Banketten

Tilldragelsen till herrgården var en stor företeelse för alla närvarande denna sommardag.
Baronen hade kallat till sig sina betrodda vänner från fjärran städer för att - som det stod skrivet i inbjudan – deltaga i brådskande matorgier, och kanske även rituell svartkonst, om det blev tid över för sådana utsvävningar.
Som en överraskning och som ett tecken på adelsmannens uppskattning, hade en lokal skald anlitats för att underhålla gästerna med klaverinstrument, äldre nordisk poesi och sånger till luta.
Även en professionell kroppsbyggare var ditrest för att förströ Damerna i sällskapet, som blev hemskt uttråkade av att diskutera Schopenhauer och hans gelikar i biblioteket före maten.
Som varje högfärdig Lady skulle komma att fnissa och viska, åt de inoljade överdimensionerade musklerna de fick se då de kikade fram under sina löjligt små franska parasoller.
Tjänstefolket hade också gjort sitt yttersta för att skapa en välkomnande atmosfär, ingenting hade glömts bort i förberedelserna som pågått i minst en månads tid.
Ett 20-tal gäster hade bemödat sig med att resa hit, och förväntningarna i gruppen var lika högt ställda som de hos bortskämda barn inför julafton.
Den utlysta festmåltiden som återkom med ett års mellanrum var en höjdpunkt för de utvalda, och dess rykte hade gjort Herrgården omtalad bland folket i den närliggande byn.
Bönderna kunde bara skaka på sina huvuden när de föreställde sig all denna lyx som de själva aldrig skulle få se en skymt av, såvida de inte skyndade sig till platsen med kikaren och cykeln.
De äldsta och visaste männen bland byborna varnade för besöket, de förklarade att folket vid lantgodset var av en annan sort, helt olik vanliga människor:
- De har inget blod i sina ådror; istället flyter det i deras kroppar en tjock tjära, den är svart som natten när den stiger fram ur deras sår och släcker törsten hos Baronen.
- Våra plågoandar byter DNA med varandra genom denna vätska, förklarade en annan man med långt vitt skägg, som fäktade med sin vandringsstav som om han varit ansatt av en hel flugsvärm.
Rädslan var påtaglig hos lyssnarna men nyfikenheten än större, varpå männen gav sig av med löftet att man skulle vara försiktig och hålla avståndet till de människoliknande varelserna man hade avsikten att spionera på.
Samtidigt var det redan liv och rörelse vid den omtalade kritvita huvudbyggnaden på godset, där evenemanget strax skulle invigas.
Visst hade avunden i vanligt folk sina anledningar; platsen i fråga var allt annat än ordinär till sitt utseende, inte heller kunde man med största möda finna en liknande samling excentriker någon annanstans i Sverige just den dagen.
Nybyggnationen drog blickar till sig av förståeliga skäl: i tornets topp fann man inte den spira man förväntade sig att få se, istället hade Baronen där byggt en glaskupol, som direkt störde den intilliggande exteriören.
Däruppe i toppen var ett vilorum inrett, så att man kunde sitta eller ligga och studera stjärnhimlen, detta skedde i exklusiva roterbara fåtöljer med mycket avancerade inställningar och program.
När tornet väl stod färdigt och dess skapare spenderat sin första natt där uppe, fann han missnöje i känslan av att någonting saknades; man kunde inte se detaljerna på himlakropparna tillräckligt tydligt, varpå ett teleskop genast beställdes och monterades in i glasvälvningens mitt.
Ambitionerna och galenskaperna bakom dessa modifieringar fick en nyligen tillkommen General att ta sig för pannan; vad kunde man säga om påhitt av detta slaget, vad rörde sig i den hjärna som var kapabel att föreställa sig och förverkliga sådana ting?
’Låt gå, man får i bästa fall huvudverk av att analysera det civila livets kaos’, fastslog han så småningom, ryckte på axlarna, och nådde trappan på huvudfasaden.
Många prominenta besökare återfanns då i salongen där flera välbevarade original i inredningen diskuterades, andra hade gått ner till den intilliggande sjön, om inte skuggan på altanen och utsikten därifrån var mer lockande.
På avstånd kunde man då man stod i de höga luftiga fönstren, se konturerna av vilt gestikulerande herrar i full färd med att fastställa sin rang i sällskapet.
Gnidna skrytmånsar och halvt mumifierade herrar – vars fruar rent åldersmässigt hade kunnat vara deras döttrar – satt under äppelträden i trädgården, där de trodde sig vara människokännare av oöverträffade mått:
- Det behövs bara fem minuter i mitt sällskap, så smälter den mest oresonliga person som en klick smör i en stekpanna, detta hävdade en man som såg ut att vara minst 150 år fyllda.
- Er borde man täppa till käften på med ett ordentligt äpple, inflikade en likblek man i hög hatt med ett skratt som smittade av sig.
- Ni är rädda för att fatta tycke för andra, det är hela saken.
- Att dörren till vinkällaren är låst finner jag långt mer skrämmande än er charm, svarade den blodfattige hattbäraren.
- Passa er noga för att underskatta mig, klockan tickar och inom 2 minuter kommer ni att vara helt i mitt våld.
Damerna som lyssnade med häpenhet och stora rundade munnar, ansåg tvärtom att den övermogna hypnotisören var det hetaste de upplevt på väldigt länge.
En bit därifrån vilade en byst på en stensockel, vems huvud som var avbildat där kunde man inte enkelt utröna då den tillhörande texten var så sliten att inte ett enstaka ord kunde uttydas.
