Publicerat
Kategori: Novell

Bakom fasaden Ner på djupet

Hon drog upp dragkedjan på jackan ända upp och huttrade. Det var i början på december och snöslasken sprutade upp längs trottoarkanten. Kalla, blöta snöflingor dekorerade hennes mörkbruna hår, men förstörde mer än vad det såg vackert ut.
Hon var på väg hem från jobbet. Fast hem till vad? En ännu öde lägenhet, som mörk och dyster skrek ut, att dess innevånare hade förklarat öppet krig mot varandra.
Han skulle också komma hem snart. Han skulle säga ”hej”, med dyster och nedslagen blick, ställa in sina folköl i kylen och tappa upp vatten i badkaret, där han skulle tillbringa kommande timme, och samtidigt som vattnet spolade skulle han fråga var hennes mobiltelefon var så att han kunde kolla igenom vilka hon ringt, och vilka sms hon fått. Därefter skulle han kolla datorn, vilka sidor hon surfat på, vilka mail hon fått och om hon skrivit något nytt. Sedan skulle han stänga in sig i badrummet och bara vara sur och arg.
Själv skulle hon bara sitta i vardagsrummet, i mörkret utan att tända någon lampa, i tystnad utan att sätta på TV:n. Bara sitta där. Andas, och samla kraft.
Klappa katten som var hennes bundsförvant och trogna vän.

Framme vid porten nu. Låser upp, och välkomnas av ett sorgset kurrande. Hon förstod honom. Tog upp honom i famnen och pussade honom på nosen. ”Vi ska flytta, du och jag” viskade hon till katten. ”Allt kommer bli bra ska du se, älskling!' Hon släppte ner honom på golvet och började ta av sig de blöta ytterkläderna som hon inte visste vart hon skulle hänga. Hängde hon i de i badrummet så skulle de vara inlåsta sedan med honom, och då kunde hon inte gå ut om det skulle krisa. Hon hade bara en jacka. Hänger upp dem i hallen ändå, de får väl vara blöta då. Lägger in posten på köksbordet och öppnar kylen.
Hon vet att hon måste äta. Fast hon är inte hungrig, även om det suger i magen. Det är inte hungern som suger. Det är ångesten som plockar ur sin kraft och lever vidare. Hon borde inte föda den. Men hennes kropp behöver näring, all den näring som ångesten inte lyckas suga ut.
Tomt i kylen, bortsett från två tomater och en burk med lingonsylt. Går över till frysen och hittar en färdig lasagne att värma i mikron.
Sju minuter senare är den klar. Bär in den i vardagsrummet för att försöka se lite TV, men hör porten öppnas och stängas, katten som fräsande hoppar upp i hennes knä och intar försvarsposition, och sedan nycklar som sätts i dörren. Lägger suckande ner gaffeln hon precis lyft för att ta en tugga, och inväntar den tryckande stämning och de svårmodiga ögonen han alltid bär med sig.
Han säger ”hej” med precis samma tonfall som hon väntat, ställer in sina folköl i kylen, tappar upp badvatten och ber att få titta på hennes mobil.
Hon suckar och känner ilskan krypa sig längre och längre upp i henne, och går irriterat ut i hallen och tar fram den och slänger fram den på hallbyrån.
Och genast börjar diskussionen. ”Du förstår väl orsaken till VARFÖR jag är misstänksam?” ”Det är inte JAG som gjort fel här, det är DU!” Anklagelserna slungas häftigt ut över henne, som en manisk bumerang som vägrar ge upp.
Hon ville inte höra, orkade inte. Men ilskan tog över och hon vägrade ta en massa skit!
” INSE att DU också har en del i allt det här, man är faktiskt TVÅ i ett förhållande!”
”Det är fan inte JAG som ringer till en annan tjej varje dag, som skickar tolv-tretton sms PER DAG till någon annan, och som DESSUTOM försöker mörka och hålla det hemligt!”
”Men det är ju ingenting mellan oss, han är bara en väldigt bra vän som förstår mig och som jag kan diskutera mitt skrivande med..”
Men det spelade ingen roll vad hon sa. De hade haft denna diskussion kväll efter kväll nu, samma sak, om och om igen. De kom ingen vart.
Hon hade flera gånger föreslagit att de skulle gå i terapi tillsammans, för att kunna reda ut sina problem, men han vägrade. Han ansåg att ingen annan hade med det att göra, och att bara hon insåg vad hon höll på med, så skulle allting bli bra igen, eftersom allting var hennes fel.

