Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Bara jag fortfarande kan se himlen

Jag hämtade som vanligt ut mina två vapen i ståndet med den gröna Blobben. Jag kommer aldrig sluta förvånas av hans groteska utseende. Hans kropp skiftade i mörka mossgröna färger från ryggen till lite ljusare på magen, han måste vara en genmanipulerad groda, kanske med gener från en groda och slime. Han hade två, stora, utstickande ögon som han ibland tvättade rent med hjälp av tungan, då kunde man se hur bred hans mun var. Den sträckte sig från ena sidan av huvudet till den andra. Jag har många gånger funderat över vem som gör dessa monster jag träffade på dagligen. Måste vara någon med sån sjuk fantasi. Många gånger har jag har stått här framför honom för att hämta ut vapen och sätt honom med smala, taniga armar plocka ner pistoler och knivar från hyllorna bakom sig och varje gång var det lika jobbigt att titta på Blobben. Det var mitt smeknamn för honom, Blobben, för det var så han såg ut.

När jag var klar sträckte jag på mig, jahapp samma sak igen då, börjar bli väldigt enformigt, men vad ska jag göra? Jag kan inte ge upp eller svika mina… ja vad var de? Medspelare, lagspelare, eller vänner kanske? Vänner var de nog inte, vi skulle aldrig tillbringat mer än 2 minuter i varandras sällskap under andra omständigheter. Lagmedlemmar får det bli.
Jag visste vart jag skulle vid det här laget, det var inte så svårt att hitta i den stora labyrinten längre när man gått här så många gånger som vi nu gjort. Jag skulle gå nedåt till det sista tornet på den södra, stora stigen. Det var sidan av vår bas som var min uppgift att skydda. Jag kunde följa den stora stigen dit eller gena genom djungeln. Jag kunde alla genvägar. Problemet var att man kunde stöta på fler djur-blandade monster i djungeln och dessa var inte lika behjälpliga som Blobben. Så det fick bli den vanliga tryggare vägen. Vi kallade det stig men det var mer som en grusväg fast med stampad jord i stället för grus.
På min vänstra sida var resten av djungeln med mindre stigar som mynnade ut i “min” stora stig. Stenar, stigar, mindre stenmurar och massvis med träd fyllde djungeln, det visste jag, men det såg man inte härifrån eftersom djungeln var så mörk, nästan som om något magiskt gjorde den ovanligt mörk. Och så var det nog också, fanns mycket magi här. Eftersom det var så mörkt var det också omöjligt att se vad som gömde sig eller låg på lur där inne. Skogen var en farlig plats.
På högra sida var bara några få träd innan den stora stenmuren som omringade hela labyrinten syntes. På vissa ställen fanns det buskar som man kunde gömma sig i för att lura på motståndarna. Jag visste precis vart alla buskarna fanns och vilka buskar som var mer populära att gömma sig i, jag lämnade lite extra utrymme från de buskarna så om det nu skulle sitta någon där kunde de inte nå mig och jag fick en chans att springa därifrån när de försökte.

