med ryggen mot väggen, fortfarande vaktande, men hans andetag var tunga och jämna. Selma tog den lilla tygbiten hon hittat i rasmassorna tidigare under dagen – en bit av en blå gardin som påminde henne om havet de aldrig besökt. Hon lade den försiktigt över Hamzas hand. I mörkret var han inte längre den modiga brodern, utan bara en pojke som också behövde vila.

Hon tittade ut genom glipan i mörkläggningen. Ovanför de sargade husen gnistrade stjärnorna, opåverkade och kalla. Selma slöt ögonen och lät den sista tanken innan sömnen bli en bön. Hennes förväntan på fred var kanske det enda som inte kunde bombas sönder. Så länge de vaknade tillsammans, fanns det fortfarande en morgondag att hoppas på.

Skriven av: Halima Shawasha