Hennes samvete kunde känna ett sting av dåligt samvete över vissa saker, som det att hon faktiskt hade hållit kontakten med sin jobbarkompis för sig själv i början, men det hade ju å andra sidan inte varit något att redovisa, för han hade ju bara varit en väldigt god vän.
Men hennes kille hade ju inte gjort saken så lätt från början heller, och deras förhållande stod inte på spel enbart på grund av detta, men det vägrade han ju att inse.
Under deras två och ett halvt år tillsammans hade hans alkoholkonsumtion inte direkt minskat, snarare ökat och han drack numera varje dag.
Vid två tillfällen hade han bekänt sina problem, för sig själv och sina närmaste och lovat att sluta dricka. Båda gångerna misslyckades han, och som det var nu ville han inte erkänna för sig själv, inte högt i alla fall, att han hade problem. Det var hon som var gnällig.
Men det var hon som fick stå ut med hans vredesutbrott när han druckit (som inte bara dök upp när han var onykter, han hade stora problem med att tygla sitt humör överlag), som var tvungen att mörka för bådas familjer att han drack, handla öl åt honom när han inte ville köpa själv, som fick gömma undan tomma ölburkar och försöka undvika kompisars frågor om ”vem som druckit allt det där?”. Alla deras till en början mysiga tu-man-hand middagar som resulterade i att hon knappt drack ett glas vin, men han svepte en och en halv flaska och tyckte att hon var tråkig som inte drack.
Det var hon som fick stå ut med ännu mer alkohol på helgerna, som alltid slutade med att ännu mer bråk, och att han somnande full i soffan och att hon grät sig till sömns.
Det var hon som tvingades stirra in i hans rödsprängda ögon och lyssna på han sluddriga ord varje kväll innan de gick och la sig.
Hon var tjugotvå år och levde tillsammans med en alkoholist.
De få gånger hon sagt det högt för sig själv hade hon blivit rädd.
Hon hatade att gnälla på honom, påpeka att ”nu räcker det väl?”, men samtidigt kunde hon inte bara strunta i det heller. Men hon var less på det nu.
Hon ville vara en respekterad flickvän, inte en gnällig, bitter gammal morsa.

Egentligen kunde hon inte förstå hur de fortfarande kunde sova bredvid varandra. Stämningen i sovrummet varje kväll när lampan släckts, var isande kall, nästan så man kunde se röken från deras andetag. Hon visste inte om någonsin känt sig så ensam som hon gjort nu, inte vad hon kunde minnas för tillfället. Men hon var tvungen att vara stark nu, fick inte bryta ihop.
Taket var inte nått riktigt ännu, men det var nära och hon hade börjat skära sig i armarna igen. För att döva smärtan inombords. För att orka ett litet tag till.
Hon ville inte vara tillsammans med honom. Men hon kunde inte säga det, inte rakt ut. Vilket gjorde situationen mycket mer komplicerad. Hon visste inte riktigt vad hon var rädd för, men något fick henne att tveka.
Innerst inne bodde nog rädslan kvar från hennes tidigare förhållande, kanske var hon rädd att han också skulle slå henne.
Hon kände sig så liten. Hon var inte medveten om hennes egen kapacitet, om den var värd något eller om det bara var okej att trampa på den, för att sedan slänga den åt sidan. Hon visste inte det riktigt, hade svårt att tänka klart. Just nu gick dagarna mera ut på att överleva, klara dag för dag.
Men när tankarna envist dök upp för det faktum att hon fortfarande dög att ligga med, för att han sedan bara kunde bli arg och dra, så blev den känslan starkare än någonsin. Men om hon inte ställde upp från början, så blev han arg, och fortsatte ändå att övertala henne.
Hon ställde upp. Herregud, det var väl det minsta hon kunde göra? Så som hon uppfört sig nu!
Kärlekslöst jävla knullande och hon skulle kunna döda för hämnd.
Men hon är tyst. Säger ingenting. Lever med smärtan ont.
Men fokuserar på en helt annan dag, en helt annan plats och en helt annan sak. Det fungerar i stunden. Sedan kommer mardrömmarna ifatt, och hon spyr upp ångesten och hatet med maten hon tvingat i sig.