Numera användes monumentet allt oftare som en klädhängare, än som det minnesmärke det en gång var ämnat att bli.
Just denna dag hade en grå HUGO BOSS kavaj placerats över patriarkens tappra ansikte, och kanske var det bäst att denne slapp se resultatet av den märkliga fest som nu stod för dörren.
Gästerna kunde nu höra ljudet av Baronens propellerdrivna flygfarkost som närmade sig för att landa på de gräsklädda ängarna i nejden.
Han gillade att göra storslagen entré när han besökte sitt gods, att anlända i limousine med privat chaufför höll helt enkelt inte längre måttet, då detta praktiserades frekvent av de flesta tillresta och därav blivit normen.
Det bör nämnas att Baronen hade utvecklat en del besynnerliga intressen genom åren, i dessa fotspår följde också att både personlighetsdragen och hans preferenser färgades i liknande toner.
Hans stora intresse jämte flygningen var plågsamma filmer från öststaterna, då gärna med moralfilosofisk inriktning.
Lättheten med vilken han blev socialt uttråkad medförde en ständig jakt på i stort sett allt som var ovanligt; stormen som drar fram i varje tänkandes människas inre gav honom energin till att utforska nya områden, och han sökte skydd och fann ro i sina nyvunna intressen.
Han spådde också sin egen framtid i smällt tenn varje månad, och besatt stora kunskaper i vad formerna han fick fram i vatten kunde tänkas symbolisera.
Mannen i fråga kunde orda om sina onda aningar i timtals, eller tills personen som lyssnade hittade på en anledning att lämna den vidskeplige mannen åt sina egna självdestruktiva tankar.
En annan utmärkande detalj var att Baronen alltid missbrukade stora mängder kardemumma till havregrynsgröten, teet och pannkakorna, det gick ibland så långt att han till och med doppade fuktade jordnötter i denna ständigt återkommande krydda.
Han ägde också ett mycket påkostat dockskåp vilket var en exakt kopia av familjens gemensamma hem, hela släkten hade han låtit avbilda som fingerlånga dockor i denna miniatyrmiljö.
Formatet möjliggjorde för honom ett kul rollspel, utan en massa tråkiga konsekvenser och den hämndlystnad han så ofta orsakat hos andra i det verkliga livets oförlåtliga stränghet.
Där kunde han tryggt träna sig på särskilt besvärliga situationer, han kunde rent av tappa kontrollen utan att någon annan fick det sista ordet.
I dockskåpet vågade han bråka och vara respektlös mot Baronessan, han kunde ju skicka henne till sovrummet för tjänstgöring varje gång han så önskade.
Han planerade även att i framtiden bygga till en fängelsehåla under skåpet, men hur gjorde man det på ett diskret vis utan att övriga familjen fattade misstankar?
Baronen grubblade också ofta kring guds existens under sina sena kvällspromenader genom skogen, han brukade säga till sina bekanta:
” Om man har ett kanske, ligger då detta kanske till sin natur närmare ett någonting, än ett ingenting? Kanske finns gud vår fader, och kanske är även jag troende utan att vara medveten om den saken.”
Vännerna kliade sig i huvudet när sådana tankar kom på tals, man var osäker på om det rörde sig om faktisk genialitet eller total dårskap.
Låt oss härmed lämna introduktionen till denna märkliga karl, mycket återstår att berätta om vederbörande men här tar berättelsen fart igen:
Baronen hade precis landat flygplanet och mötte nu gästerna och betjänten, han blev omedelbart omringad av sina vänner och beundrare, som värdigt bockade och neg inför hans ståtliga uppenbarelse.
Alla i ringen fattade tag i sina grannars händer, och man dansade och sjöng efter bästa förmåga – även om man olyckligtvis råkade ha 150 år på nacken.
Mannen i mitten signalerade kort därpå att det var dags att tåga mot matsalen, gensvaret lät inte vänta på sig, för snart hade man bildat ett tåg som var inrättat efter tillgångar och inkomst – alltså en formation där de rikaste gick först och de mindre rika hamnade successivt längre bak i ledet.
Till allas bestörtning var det vid inträdet i matsalen en hel halvtimme kvar tills måltiden skulle stå på bordet.
Lågt blodsocker ledde till en hätsk politisk stämning i diskussionerna mellan de konservativa och de liberala krafterna, som genast rök ihop enligt den årliga traditionen.
De senare – som var i minoritet – sökte skydd i biblioteket, dock till mindre nytta.
En samlad trupp beväpnad med silverbestick utförde flera lyckade räder mot läsesalen, och man räknade kallt med att fiendens förskansningar därinne skulle falla lagom till huvudmåltiden.
Antagandet visade sig stämma precis: för när betjänten pinglade i middagsklockan av mässing, så kapitulerade den mindre skaran till siste man under vardaglig demokratisk tyranni.
Som plåster på såren möttes upprorsmakarna av en trerättersmeny, som för övrigt hade gjort vilken gastronom som helst knäsvag med sina dofter, färger och smaker.
Man skakade hand på, och fastslog så, att intrigerna skulle återupptas efter desserten; ett sista avgörande slag skulle snabba på matsmältningen och syresätta de äldre stofilernas kraftlösa blod.
Segrarna kanske rent av skulle lägga beslag på förlorarnas hustrur, ett krigsbyte efter denna ansträngning ansåg man vara både rimligt och nödvändigt.
En bångstyrig Chefsläkare pekades ut av alla som ledaren bland liberalerna.
Denna illröda gentleman - som fräste och visade tänderna när han eskorterades bort av säkerhetsvakterna - satte man en fotboja med kätting och järnkula på, så att man visste vart han höll hus.
