Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Bara du, jag och Västerbron.

Brons räcken formar långa hotfulla skuggor medans jag närmar mig toppen. Jag kastar en blick ut över det mörka djupa vattnet och ser hur stadens ljus ler mot mig. Som vanligt sitter mina hörlurar i öronen med musiken på högsta volym. Jag kan inte räkna hur många gånger jag satt min fot på den här bron tänker jag och ler för mig själv.

Nu står jag här på den högsta punkten, kylan biter i mina kinder och känseln i fingrarna är borta sen länge. Klockan har jag inte lagt märke till sen jag sist såg dig vid lunch och jag har ingen aning om hur mycket hon egentligen är. Sen vi sågs idag har din röst spelats upp på repris i mitt huvud. Jag önskar att du var här just nu, bredvid mig mitt i natten på västerbron.

Det har alltid irriterat mig när folk säger att de skulle göra vad som helst för sin älskade. Fast vad jag inte förstod var att det faktiskt var möjligt att känna så starkt för en annan, inte förens jag träffade dig. Vi är lika men ändå så olika. Om jag kort skulle förklara dig är du kort och gott en sådan som folk vill vara runt. Som en mänsklig magnet drar du till dig folk. Det spelar ingen roll vem du än möter för alltid lyckas du måla ett leende på deras läppar.

Mitt uppe i mina tankar blir jag överraskad av en fotgängare som passerar min väg, med huvudet på sned följer jag hans trötta steg. Känslan av samhörighet mellan oss blir stark och det känns som han delar samma ensamhet som mig. Kanske inte, men jag intalar mig i alla fall det. Mest av allt skulle jag vilja springa fram till honom och ge honom en kram. Men vad jag inte vill erkänna är att alla kramar jag ger bort är av självisk själ. Egentligen så vill jag bara bli kramad tillbaka, jag vill höra: “det kommer att ordna sig”. Aldrig har jag orkat berätta min historia men ändå vill jag tro att folk ska trösta mig. Det är där du kommer in i bilden. Du har lyckats få mig på andra tankar. Nu är det du som snurrar runt i mitt huvud och äntligen har jag fått en paus ifrån mina minnen av det förflutna. Är det såhär det känns att vara förälskad? Fråga inte mig, vad vet jag om det?

Om livet hade varit en film så är det nu jag skulle samla allt mitt mod för att slå en signal till dig. Men riktigt så långt har jag inte kommit än. Med armarna runt mig själv sluter jag ögonen och lutar mig försiktigt mot räcket. Jag tar in Stockholms blandade doft av avgaser och vinterkyla. Försöker anstränga mig tillräckligt för då kanske jag kan se dig framför mig i några sekunder, men nej näthinnan förblir tom även fast alla mina tankar nuförtiden kretsar runt dig. Såhär hade jag kunnat stå hur länge som helst men mitt sprängande av trumhinnor och upprepade försök att visualisera blir avbrutna. Bakom mig står en tutande bil som har parkerat vid trottoarkanten. De måste väl tro att jag ska hoppa, helt ärligt ser det här nog inte så bra ut. Först struntar jag i tutan men chauffören visar sig vara otroligt envis så jag har inget annat val än att vända mig om. Genom den immiga glasrutan ser jag din oroliga blick och hur du med dina läppar formar mitt namn.

Här är vi nu, hit har vi kommit. Sittandes helt tysta i din bil som kör runt på Stockholms tomma gator. Om jag ska vara ärlig hoppas jag att vi aldrig kommer fram. Min frusna hand i din och även fast jag aldrig varit kallare så lägger jag inte märke till det, eftersom min kropp fylls av din varma närvaro. Just nu i detta ögonblick känner jag mig oövervinnerlig.
-Jag hade kunnat dö nu, säger du och bryter tystnaden, för då dör jag i alla fall lycklig.

Nej, jag tycker inte det behövs?
Bonnie B är medlem sedan 84.2 Bonnie B har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Dasi Rygord

Romantisk diktskrivare, emotinella dikter med mycket känslor

Dasi Rygord

På andra plats denna veckan: Anders Berggren