När hans väckarkocka ringde kunde hon pusta ut. Skönt att vara ensam! Han smällde igen ytterdörren utan att säga något och tystnaden la sig som bomull i hennes själ.
Hon vände på sig, drog upp täcket och försökte somna om, men utan att lyckas.
Hon längtade till jobbet. Blev förvånad över sig själv varje gång hon kände så. Jobbet i sig var ju krävande och speciellt just nu när hon inte mådde bra. Men jobbet var hennes andrum, hennes tid för återhämtning.
Och han fanns ju där.
Han som blivit hennes bästa vän. Som bekymrat frågade varje morgon hur hon mådde, och vad som hänt hemma sedan igår. Han skickade ofta sms, sa fina saker till henne. Men han stötte inte på henne, ville ju bara vara hennes vän.
Men ju större problemen blivit hemma, ju mer hade hon dragits till honom och hon kunde erkänna för sig själv att hon var attraherad av honom.
Det var en konstig känsla det där. Kanske mer kittlande också för att den var förbjuden. Hon visste inte, hon var bara väldigt förvirrad, samtidigt som hon var väldigt klar över vad hon ville. Hon vågade bara inte säga det högt.
Hon hade inte ens skrivit ner det för sig själv i sin dagbok. Men hon kände det.

I matsalen på lunchen såg hon honom igen. Hon blev alltid så nervös, för hon visste om att hon var betraktad, kunde känna hans blick borra sig igenom hennes hud och rakt in i hjärtat.
Jobbigt, men hon fick en härligt pirrande känsla i kroppen också.
Hon var tretton igen och blev generad när killarna i nian satte sig vid bordet intill. Allting var bara så spännande med honom, och egentligen var det med honom hon ville vara.

Julpyssel med jobbet på kvällen. Inte hennes grej egentligen, men går dit för att komma ifrån.
När han kommit hem idag, hade hon haft med sig sin närmaste jobbarkompis hem, för att de tillsammans skulle laga till mat för att ta med sig till julfesten. Han hade bara kommit hem, hälsat på henne kompis och sedan dragit igen. Men det tyckte hon var lika bra, då kunde de prata ostört utan att behöva tänka på någon annan.
Egentligen hade hon inte så stor lust att gå, olustkänslorna var för starka för att hon skulle kunna koppla av och ha kul, men hon hade bestämt träff med honom innan. Han skulle inte stanna, men en liten stund kunde de prata.

I bilen på väg dit, fick hon en ångestattack. Tvingade sig själv att andas djupt och talade om för sin kompis att hon inte mådde bra. Hon bitet ihop tills de var framme, men när de väl kom in och satte sig slog paniken till igen. Hon satte sig bredvid honom. Han blev glad över att se henne, gav henne en kram och sedan hade de satt sig tätt mot varandra. Deras knän slog emot och han lutade sin panna mot hennes. Men det var för mycket folk omkring henne och hon reste sig upp och gick ut.
Han följde efter och de slog sig ner i en soffa som stod i skymundan. Hon grät. Kände stark ångest och stor ensamhet. Eller kanske rättare sagt vilsenhet. Hennes inre var kaos och ville helst av allt bara krypa ihop och sova.
Han kramade henne försiktigt, smekte henne på håret och pratade med henne. Hon var tvungen att visa sina sönderskurna armar för honom.
Hon skämdes för att hon svikit sitt löfte till honom att låta bli. Men hon var tvungen att berätta det. Hon häll fram dem och grät ännu mer.
Men han tröstade och förlät. Men hon fick inte göra om det igen. Man bröt inte ett löfte till honom. Hon lovade, fast hon visste att det inte kunde vara för alltid. Någon gång var löftet tvunget att brytas, men hon skulle låta bli att göra det för ett tag framöver.