- Respektera Genèvekonventionen era skurkar, gormade fången hjälplöst och utan gensvar.
Ingen tillåts ägna sig åt militär taktik till bords, andra lekar tog överhanden och gästerna blev tillfälligt vänner för en kort stund.
Baronen hade redan intagit sin plats på kortsidan av långbordet, dessutom hade han dragit på sig en svart ansiktsmask i läder med en dragkedja som löpte längst med kinden hela vägen till tinningen.
En identisk mask låg utplacerad vid varje sittplats, dessa hade bara en öppning för munnen och med berövad syn skulle detta verkligen sätta gästernas smaklökar på prov.
Matsalen var inredd i Viktoriansk stil, med fler pråligheter och detaljer än någon orkade räkna.
Varje vägg hade tavlor med realistiska porträtt och landskap, en skinande rustning som inte alls passade in tidsmässigt stod mystiskt uppförd i hörnet.
På en byrå fanerad med mahogny och med pelare i ytterkanterna, stod ett delvis förgyllt skrin och en klassisk 1800-tals vas i porslin.
Den glasmonter innehållandes blandade värdeföremål och exotiska samlarobjekt, kändes också malplacerad därinne med sina osmakliga skelettrester från en Neandertalare.
De rika herrarna började knorra av missnöje inför tanken att behöva dinera med ansiktsmask, de bar ju monokel för att se sofistikerade ut, och detta var tacken man fick för att man spelade extra märkvärdig och bemödade sig.
Det var just i den stunden, då alla precis smakat på tanken att de skulle maskera sig, som den verkligt oerhörda överraskningen blev uppenbar i allas sinnen.
En vanvårdad man från den lägre samhällsklassen hade tagit sig in osedd i byggnaden, ljudet av hans fotsteg avslöjade närvaron som däremot inte tycktes bekymra inbrottstjuven alls.
Denna slusk – något annat epitet kunde man inte gärna använda – var klädd i lortiga trasor.
Leendet hos honom hade något groteskt och förkonstlat över sig, det framhävde såväl tänder som tandkött i både över och underkäken.
Naturlig adaption hade givit slusken gigantiska marsvinskinder, i hans fattiga släktträd krävdes tydligen att man hade förmågan att lagra stora mängder mat i käften under svåra tider.
Hatten som bars saknade en stor del av sin kulle, hjässan stack således ut i hålet och avslöjade att mannen var flintskallig.
De bägge ögonen var halvslutna men påtagligt olika varandra till storleken, samt utstickande på ett särskilt påträngande vis.
Blicken scannade av rummet och avläste blixtsnabbt all relevant data, den bearbetades därpå lika effektivt som om en modern processor varit involverad i processen.
Mannens hjärna gick på högvarv och miljoner operationer per sekund beräknade hans kommande förhållningssätt gentemot toppskiktet han nu stod inför.
I det långa flotta skägget hade en förtorkad sparris snört in sig, grönsaken reste sig och sjönk med varje tungt men ändock avslappnat andetag som drogs.
Flera svettpärlor var synliga i pannan, mannen bar till allas förvåning en grå åtsittande långrock i högsommarvärmen, undertill syntes gröna manchesterbyxor och ett par svarta gymnastikskor som en gång i tiden varit vita.
Kanske ägde lösdrivaren bara en uppsättning kläder, eller också var detta helt enkelt hans egen tolkning av att klä upp sig i festdräkt.
Man hade under denna sammanstötning mellan samhällsklasserna kunnat höra ett knappnålshuvud falla till golvet, allt var stilla förutom sluskens flackande pupiller.
Varje liten detalj i gästernas beteende skulle ge slusken en klarare överblick om hur turordningen i flockens matvanor var fastställd till bords, dessutom skulle svagheterna i varje individ kunna röjas med ytterligare iakttagelser av kroppsspråket under retsamma provokationer och pikar.
Det var inte svårt att lista ut att slusken med tålamod och intresse inväntade omgivningens reaktioner på sin oönskade närvaro.
Gästerna trodde först att mannen ingick i dagsprogrammet som någon slags äcklig lekkamrat, det var ju välkänt från tidigare år, att Baronens fantasi var enastående när det gällde utformningen av unika överraskningar.
Värden närmade sig främlingen utan att spilla mer tid, med ett artigt tonfall och viss nyfikenhet frågade han:
- Är ni möjligtvis här för att stjäla mina ägodelar?
Slusken bugade sig med en sådan övertydlig elegans och respekt att densamma nästan föll framlänges.
- Att inte kunna stå upprätt har sina fördelar ädla godsherre; man kommer närmare de bara fötter som lockar så i damernas högklackade skor. Man får blott se men inte röra, vilket svårt dilemma mina herrar.
- En redlös uteliggare, anmärkte någon vid bordet.
- Ni tänker alltså inte uppge ert ärende, sade Baronen surt.
- Lägg ingen onödig vikt vid min närvaro. Jag är bara en enkel tjänare som råkade driva förbi med vinden.
- Då måste jag be er att genast lämna oss innan vi kallar på vakterna, sade Baronen torrt och pekade menande mot dörren.
- Först måste jag förvisa mig om att ni inte bär lösmustasch, slusken fick med överraskande hastighet grepp i ansiktshåret och ryckte så hårt att Baronen grimaserade illa och röt till av ilska.
Värden gensvar på attacken blev att han plockade fram sin ena vita handske, han kastade den i marmorgolvet och signalerade på detta vis att han utmanade slusken på duell, det simpla inbrottet hade nu blivit en hederssak.