Väl framme stod Alex och väntade på mig. Hon var alltid lika snygg i sina kläder. Det var lite orättvist att hon såg ut som en ängel i sina vita kläder med gulddetaljer, sin stora guldiga sköld och hjälm, det blonda håret som hängde ut under hjälmen och hennes blåa ögon. Fanns inga tvivel om att hennes utstyrsel var gjord bara för henne, den framhävde både hennes figur och personlighet helt perfekt. Själv hade jag ljusbrunt hår ned till axlarna, skogsgrönt linne, baggy byxor som matchar i färg och svarta militärboots. Med mina två pistoler blev jag mer alldaglig och vanlig medan Alex kändes som hjälten i en saga. Det hade hon också varit många gånger i min saga.
Jag undrade om det var jag som valt min frisyr eller om den blivit vald åt mig. Såg jag ut så här innan jag hamnade här? Brukade jag ha det uppsatt eller utsläppt? Brukade jag färga håret, eller var det kanske färgat nu? Vinner jag det här någon gång kanske jag får reda på det.
“Nya tag då, det kommer antagligen gå fort idag igen, de har blivit alldeles för bra för oss. Vi har fastnat.” sa Alex med en suck. Jag hörde i hennes ton att hon tyckte det var mitt fel. Jag var aldrig på rätt plats enligt henne, sköt inte när jag borde eller duckade undan tillräckligt snabbt. Det var svårt när motståndarna var så mycket bättre än oss. Alex hade varit här mycket längre än vad jag hade och kunde spelet och motståndarnas taktiker bättre än vad jag kunde. Jag hade börjat tappa hoppet. Jag kommer aldrig kunna ta mig härifrån. Jag skulle bli kvar här i en oändlig loop för all framtid. Detta öde tyngde mig så mycket att jag knappt orkade ta mig ut hit längre, orkade knappt stå på benen mer men jag gjorde det för Alex. Jag måste fortsätta försöka för henne.
“Ja, kan de inte bara ta hem skiten så vi slipper dem och får in lite nybörjare som till och med är sämre än mig.” svarade jag samtidigt som jag stod och pillade lite på tornet som jag stod lutad mot. “Tar vi busken idag eller kör vi bara rakt på?”
“Spelar det någon roll?” frågade Alex, lät inte som hon ville ha ett svar. “Äh vi väntar här bara.” hon stod och tittade upp mot himlen. Just nu var den tom, eller ja normal kanske är ett bättre ord. Himlen var blå med några enstaka moln. Snart skulle det visas bilder i himlen på de som föll, de som inte fick kämpa vidare denna dag, de som antagligen ännu en gång fått dö på ett makabert sätt. Ingen förtjänar det här! Vad i hela världen skulle någon kunnat hitta på för att detta skulle vara ett rimligt straff eller var det bara en slump att det blev just vi.

Plomperna kom gående som vanligt och drog mig tillbaka till nuet. Basen som var vårt mål att skydda gav oss lite hjälp ibland i formen av plomper. De var såklart också någon slags blandning. Blandning av grävling och liten apa skulle jag tro. De kröp på alla fyra för att ta sig fram lite fortare och när det var dax att slåss stod de på två ben. Pälsiga, svartvita med svans och hade en typ av kappa över sig i samma färg som vår bas. Vår bas färg var grön, deras var lila. Alla plomper möttes i mitten av stigen, mitt i mellan våra baser. Alla var kloner av varandra, alla såg likadana ut, var lika snabba och hade exakt samma vapen. De stod där i mitten och försökte slå ner varandra utan framgång eftersom det var exakt samma individ gjorde de samma saker och parerade på samma sätt varje gång. Det såg nästan ut som en koreograferad dans. Ibland fick jag för mig att även vi var skapade i något labb och sen satta här för andras underhållning.

När jag närmade mig de lila plomperna för att slå bort dem kom motståndarna ut ur skuggorna precis bredvid deras torn. Den lite mindre tjejen med brunt, kort hår hade ett rundat svärd-liknande vapen som jag visste med tidigare erfarenheter var väldigt vass och kunde göra väldigt ont. Henne kallade jag för Siv för att det liknade det ljudet som svärdet gjorde när det far genom luften innan det träffade sitt mål. Sivs vän var lång och smal och rätt lik Alex med färgkombinationen på kläderna. Hon hade istället för sköld en lång guldig stav med en stor diamantformad, vit sten i ena änden. Hon hette Nix i mitt huvud. Nix, som i “Nej, jag går härifrån”-känslan man fick när man såg henne. Hon var dock väldigt bra på att få en att stanna mot sin egen vilja. Samma gamla vanliga par alltså. Siv och Nix var kaxiga och hade vunnit över oss många gånger. De visade tydligt att de inte var rädda för oss och inte såg oss som mer än två extra plomper att slå ner på vägen mot vinsten. Jag hatade dem över allt annat! Jag visste att de var här under samma förhållanden som vi var så det var inte deras fel eller ens deras val, men jag kunde inte låta bli att hata personerna som varje dag kom hit med målet att döda mig, döda oss. Det var antagligen därför hela det här spelet fungerade, hatet för varandra och drivet att komma bort ifrån det här fick oss att göra helt omänskliga saker mot varandra. Instinkten att överleva tar över helt.