Hon kände sig trygg där hos honom, hon ville inte förstöra den här stunden. Den kändes magisk på något vis, och i luften kunde hon ana doften av ett annat liv, ett annat liv som snart skulle innefatta henne. Hon var medveten om det, men ändå inte. Var inte riktigt redo att smaka på doften ännu, hon måste bida lite tid.
Men den magiska stunden tog slut och han var tvungen att åka. Hon ville inte det, men sa inget. Ville visa att hon klarade sig själv, för det gjorde hon. Men hon ville ha honom där.
Han kramade henne länge innan han gick och fick henne att lova ännu en gång att inte skära sig.

Hon var bland den sista som gick från festen. Hon hade inte bråttom hem. Men när alla väl började gå, gick hon motvilligt därifrån och grät hela vägen hem. Hon var samtidigt rädd för bråk när hon väl kom hem, men rädslan visade sig var obefogad denna kväll för han sov redan. Hon kunde pusta ut och försöka somna själv.
Med kroppens fysiska existens i en kall dubbelsäng i en mörk tvåa i en liten ort i Mellansverige, och den andliga biten hos henne fortfarande befann sig sittandes utanför en julfest i armarna på honom, somnade hon så småningom med en liten gnista av tro på att framtiden skulle ordna sig.


”Du kan komma hem och packa det nödvändigaste, men sedan åker du ut!!” Han skrek åt henne i telefonen. Det var efter lunch och hon var på jobbet. Förtvivlat stängde hon av telefonen medan tårarna bara fortsatte att rinna. Hennes jobbarkompisar stöttade och försökte komma på lösningar. Hon kunde alltid sova hos dom! Det kändes skönt för henne att höra, men hon var rädd. Och vad skulle hon göra med katten? Hon kunde ju inte komma släpandes på honom vart som helst. Dessutom var det vinter och kallt ute.
Resten av dagen kändes det som om hon gick i dimma. Hennes kropp var bedövad, inställd på en enda sak: att överleva!
Hon frågade honom vad hon skulle göra. ”Sov hos min syster inatt” fick hon till svar. Hon hade aldrig träffat han syster. Men det var väl okej. Eller? Hon visste inte, men satt inte direkt i position av överflödande valmöjligheter så hon tackade ja till det.
Som pricken över i:et jobbade hon heldag idag, men han syster hade lovat att hämta henne utanför jobbet när hon slutade. Hon hade fortfarande inte hämtat några saker, och var tvungen att be hans syster att de skulle stanna hemma hos henne, så att hon kunde få med sig det viktigaste. Hon tyckte genast om systern, och kände att det skulle fungera ändå.
Hon ber syster stanna kvar i bilen för att undvika ännu mer tjafs. Skyndade sig in genom porten och låser upp dörren. Väl inne rusade han mot henne och började bråka. Hon försöker ignorera och koncentrerade sig på vad hon skulle ha med sig.
”Va, har du hittat någonstans att sova?” ”Och vart är det då, hos HONOM eller?”
Anklagelserna rasade över henne ännu en gång, och precis som förut försökte hon ignorera hans gälla röst. Tydligen hade han väntat sig att hon inte skulle hitta någon sovplats. Han hade väl hoppats på att hon gråtande skulle komma krypande och uppgivet tigga och be om hans tillåtelse att få stanna. Men hon var stolt.
”Jag sover på jobbet inatt!” ”Jag fixar inte det här.”
”Fixar inte DU det här, hur tror du JAG mår då?” Hon bara skakade på huvudet, pussade gråtande katten hejdå och gick ut genom dörren. Det skar i hennes hjärta av smärta att behöva lämna katten, men hon var tvungen. Han skulle klara sig.
Hon var arg på sig själv att hon inte sa sanningen, men det var ingen idé just nu att spä på hans ilska. Dessutom var hon rädd att han skulle slänga ut katten. Nej, det var bättre att han trodde att hon var på jobbet.

Märkligt att sova hemma hos någon man aldrig har träffat. Ingen aning om hur det såg ut. Ingen aning om hur hennes kille var. Ingen aning om hon ska klara av det.
Men lägenheten var fin. Varm och hemtrevlig, och efter lite varmt te började det kännas bra nog för att våga slappna av lite. Soffan hon satt i, var så där jättemjuk och man bara sjönk längre och längre ner. Trodde inte att hon skulle komma upp igen.

Längtade efter honom. Men han hade en kompisdejt. Hon hoppades att han skulle komma hit sen, men de hade inte pratat om det. Han hade inget batteri kvar på sin telefon, men hon hade för sig att han pratat om att sova hos en annan släkting som bodde precis i närheten.
De slötittade på TV och pratade lite. Hörde plötsligt att någon kastade sten på balkongdörren, och hennes hjärta började bulta. Förstod att det var han. Systern kastade ut nycklarna och hon hörde honom komma i trappuppgången.
Trots alla förvirrade känslor kunde hon känna att det pirrade lite i magen.
Han kom fram och kramade henne länge. Satte sig bredvid henne och frågade hur hon mådde. Hon ville gråta, men orkade inte riktigt göra det inför systern och hennes kille.
”Vill du att jag också sover här?” Tanken svindlade! Men visst ville hon. Borde hon? Fick hon?
Men vem skulle bestämma det? Hon svarade ja, och fjärilarna i magen fyrdubblades och pulsen var hög. Vad skulle hända? Vad fick hända? Vad ville hon skulle hända?
Försökte stänga av huvudet och bara finnas i nuet. Orkade egentligen inte lägga några värderingar i detta just nu. Sköt det åt sidan.
Kvällen lunkade sakta fram och hon var trött. Både i kroppen och i själen. Men visste inte riktigt om hon skulle kunna sova något. Hon tyckte inte om att sova borta, men visste inte just nu om hon överhuvudtaget hade något hem alls. Lika bra att känna sig bekväm i att hanka sig fram ett tag framöver.
Systern bäddade åt henne, lyssnade inte på hennes protester att hon kunde själv. Får sova i extrasängen på golvet. Han ska sova i soffan. När de andra sagt godnatt och gått in till sig, drog de fram sängen så att den stod precis nedanför soffan där han skulle sova. Då kunde hon också se TV:n som var lite av en trygghet för henne.
Kändes konstigt att sova med någon hon egentligen inte känt så länge eller träffat så mycket. För även om de räknade varandra som sina bästa vänner, så existerade ju faktiskt det faktum att de inte känt varandra så länge, och hade inte haft möjlighet att umgås så mycket privat, de hade ju mest träffats på jobbet.
Fast mitt i allt det här som hon upplevde var en enda röra, kunde hon känna att det är ändå så här hon ville ha det, och hon kände sig okej.
Hon kröp ner i sängen men kände att hon hade svårt att slappna av. Kände en spänning i luften, trots att båda är trötta. Han gäspade och ville sova. Han höll hennes hand. Men hon ville ha hela honom. Nära. Bredvid sig och under samma täcke. Men just de orden vågade hon inte säga högt. Kanske kunde han läsa de ändå, för efter ett tag frågade han, om hon ville att han skulle sova hos henne. Och det ville hon ju!
Och allting kändes fortfarande så rätt, som att de drogs till varandra som magneter. Men det var bara hennes tankar, som hon tänkte och som hon kände.
Hon smekte honom och han smekte henne. Stämningen blev alltmer intim, tills han avbröt dem.
”Det här är inte så bra, jag vill inte gå för långt.” ”Vill inte såra dig”
”Varför skulle du såra mig?”
”Jag vill inte ha något förhållande.” ”Jag är rädd att du blir kär i mig.” ”Och jag kan ju inte bli kär i någon, det har jag ju berättat.”
”Jag är inte kär, och jag kommer inte bli kär, jag lovar!” ”Jag vill inte ha något förhållande just nu” ”Jag kommer ju precis från en relation, och ett förhållande som jag inte är helt klar med heller.” ”Lita på mig, jag är en stor flicka, jag vet vad jag gör!”