Toppadvokaten reste sig från sin stol och begärde genast att få bli Baronens sekundant.
Baronen vände sig mot sin vän och lyssnade på de presenterade villkor och regler som skulle komma att utgöra grunden vid denna väntande strid.
Men innan ett avtal kunde nås inträffade nästa förfärliga övertramp: slusken lyfte upp den antika stolen - dekorerad med detaljer av bladguld - och drog den i bakhuvudet på Baronen, så att stridslusten fullständigt gick ur honom och fick den arma mannen att söka skydd under långbordet, där han även beslöt sig för att stanna under resterande del av dagen.
Ett sådant ovärdigt uppförande hade ingen av åskådarna sett maken till tidigare, man protesterade högljutt och undrade förbryllat vart säkerhetsvakterna höll hus.
- Jag har kommit till er med tomma händer, så mycket är sant. Men ni får inte tro det värsta om mig för det. Låt oss vara helt uppriktiga, har inte många av historiens mest betydelsefulla personligheter också börjat sin strävan från botten av rikets avgrund?
Slusken försökte lugna gästerna som inte alls var nöjda med förklaringen, det skreks och argumenterades för glatta livet om hur man skulle behandla denna nedrighet.
- Mina blivande vänner, om allt bara varit annorlunda. Olyckliga omständigheter har hållit oss åtskilda från varandra fram till denna dag, då vi nu slutligen samlats här som en hel återförenad familj.
- Fullständigt orimligt, skrek politikern som var expert på just orimligheter.
- Vet ni ens vilka ni tilltalar? Undrade rättens Ordförande.
- Jag lyfter mitt glas i er ära och utbringar en skål, svarade trashanken obesvärat.
Enbart den bästa drycken från vinkällaren hade plockats fram på Baronens begäran, men vi kan anta att slusken lika gärna hade kunnat ses halsa en flaska handsprit om ingen lämpligare dryck funnits tillgänglig.
En tallrik med tryffelfylld vildand, sötpotatis, äppelsky, svartvinbärsgelé, honungsgrillade ärtskidor och fänkålssallad skickades ner under bordet, Baronens humör steg genast när han insåg att vännerna inte hade svikit honom i stunden av nöd.
I det ögonblicket stormade de tre vakterna in i matsalen, innan de hann fram till inkräktaren lyckades denne dock med ett riktigt konststycke:
överlägsna reflexer och spänst skickade slusken upp i takets kristallkrona, han svingade sig med hjälp av denna till andra sidan bordet.
- Ursäkta mig mitt herrskap, jag är bara på genomresa här!
Vakterna lät sig inte luras igen, de var snart över den uppfinningsrika busen och brottade ner honom på det skinande ädelträgolvet.
Han försvarade sig emellertid väl, lyckades sänka den första av sina överfallare, men blev till sist övermannad och fick se sina armar placeras på ryggen, samt känna hur handklovarna låstes runt handlederna.
I nederlagets svåra stund steg ett förtvivlat utdraget vrål fram, det lade beslag på hela herrgården och lämnade ingen som hörde det oberörd.
Ett sådant genuint och passionerat lidande hade aldrig visat sitt ansikte innanför väggarna på detta rikemansbygge, gästerna slutade plötsligt att tugga på rådjurssadeln med rotfrukterna och svampsåsen, de blev totalt paralyserade av förvåning och nyfikenhet.
Till och med Baronen som låg hopkrupen mellan gästernas ben och kände ett starkt hämndbegär, blev uppskakad av sluskens enorma känsloyttring.
I ett sista desperat försök att vinna gästernas ynnest släppte den olycksaliga gaphalsen lös hela sitt artilleri av martyrskap, inställsamhet och rent av skamlöst fjäsk:
- Reducera mig inte till ett husdjur, som man tanklöst och av nyhetens behag slänger ut i kylan, i ögonblicket som det bara har ögon för sina älskade ägare.
Alla runt bordet applåderade och tyckte att orden var mycket effektiva och väl förmedlade.
Gruppen bedövade inte längre sina härdade hjärtan, de sträckte sig in dit i glömskan, där svaren vilar; och fann i de mjuka skrymslena den nåd som så läge varit borttappad.
Slusken kände här vittringen av en ny parfym som hans känsliga snok inte registrerat tidigare, han vände sig om och såg i dörröppningen att alla tydligen inte varit närvarande.
En sällsynt vacker och smakfullt klädd kvinna äntrade då matsalen; alla reste sig och välkomnade Baronessan som genast sattes in i de förvecklingar som drabbat middagen.
Kvinnans skönhet var faktiskt inte originell på något sätt, den var helt och hållet klassisk med sin vassa markerade näsa och den långa halsbandsprydda svanhalsen.
Hon var klädd i en lång fräsch sommarklänning som framhävde hennes vältränade former, i det flätade håret bar hon en blomsterkrans med alla de levande medryckande nyanserna från trädgården.
Hon levde efter devisen att fint folk alltid anländer sent, och till en början hade hon svårt att acceptera att en lågsinnad tiggare, som så taktlöst överfallit hennes man, därefter skulle få tillåtelse att underhålla på hennes ägor.
Men när han prisade hennes fötter med sin sträva tunga, var hon tvungen att medge att det faktiskt kittlade ganska behagligt.
- Så där ja, ner på alla fyra din fähund, gapade Finansmäklaren.
Till Baronessans stora lättnad ingick det även både humor och fantasi bland de tillgångar som presenterades av tjuven på det personliga planet, så hon valde tills vidare att inte ingripa mot de ändrade planerna.