Eftersom jag hade pistoler stod jag en bit bort för att skjuta på plomperna, det tog rätt många skott att få död på en plomp med dessa dåliga nybörjar-pistoler. Jag måste också se till att inte motståndarna kommer för nära så de kan skada mig. Jag fick ett infall och höjde ena pistolen och sköt mot Siv. Jag träffade henne i armen, kanske hade de blivit lite för självsäkra och släppt garden lite. Alex reagerade snabbt och gick fort mot mig för att ta eventuella tillbaka attacker, men Siv kollade på oss, log lite snett och fortsatte med att ta ner våra plomper. Det oroade mig nästan mer att hon inte gjorde något, vad planerade hon?
Jag kastade mig åt sidan bort från Alex så jag kunde få in ett till skott. Denna gång hann hon ducka, hon väntade sig att jag skulle bli övermodig och försöka igen.

Det var det hon hade förutspått att jag skulle göra och var därför framme vid mig med bara några snabba steg. Alex som inte hade varit förberedd kom inte fram i tid. Siv hann dra svärdet rakt över framsidan av mina lår. Byxorna skars av under svärdets blad och det blev tio centimeter långa sår på varje lår. Jag kände värmen börja sprida sig ner längs mina ben och ändrade färgen på mina byxor från mörkgröna till nästan svarta. Nu var Alex ikapp oss och stötte till Siv hårt med skölden så hon knockades bakåt någon meter men var snabbt uppe på benen igen och stod beredd på en attack. Hennes blonda vän stod precis bakom henne med staven i högsta hugg. Hon sa något ohörbart och vit rök åkte snabbt ut ur stavens vita sten. Alex hann trycka undan mig mot djungeln så den vita röken swishade förbi oss mot det stället vi precis varit på. Jag började stappla så snabbt jag kunde mot träden för att ta skydd i djungeln medan Alex gick precis bakom mig, rygg mot rygg, med skölden höjd framför sig. När man inte kunde se oss från stigen längre satte jag mig ner på en sten.
Alex hjälpte mig att binda benen med förbandet jag hade i fickan.
“Fan, det va dumt, förlåt”, mumlade jag efter jag tagit en klunk av den röda geggan jag hade köpt från Blobben. Fråga mig inte hur men geggan gjorde alltid så man mådde lite bättre. Den var säkert full med mosade värktabletter eller andra typer av smärtstillande som bedövade smärtan. Man blev inte dåsig i huvudet av den och med tanke på hur ofta jag var skadad så var det en viktig livlina för mig. Den hade nästan börjat smaka helt okej. Nästan.
Alex låtsades inte höra och sa istället “Så, kom nu, här blir vi lätt byte om vi stannar”.
Jag ställde mig upp och följde efter. Benen kändes nästan helt bra nu, de såg nog inte så bra ut men funkade som de skulle. Jag var bara glad att jag fortfarande kunde se himlen och att den var ofärgad av mitt ansikte. Då fanns det fortfarande en chans.

Vi gick på en av de små stigarna som vi visste skulle leda ut till den stora stigen igen. Vi skulle komma ut precis vid vårt torn där vi hade lite extra skydd mot motståndarna. Plötsligt började det prassla i busken bakom mig.
“AKTA!” skrek Alex samtidigt som hon tog ett steg runt mig, vinklade upp skölden mot himlen, tröck in knappen på skölden som gjorde att den expanderade med ett stort elnät som föll runt oss som en kupol med oss i mitten. Allt gick i slowmotion och såg ut som ett enda perfekt danssteg. Precis som kanterna på nätet föll till marken landande en motståndare med en duns in i kupolens vägg. Det small högt och han hade fått en sån stöt att han flög tillbaka dit han kom ifrån, han var den motståndaren jag hade döpt till clownen. Han såg ut som en clown och hade ett skratt man bara hört i skräckfilmer eller mardrömmar. Hans uppgift var att snoka runt i djungeln efter motspelare som gömt sig eller sökt skydd. Det var precis det vi hade gjort och han hade hittat oss.
“Spring till tornet, fort!” sa Alex med ansträngd röst. Nätet började lyfta från marken och så fort den var tillräckligt högt upp så sprang jag allt jag kunde. Alex var tätt bakom mig, jag hörde hennes fötter och andhämtningar. Nu såg jag stora stigen en bit framför mig, snart skulle jag vara jag framme och skyddad. Bara. Lite. Till. Jag tog i allt vad jag kunde.
Mitt i kämpandet mot mjölksyran slog det mig att allt var tyst. Inga dundrande fötter bakom mig, inga andhämtningar. Hade jag sprungit ifrån Alex eller hade hon varit tvungen att stanna och slåss? Jag saktade in kraftigt i mitt försök att kolla bakåt. Hon hade varit tvungen att stanna och försvara sig mot Clownen som kommit ikapp henne utan problem.
Jag måste dit, jag måste hjälpa henne. Jag vände fort och började springa tillbaka.

Med en känsla av att springa rakt in i en vägg stannade hela kroppen tvärt. Jag kunde inte röra mig. Jag visste exakt vad det var som hände. Nix var här, det var hennes fälla jag gott i. Den frös hela kroppen, tiden stod stilla för mig medan den gick fort för Alex som kämpade för sitt liv bara några meter ifrån mig och jag kunde inte hjälpa henne.
“ALEX!” ropade jag så högt jag kunde så hon skulle veta att jag var här, att jag var på väg för att hjälpa henne. Hon vände sig om för att se om jag behövde hjälp. Typiskt henne att tänka på mig och om jag behövde något när det var hon som behövde hjälpen den här gången. Alex förstod snabbt att jag hade gått i fällan, det betydde att de andra var nära. Siv och Nix var här. Hon tittade i panik runt sig och bestämde sig för att försöka ta sig till mig. Nej, Alex nej, nej. Försvara dig själv, hann jag tänkta samtidigt som Alex tog de första stegen i mitt håll. Siv klev plötsligt ut på den lilla stigen mellan oss precis framför Alex. Jag hann se hennes snedvridna leende när hon tittade mig rakt in i ögonen precis innan hon gjorde en piruett med det runda svärdet utsträckt. Den räckte precis så den skar i huvudhöjd på Alex. Alex stannade hastigt och höll sig för halsen och blodet började sippra ut mellan fingrarna. Hon fäste blicken vid mig och mimade “Syns snart.” Sen föll hon ihop på marken. Jag visste att om jag nu hade sett himlen hade där nu funnits en bild på Alex.

Jag höll på att ramla ihop av förvåning när frysningen släppte men lyckades hålla mig på fötterna. Jag vände mig snabbt om för att springa ut mot den stora stigen igen men där alldeles för nära var Nix. Hon som var så lik Alex till utseendet. Blont, kort och vågigt hår men istället för hjälm hade hon en nätt, liten krona. Vit klänning som alltid fladdrade oavsett om det fanns någon vind i närheten eller inte. Nu var jag fast, bakom mig var Siv och framför mig var Nix. Nu fanns det ingen väg ut. Vit rök var plötsligt på väg mot mig och träffade mig som ett slag i ansiktet. Smärtsamt drogs all luft ut ur mina lungor och jag kunde inte andas in igen. Jag började hosta och böjde mig lite framåt för att försöka underlätta. Jag hade varit med om det här förut, jag skulle inte dö av det här men jag kunde heller inte göra något för att det skulle gå över. Känslan av att dö skulle hålla i sig några minuter men sen skulle det släppa. Så inte nog med att jag var omringad gjorde känslan av att jag skulle dö om två sekunder det inte lättare att fly. Siv var nu så nära bakom mig att jag kunde känna hennes närvaro och värme mot baksidan av min kropp. Det högg till i ryggen och jag visste att hon skurit mig. Clownen dök upp från ingenstans vid sidan av mig, skrattade till och tog ett glatt skutt runt och stack sin ena kniv rakt i bröstet på mig. Nu stod de tre motståndarna runt mig och flinade. De ville håna mig in i det sista. Jag kände hur allt gjorde ont. Ryggen, benen och magen var varma av blodet som rann ut ur såren de hade åstadkommit med deras vapen. Jag visste inte vilken smärta som var vilken i bröstet längre, syrebristen och tomma lungor eller kniven som fortfarande satt kvar. Sen drog han ut den.
“Vi syns sen” mimade jag, de hade ändå inte kunnat höra mig om jag hade kunnat säga det högt. Samtidigt som jag dunsade ner i marken blev allt svart.

Jag slog upp ögonen. Där var den, blå, tom och normal. Himlen.

Jag är en mamma som har fullt upp med veckobestyr men när jag får lite tid över gillar jag att skriva. Blir det en gång om året eller varje dag är lite olika. Viktigast är skrivlusten och inte pressen.
Sandra Björklander är medlem sedan 31.2 Sandra Björklander har 2 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson