Balkongen

Han räknade trappstegen varje gång. Tvåhundratjugotvå, och nu var han uppe igen. Hämtade andan kort innan han vred om nyckeln i låset. Ett gammalt lås med en tillhörande rostig nyckel. Hallå! ropade han av gammal vana. Hallå! är det någon hemma? Han gick till köket, hängde rocken på skåpluckan vid spisen och satte sig på den blå pinnstolen; drog till sig korsordet och krafsade dit ett å, litet vattendrag, en bokstav.

Det knackade på dörren. Martin hoppade till, pennan for i golvet och rullade in under skafferiet. Vafaan! det har inte knackat på tio år, vem är det nu? Ytterligare tre korta knackningar störde hans tankar. Ja, helvete jag kommer! Djävla knackeliknack och stress, stress. Typiskt Stockholm. Dörren öppnades och framför honom stod en liten flicka i grönblommig klänning. Det var något bekant med rosetten i håret tyckte han.

Vill du köpa jultidningar? Särskilt den här om mat ska va bra. Du kan få tips om hur du lagar grisfötter i ugn.

Martin betraktade den lilla flickan. En röd rosett satt snett i det blonda raka håret och fräknarna mutade mark i pannan. Hon hade en plastpåse från ICA-Karlaplan och i den en bunt tidningar. Visserligen var det ju slutet av augusti, men det är klart, ska det säljas så ska det väl säljas.

Hit med kassen!
Jag heter Evin.
Hmmm.

Grisfötterna daterades nittonhundrasjuttiofyra. Det fanns också en text om hur man bäst krattar en grusgång, och en annan om gravstenar. Längst ned i kassen låg ett brunt kuvert.

Är det här också till salu eller? Martin höll brevet med fingertopparna som om det var en gammal disktrasa.

Flickan ryckte på axlarna och började gå runt i lägenheten. Han gick efter. Först gick hon till vardagsrummet. Där drog hon och kände med ena handen på väggen.

Jo, jag har ju tänkt måla om och så, sen, men det har inte, ja.

Därefter gick hon in i sovrummet vidare ut på balkongen.

Där ska du verkligen inte vara lilla gumman. Gå inte dit.

Hon hakade av haspen, tog ett skutt ut på balkongen och knöt händerna runt räcket. Vinden puttade rosetten bakåt, hon blundade och kisade mot solen som kastade strålarna rakt genom storbjörkens lövverk.

Du borde nog gå hem nu!
Nej.

Hennes hår hade färgen av rutten grapefrukt och Martin ställde sig försiktigt på andra sidan balkongen och riktade blicken genom fönstret tillbaka in i lägenheten. Här ska ingen vara, sa han tyst för sig själv. Den här balkongen för bara otur med sig. Det visste han ju.

Jag kan ju inte köpa gamla tidningar, kan du väl förstå? Och vad ska jag med ett brunt knögligt myndighetskuvert till? Det är bäst att du går nu. Gå till någon annan.

Här hoppade hon va?

Kroppen stelnade till i honom. Ögonen sved och huvudet sjönk sakta i en tyst nickning. Ja. I de blundande ögonen kunde han se henne kliva över räcket. Hon skrek inte, hon var tyst. Och sen tystnade allt.

När han öppnade ögonen var hon borta, och nu stod han på balkongen igen.

Skriven av: Erik Tobias Enström