När han ändå tvekade, blev hon ledsen. Sex var känsligt för henne. För många dåliga erfarenheter. Och nu kände hon sig avvisad, oduglig och värdelös.
Tårarna banade sin väg på hennes varna kinder och han suckade uppgivet.
”Titta, nu har jag sårat dig, det var ju det jag sa!”
”Nej, det har du inte, men jag blir ledsen för att du inte vill ha mig.”
”Men jag VILL ju ha dig!” ”Känn här så får du se!”
Han tog hennes hand och förde den till sig. Och hon kände.
Kände att han egentligen ville ha henne.
Lugnad av detta kände hon sig tryggare och vände på sig för att försöka somna. Hon ville att han skulle hålla om henne. Det gjorde han.
Men han hade blivit tillräckligt övertygad av hennes närhet för att inte låta denna natt bara passera.

De älskade med varandra.
Precis sådär försiktigt och lite avvaktande som en första gång med någon kan vara. De var ju dessutom tvungna att vara tysta, de var ju inte ensamma, och dörren in till vardagsrummet var en glasdörr. Det var svårt att vara hemlig och osynlig.
Men hon var lycklig! Hon kände sig respekterad och fin. Hon var någon att ha. Och hon hade fått honom.
Den natten sov hon lite, men hade hämtat mer kraft och styrka än vad åtta timmars sömn någonsin hade gett.

Det kändes aldrig konstigt mellan dem. Inte ens när de gick till jobbet tillsammans. De var noga med att inte visa något för det andra.
Hon kände ett stort lugn denna dag, precis som att hon visste att allting kommer att ordna sig.
I matsalen såg hon honom igen. Men då högg det till i henne, där hon nog trodde att hjärtat satt. Det var någonstans där i alla fall.
Då kom hennes rädslor i fatt henne. Och det rörde sig om honom. Tänk om det var som han sa, att han inte kunde bli kär? Eller tänk om han blev det fast inte i henne?
När hans blick mötte hennes kände hon sig naken. Han visste allt om henne. Hade sett varje centimeter av henens kropp. Hon hade överlämnat sig till honom och nu var allting upp till honom.
Sväljer allt och försöker koncentrera sig på jobbet.
Skickar sedan ett sms till honom och frågar om han ångrar sig. ”Aldrig! Gör du?”
Men det gjorde hon inte. Inte en chans. Det var ett rätt beslut hon tagit, och allt hon ville var att han skulle upptäcka att det fanns en kärlek, en värme och den starkaste vänskapen mellan dem.

Regn och snöslask idag också. Idag skulle hon ”hem”. Hon hade ringt honom förut och frågat om hon kunde sova hemma inatt, eller om hon skulle leta efter sovplats någon annanstans.
Han hade sagt att hon fick väl sova hemma. Väl! Egentligen var det ju bådas hem, men hans namn stod på lägenheten, och han hade bott där själv innan. Men det där snacket om att det var deras hem lika mycket, det hade bara varit skitsnack, och någonstans hade hon väl anat det inom sig.
Hörde katten jama redan när hon öppnade porten. Kanske kände han på sig att det var hon som kom. Kanske var han hungrig.
Han jamade anklagande och strök sig kring hennes ben när hon kom innanför dörren.
Hon tog upp honom och kramade honom hårt. Bad om förlåtelse för att hon lämnat honom. Men han förstår att hon var tvungen. Han förstår mer än vad hon tror.
Hon gav honom mat, både den och vattnet var slut. Kände återigen ett hugg av dåligt samvete, men viftade bort det.
Letade återigen i den tomma kylen, insåg att det blev frysmat idag med.
Hon värmde maten och satte sig i vardagsrummet. Inväntade honom.
Och precis som vanligt, hörde hon porten slå igen, katten som fräsande hoppar upp i hennes knä och sedan nycklar som sattes i dörren. Han ss ”hej” med dyster och nedslagen blick, ställde in sina folköl i kylen, tappade upp ett bad och frågade hennes om hennes mobil.
Men nu visste hon. Nu hade hon bestämt sig. Nu visste hon vad som var rätt och fel.
Hon vägrade att ge honom den. Hon hade tagit för mycket skit, för mycket ilska och för många orättvisor under dessa två och ett halvt år. Hon ville inte mer. Packade återigen en väska, men denna gång tog hon katten med sig. Stoppade in honom i kattburen och öppnade dörren och gick.
Ut i kylan, ut i friheten.
Hon tog upp sin mobiltelefon och ringde honom.
Hon ville komma hem.
På riktigt.

Skriven av: LadyM

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren