Bara en trettonårig flicka

Det var Lördag, klockan var runt åtta på kvällen. Jag var på väg till bussen som skulle ta mig till mitt lilla samhälle 13 mil utanför stan.
Gatolamporna lyste upp den lilla gångstigen jag gick efter.
Helt obrydd om vad som hände runt omkring mig gick jag i en lugn takt med min favoritlåt spelandes i mina hörlurar.
Men så hände de. Det som skulle ge mig mardrömmar i lång tid framåt.

Det var Lördag den 27 Juli. En perfekt dag att åka och hälsa på min kompis Camilla i Piteå. Vi hade inte varit med varandra på ett drygt halvår och jag hade köpt biljett så att jag kunde ta första bussen dit.
Det var en varm och solig dag. Den varma och fuktiga luften gav mig känslan att vara utomlands.
Efter att ha suttit på en buss full av små skrikande barn, svettiga gubbar och tanter med för mycket parfym i en timme så var jag äntligen framme.
På busstationen väntar Camilla och hennes mamma på mig. Dem välkomnar mig med en kram och efter det satte vi oss i bilen och åkte vidare till Camillas lägenhet. Efter ungefär en timme av fika och gemenskap med Camilla och hennes mamma så bestämde jag och Camilla att vi skulle gå ut.

Vi gick till en park och satte oss på en parkbänk och vi tände varsin cigarett. Vi pratade om allt som hänt, och jag önskade att den här stunden varade för evigt, det fanns så mycket att prata om.
Dagen gick fort och de var dags att gå till bussen som skulle ta mig hem igen. Vi gav varann en hejdå kram och lovade varann att ses snart igen.

Solen hade gått ner och ett dunkelt ljus täckte gatorna.
Gatolapornas ljus gav mig en lite obehaglig känsla, som om jag var med i en skräckfilm och en mördare skulle hoppa fram närsomhelst.
Jag gick på den guppiga gångstigen med låten “bad romance ” spelandes i mina hörlurar.
Jag kunde se ljuset från busstationen mellan de mörka hyreshusen och jag ökade farten med snabbare steg med takt till musiken.

Plötsligt så känner jag ett hårt grepp om min arm och med kraft slängs jag ner i diket bredvid gångstigen.
Mitt ansikte trycktes mot den sträva marken och smaken av en blandning av jord och blod strömmade i min mun. Sen hölls en hand över min mun och en mörk röst viskade i mitt öra “om du skriker så vill du inte veta vad som händer”
Jag blev som paralyserad.
Jag skrek inte, jag kämpade inte emot. Jag låg där och tog emot den extrema smärtan som mannen gav mig.
De gjorde ont. Det gjorde så jävla ont.
Minuter som kändes som evigheter gick och tillslut så var mannen klar.
Jag hann knappt andas och helt plötsligt hade jag en kniv tryckt mot min hals.
du håller käften om det här.
Säger han och slickar mig på kinden.
Jag vet inte om jag svimmade men helt plötsligt var han borta. Jag kollade tiden på mitt armbandsur och jag hade missat bussen.
Jag haltade till busstationen och väntade på nästa buss som skulle gå 2 timmar efter. Blod rann ner för mina ben och ett jack hade rispats upp på min kind.
Jag kände mig så ensam. Busstationen var full av människor. Det var flera stycken som kollade på mig och jag kände mig så smutsig.
Jag hade en tung känsla hela vägen hem. Bussresan kändes evigheters lång och jag kände mig så skyldig. När jag kom hem så var jag helt livlös. Inga känslor, ingenting. Mamma frågade varför jag var så sen. Jag svarade bara att jag missade bussen.

Jag gick in i badrummet, satte på duschen och satte mig i badkaret.
Vattnet från duschen blev en rostig färg när de sköljde bort blodet från mina ben och tillslut kom tårarna och smärtan i mitt bröst blev värre.
Jag ville bara skrika men jag ville inte att någon skulle höra mig.
För det var ju mitt fel eller? Om jag inte skulle varit så jävla feg skulle aldrig något av det här hända.

Allt var bra, jag var en trettonårig flicka med hopp om livet. Men den flickan är borta nu och hon kommer inte tillbaka för nu sitter hon i sitt rum och skriver brev med tårar i hennes ögon och smärta i sitt bröst och de första brevet börjar med “kära mamma. Tack för allt du gjort för mig men nu orkar jag inte mer”

Skriven av: dsvdv