- Han måste vara ensam i sitt slag, sade hon roat, efter att ha lyssnat på det försvarstal, där det hävdades att man har den lagliga rätten att klippa till andra med stolar om det sker i nödvärn.
- Det är var mans plikt att hejda våldsverkare med ett varmt fostrande våld, menade slusken sakligt.
- Mer! Mer! Ropade en överförfriskad VD.
Slusken förtrollade lyssnarna med personliga anekdoter för att på kortast möjliga tid knyta band med dessa ivriga och barnsligt naiva dårar.
Fantastiska lögner utspädda med en ordentlig portion rent trams, var alltså den beprövade taktik som det inte hölls tillbaka på i konversationen; för en road publik var så mycket enklare att linda runt sitt otvättade pekfinger.
Berättelserna hade haft sin avsedda inverkan, man såg i minspelet på gemene man att uttrycket förmildrats avsevärt, aggressiviteten var i detta skedet som bortblåst, och hade ersatts av en sensationshunger som tagit över männens fullständiga uppmärksamhet.
Till och med Baronessan log obesvärat, hon lade huvudet lite på sidan som för att fråga sig själv: är han faktiskt lite söt, eller låter jag mig luras?
Det lustigaste av allt var förstås att det förmögna sällskapet funnit en barskrapad man med en självabsorbering som överträffade deras egna narcissistiska personlighetsstörningar, att han även hade talets gåva var också en överraskande lyckträff.
Nästa steg i teaterföreställningen blev att slusken började kröka ögonbrynen i svåra vinklar, han lade betoningar på ord som var oviktiga i sammanhangen, han filosoferade kring ämnen inom vilka han besatt minimala till absolut inga kunskaper, han citerade till och med sin egen farbrors djupsinniga ord från en snedtändning på LSD.
Publiken blev överförtjust, man beordrade att både handklovarna och vakterna skulle avlägsnas, vilket också ägde rum.
Den intellektuella eliten vid bordet enades om att denna omtalade farbror, var den sortens utmärkande charlatan, som man definitivt borde träffa – i vart fall en gång – under den korta tid man hade att disponera över i sitt liv.
En krokodiltår föll från sluskens kind när han med överdramatisk ton yttrade:
- Tänk att lilla jag, som knappt kan trä på en toalettrulle åt rätt håll på sin hållare, dricker en hel flaska moget Bordeauxvin.
Alla brast ut i ett varmt rungande gapskratt.
Baronen försökte först stå emot komiken genom att bita sig i tungan, men även han fick ge sig till sist, och hans hesa kluckande satte då hela överkroppen i rörelse.
Återigen tog förehavandet en ny vändning i den stund då alla var till freds och njöt av livet:
Ett jamande läte hördes och avbröt abrupt allt vidare spex; allas blickar riktades således mot värdparets blåmaskade Siames, som kom strosandes på den röda mattan med en obekymrad hög svansföring.
Alla tystnade, en spänd förväntan inför hur denna katt skulle komma att bedöma den oemotståndlige, tillika frånstötande fattiglappen var märkbar.
Slusken sken upp när han insåg chansen att kunna sälja in sin välvillighet som djurvän, om han lyckades göra intryck på katten, så skulle alla ta honom som en jämbördig man i fortsättningen.
Som han lockade på kissen och förställde sin röst utan resultat, den passerade honom utan att stanna till, eller för den delen visa det minsta intresse för dessa falskheter.
Slusken klädde på sig sitt mest sårade ansiktsuttryck när han med skälvande röst samtalade med sammanslutningen:
- Mina damer och herrar. Vilka erfarenheter kan föranleda denna misstänksamhet hos ett sådant klokt djur som en raskatt med stamtavla? Kan det vara hopplösa ungdomar som behandlat vår lilla ögonsten illa, och skapat detta märkliga avståndstagande till societeten?
- Hopplösa ungdomar, instämde chefredaktören.
- Det är mig helt uppenbart, att gästerna här idag är av den finaste sort som går att finna; skulle inte katten ligga en stund i varje famn, spinnande och hänryckt som sina förfäder i den egyptiska Faraons famn, om den inte tappat tron på människans storsinthet och utveckling?
Slusken harklade sig, och försökte tänka ut ett bra avslut på sin inledande tes.
- Mot bakgrunden av hur sällsynta dessa middagar är, så framstår tragedin i denna syn än mer fasansfull; tänk er att aldrig bli smekt av den hand som är för fin för kroppsarbete, att behöva avvisa allas rena intentioner och den intagande utstrålning varje gäst så fullkomligt skimrar i.
Det mumlades om den stora sanningshalten i sluskens träffande ord.
- Endast genom en respektabel och rättvis behandling kan vi vinna tillbaks vår fyrbenta kamrats hopp och tröst, här skall ni få se ett smärre mirakel:
Slusken plockade till sig en bit oxfilé och gav den till katten, det smakade så prima att djuret svalde direkt och glömde bort att tugga det möra köttet.
Efteråt strök sig den belåtna katten mot luffarens byxben, och en optimism blev synlig i den kallsinniga hållning som tidigare dominerat, detta var en monumental seger för mänskligheten precis som förkunnelsen hade utlovat.
- Förbluffande, ansåg Chefsläkaren.
- Katten tror på oss igen, hördes en röst säga under långbordet.
Gästerna var knäsvaga för komplimanger och de suktade desperat efter fler upplysningar om hur fantastiska de alla var; önskan att bli smekt med lena sofistikerade ord, framförda av ett äckel av den sämre sorten, fanns närvarande i var man och kvinna: just av ett sådant bottenskrap som strävade efter att bli som de, men som av förståeliga skäl aldrig skulle nå hela vägen dit.
Slusken å sin sida, var däremot fortsatt besluten att allas hjärtan kunde vinnas med skådespeleri och list, han bjöd för den skull alla att stiga in i salongen för rekreation.
Alla följde med honom utan Baronen som fortfarande satt och smaskade på choklad, frukt och ost i tryggt skydd mellan stolsbenen.
Väl därinne, slog sig gästerna ner och beundrade slött takmålningen, vid flygeln satt skalden redo och började spela klassiska verk från de svenska nationalromantiska tonsättarna.
Man plockade även fram en humidor i valnöt, det skulle rökas fina cigarrer, så att rökslingorna stod täta som från skorstenarna i ett industriområde.
- Till mitt nästa trick behöver jag en frivillig och attraktiv kvinna, vill ni hjälpa mig o sköna Baronessa?
- Vågar jag det?
- Jag bröt mig in i ert hem och krossade ett fönster, nu måste ni låta mig gottgöra er.
Slusken tog Baronessan i sina händer och lyfte henne elegant över sig, han utförde i denna ställning en piruett med största koncentration.
- Vad tar ni er till nu? Undrade hon.
- Jag hoppas och tror att ni vill lita på mig, svarade slusken och lät henne komma ner framför honom; där kysste han hennes kind så att sparrisen i skägget kom i kontakt med hennes nacke, och den ovanliga ”massagen” fick henne att skälva till av förträngd lust.
Han lät sina lortiga tassar klämma och inspektera de fasta brösten, så att de kupade fingrarna blev helt uppfyllda av hennes framskjutande behag.
- Vilken Romeo, fnissade Filmregissören.
- Må helvetet sluka mig om jag sviker ert förtroende. Tillåter ni att jag tar mig friheten att lyfta upp er klänning? viskade slusken passionerat.
Handen hade redan letat sig in under tyget, och fört de underliggande spetstrosorna åt sidan när han frågade om tillåtelse.
Skärpet på hans egna byxor lösgjordes genast och såväl byxor som kalsonger föll till golvet.
- Som ni ser mina damer och herrar, ett vanligt ståndaktigt mansorgan som jag med hjälp av min vackra assistent kommer att trolla bort inför era ögon.
Han siktade noggrant och stötte in kuken i Baronessan, vilket fick henna att stöna till och ta spjärn med bägge händerna i golvet med rumpan grant putande i vädret.
- Vips så är organet borta, konstaterade slusken stolt.
Alla herrarna applåderade och busvisslade, de unga damerna teg däremot och kände hur svartsjukan vällde fram inombords, de ville också uppleva proletariatets magi på farligt nära håll.
Detta var långt ifrån första gången Baronessan hade sex inför andras forskande ögon, frågan var snarare hur hennes goda rykte skulle påverkas av samvaron med denna nya sunkiga kavaljer.
- Nu tänker jag utföra trolleriet med en betydligt högre svårighetsgrad. Får jag be om största möjliga tystnad?
Ståendes på ett ben, med händerna på ryggen, och med ögonlocken stängda, började den lycklige mannen jucka frenetiskt med höfterna så att precisionen rent av blev lidande men inte undermålig.
- Han har ju inga spärrar alls, flämtade Hertigen.
Slusken hade aldrig fått sin uthållighet prövad av en sådan välsvarvad bakdel, han insåg att uppgiften skulle bli honom övermäktig och tog därför en paus.
- Ni drar ju bara ut den varje gång det närmar sig, vad är syftet? Undrade 150-åringen, som gissningsvis var pensionerad.
Slusken fick för första gången ett allvarligt ansiktsuttryck när han gav svar på tal:
- Kunde utbrytarkungen Houdini undfly njutningen i de trånga sköten hans åtrå fängslade honom i?
- Aha, han är djup, konstaterade Åklagaren.
Denna helomvändning i temperamentet förde gästerna in på ett nytt outforskat territorium: de började fundera kring vad sex egentligen handlar om på de moderna trendernas outgrundliga vägar.
Man fann för första gången att den psykologiska aspekten av akten, var mer intressant än att bevittna påsättningens avslut med den högt stönande Baronessan.
Majoren blev särskilt känslosam av ämnet, han gick och ställde sig vid fönstret, märkbart plågad av sina tankar, och med en blick som fastän den var riktad ut mot ägorna inte tycktes se något av all denna blomstring.
- Vackra dagar som denna, påminner mig om en liknande sådan i min ungdom.
Han tvekade ett ögonblick och darrade i hela kroppen av upphetsning när han fortsatte:
- Jag träffade en flicka på stranden, hon tog min hand och drog mig med över sanddynorna jämte havet. När vi var ensamma ville hon genast brottas, för hon var naturligt atletisk och vulgär i sina närmanden.
Majoren talade nu knappt hörbart och med stor skam.
- Den där europeiska Amasonen knullade mig den dagen, inte tvärt om. Kan ni föreställa er min chock, när jag nedbrottad på rygg fick mina badbyxor avryckta? Jag har fortfarande inte hämtat mig från den stunden, inget i min barndom hade förberett mig på ett sådant fenomen som en pojkflicka på jakt efter en partner. Jag vaknar fortfarande kallsvettig med samma rädsla och förväntan som jag kände där och då, när händelsen för första gången plågade mitt sinne.
Majoren vacklade och blev krum under de framvällande minnenas skoningslösa tyngd.
- Instinkten var den enda rådgivare jag hade på den tiden, jag var ett ensamt och hjälplöst byte under hennes starka lår. Kan någon ens förklara hur sådana ting som en pojkflicka kan existera i vår civiliserade tid? Vilka slags människor uppfostrar sin dotter till att så hungrigt gripa tag i pojkarnas kukar utan en invit?
- Såja, såja. Det är över nu, tröstade Professorn.
- Men jag vill inte att det skall vara över, jag behöver få veta vem hon var, och varför hon var formad på det sättet.
- Klarhet i kvinnans natur? Siktar ni på Nobelpriset? Undrade VD:n.
- Hon lustmördade mina fördomar om den fogliga och ointressanta kvinnan, efteråt fanns det ingen återvändo.
- Vore det inte möjligt att återskapa förutsättningarna ni söker med hjälp av en Dominatrix, som förför er på samma plats med ett liknande beteende? Undrade Regissören.
- Kan mitt avlägsna förflutna verkligen nås och utforskas på nytt?
- Ni borde aktivt återuppleva ert kärlekstrauma så många gånger som krävs, insisterade Regissören.
- Inte kan väl ett invecklat fall som mitt behandlas med en annan Madame? Majoren blev klart förolämpad av lösningens enkelhet.
- Jag är övertygad om att ni kan tröttna på att älta er situation, hur ska ni annars kunna gå vidare om det förflutna inte ersätts av en innehållsdiger framtid?
Slusken gjorde däremot ingen större skillnad på feminina och maskulina attribut, så vitt han förstod så skulle kuken när den hårdnade, köras in i någon eller något där den inte fastnade eller tog skada; om det i stunder av frustration rörde sig om ett fläskberg från krogen på 150 kg, eller rent av en snabbis i avgasröret på den egna bilen, så hade detta mindre betydelse i det långa loppet.
Så primitiv och okomplicerad var faktiskt vår hjälte i hans desperata sökande efter njutning och tidsfördriv.
I andra änden av salongen hade samtalet glidit in på det mindre personliga planet, dock utan att förlora något av sin ursprungliga intensitet:
- Pornografi är en märklig företeelse, föreställ er att man i stället tankade ner filer med människor som sover tillsammans, eller klipp där de gråter ut i varandras famn på grund av sina hopplösa relationer. Då skulle man se det löjliga i sina gärningar, sade Finansmäklaren.
När samtalen runt sexualiteten gick varma och alla talade i munnen på varandra, kom Baronen insmygande bland de övriga med ett brett elakt flin över sina läppar.
I handen på adelsmannen vilade släktens antika muskedunder, vapnet var skarpladdat och riktat mot den ovetande rivalens baksida.
Det var alkoholens inverkan som räddade slusken undan skottet som avfyrades: man kan säga att han föll baklänges i Grevens tid, vägguret bakom hade inte samma tur och dess mekanism trasades sönder av rundkulan; vilket i sin tur öppnade luckan och skickade ut den upprörda göken, denna rosslade och skällde ut sin angripare för att sedan förbli tyst och stilla i det yttre läget.
- Tusan, jag bommade, morrade Baronen, han sprang tillbaks till källaren där krutet och ammunitionen förvarades för att ladda om.
Slusken insåg att det var dags att avvika från festligheterna, det hela började sannerligen gå överstyr, så han höll därför ett kort hjärtslitande avskedstal:
- Kära vänner, låt mig tacka för er gästfrihet i form av den utsökt mat och dryck ni bjudit på. Jag skulle vilja ta personligt avsked av varje framstående person härinne, men snälla ni, försök förstå min belägenhet i denna svåra stund.
Han lät en ömsint dröjande blick vandra från gäst till gäst.
- Er Baron ogillar mig skarpt, vad jag än gör för att blidka hans vilja så kommer vi inte närmare varandra. Jag gjorde honom till viljes när han ville mäta sin manlighet gentemot min, jag underhöll hans fru när han själv försummade henne under matbordet.
Åhörarna fnissade åt vinklingen, ingen visste vart sanningshalten hade tagit vägen, dessutom var alla för mätta och belåtna för att söka reda på den.
- Gjorde jag något fel enligt er mening? Vad hade ni gjort i mitt ställe om rollerna varit ombytta, med alla dessa kittlande möjligheter inom räckhåll? Slusken såg mycket oskyldig ut, händerna var lyfta till axelhöjd som om han ville krama om hela sällskapet samtidigt.
En pinsam tystnad infann sig så snart ordens mening hade sjunkit in och lagt sig, alla i salongen var nämligen väl medvetna om att de hade tappat kontrollen och inte hade betett sig ett dugg bättre, om de själva blivit tagna på bar gärning under ett inbrott i en bostad.
- Farväl då, högt respekterade bröder och systrar, ni samhällets bärande stödjepelare och välgörare.
Alla vinkade och såg mycket ledsna ut, nu när deras övertygande låtsasvän tänkte ge sig av.
- Högt skattade Baronessa, jag står till ert förfogande när helst ni kallar, jag har lämnat mitt nummer på en servett vid er bordsplats.
- Gå inte, stanna och underhåll oss, pep Åklagaren uppgivet.
- Nämn ert pris för att stanna en timma, vi är inte rädda för utgifter, bönföll VD:n.
- Det gör mig ont att tvingas överge er i denna nödtvungna sorti, lev väl allesammans och tänk på mig i era stunder av glädje.
Med dessa avslutande ord öppnade slusken det stora fönstret och skuttade ut i rabatterna.
Han gick med uppgivet hjärta mot sin väntande bil, om det bara funnits mer tid till att smörja de sociala kugghjulen och manipulera dessa uttråkade människor, som praktiskt taget längtade efter att få äta ur skojarens hand; han grämde sig oerhört mycket över detta tvära avslut.
Bakom honom hördes de rappa fotstegen från en springande Baron, återigen kom denne farande med sitt vapen i högsta hugg, redo att befria världen från sluskarnas okrönte konung.
Han ändrade sig däremot i sista stund när han kommit helt nära den flyende snyltgästen, han var ingen simpel mördare; istället tänkte han skadeskjuta sin rival i benet, så att bråkmakaren lärde sig en nyttig läxa beträffande de högt stående ädlingar han förolämpat.
Likt tappra riddare drog de fram över terrängen i ett tvåmanna fältslag, den främre kämpen i desperat behov av ett gömställe och den bakre med solen retligt stickandes i ögonen.
Slusken stirrade med fasa bakom sig under förföljelsen, och såg in i den skrämmande mynningen på pipan som hotfullt var riktad mot honom.
Bilen var ett tjugotals meter bort i det här skedet, distansen kändes som en ändlös sträcka för den panikslagna slusken, och tiden tycktes krypa fram i en snigels hastighet.
Men när avtryckaren väl användes för att avfyra vapnet föll hela flintlåset av och landade på stigen, det visade sig då att slitaget och det bristande underhållet hade tagit ut sin rätt.
Baronen drabbades av eldavbrott i det avgörande ögonblicket, han svor och förbannade sin fiende på ett sätt som det inte anstår sig att återge i den här texten.
- Vi ses om ett år min ädle herre, jag ser fram emot att få träffa er igen. Förhoppningsvis får jag en inbjudan till nästa års middag, det vore en sann ära för mig.
- Jag står inte ut längre, flämtade Baronen.
- Av alla mina fiender är det er som jag uppskattar allra mest. Ni lärde mig fruktan.
Slusken tog av sig sin trasiga hatt och bugade sig återigen med det oförglömligt obehagliga flinet.
Han hoppade därpå in i förarsätet på en gammal Volvo, motorn i fråga led av kronisk rethosta, men åbäket startade otippat vid det femte försöket, bilen accelererade snabbt och försvann prompt utom synhåll.
Bönderna såg samtidigt allt som ägde rum i sina kikare, där de låg i skydd bakom buskagen.
De trodde av förståeliga skäl att en av de rika männen klätt ut sig till en tiggare, eftersom de bägge tillsammans kommit utspringandes från Herrgården.
Enkla lantbrukare som de var, så kunde de bara skaka på sina huvuden åt en sådan scen; och konstatera att de rika männens galenskap inte bara var intakt utan rent av tilltagande till sitt uttryck och sin spridning.
Nya rykten om ”herrefolket utan blod” skulle följa i sluskens fotspår, det var en sak som var säker efter dessa märkliga observationer.
Bankettens stjärna flög under tiden fram över vägarna, sidorutan var nervevad och slusken ylade så att den betande boskapen blev uppskrämd i sin hage.
Kanske var detta skrikande ett tecken på att sinnessjukdom slagit rot på allvar, det kan också ha varit menat som en varningssignal till andra mångmiljonärer i trakten, dagen var ju långt ifrån över, och fler skulle mycket väl kunna råka ut för ett oväntat besök om det ville sig illa.
Men på Herrgården fanns det ingen tid för sorg och eftertänksamhet, närmast väntade där en blodsritual där de redan närstående gästerna under ed skulle svära trohet till sitt nätverk och dess okända avsikter.
I tumulten som uppstod kring sluskens farväl, så hade Chefsläkaren rymt med sin fotboja och brutit mot lekens regler genom att lämna området.
Man bad nu Generalen om hjälp, denne funderade ett ögonblick och ringde sedan ett telefonsamtal, och förklarade till sist för de väntande gästerna att hjälp var på väg:
- Hela bataljonen med fallskärmsjägare är inkallad. Känn er helt trygga, vi kommer att finna honom innan han skadar sig själv, det ger jag mitt ord på.
Då en detaljerad redogörelse av händelserna som senare utspelade sig mellan deltagarna i källarens hemliga kammare, skulle kunna uppfattas som frånstötande, så väljer författaren här att avsluta berättelsen i ett skede där den goda smaken ännu inte har offrats på Herrgårdens altare.
Vissa bitar bör nog utelämnas åt läsarens egen fantasi, kanske vill ni hellre – med denna ovanliga situation i sinnet - fundera kring vad en slusk egentligen är för något.
Är de utmärkande dragen hos en sådan individ enligt er mening en medfödd disfavör, eller rör sig detta om ett intränat beteende som omgivningen inte satt stopp för i god tid?
Finns det enligt er mening någon direkt fördel med att vara totalt oduglig i samhällets ögon?
Kanske skulle vi alla må bättre om en större dos av vår latenta ”sluskighet” regelbundet fick sippra ut i ord och handling.
Måhända var slusken och Baronen i grunden precis likadana fast på sina egna personliga vis, det är ju välkänt inom fysiken att två lika laddningar repellerar varandra när de tvingas interagera.
Vad ni än kan tänkas komma fram till beträffande sluskens fundamentala roll i livet, så var avsikten med denna berättelse endast en önskan att få ge sin publik en lättsam och road sinnesstämning.

Till sist, tack för att ni läsare lät er bli bestulna på ett par minuter av er tid, en ovärderlig tillgång som kommer att investeras i flera kommande noveller framöver.

Astar Nane

Astar Nane är medlem sedan 2019 Astar Nane har 1 publicerade verk