Bara min spegelbild

Det är grådisigt utanför fönstret, precis som det alltid brukar vara en sommarmorgon. Det är sista dagen på lägret nu, sista chansen att visa alla. Sen är det en hel sommar tills alla möts igen.
Elena står framför spegeln hemma som vanligt. Det är idiotiskt att man låter en skolavslutning börja redan halv nio, men skolans styrelse har aldrig varit direkt känd för att ta hänsyn till föräldrar och elever.
Samtidigt som den första solstrålen på riktigt lyckas ta sig igenom den tjocka morgondimman drar Elena tjocka streck med kajalen kring ögonen. Tjockt svart ovanpå den ljusa lila ögonskuggan. Hon är noga med mascaran också, hon vill vara perfekt och felfri idag. Ingen ska finna minsta anledning till att håna henne, eller se tillbaka och tänka 'och så var det ju hon Elena också, minns ni?' och skratta. Idag skulle hon vara felfri helt enkelt.
När hon kommer nerför hennes trappan sitter hennes föräldrar redan där. Hennes lillebror är på lägerkosla och har sin avslutning ikväll. Hennes pappa ser upp från morgontidningen och flämtar till.
- Men Elena!
Hans utropp får hennes mamma att vända sig om och flämta till.
- Elena, så kan du inte se ut!
- Säger vem, undrar Elena stilla medan hon i sitt inre förbannar sina föräldrar som inte vet ett dyft om tonårens grymma tid.
- Men älskling, försöker henne pappa.
- Aldrig i livet. Ni får väl skämmas i tysthet då, men så här vill jag se ut.
Samtidigt som hon dricker sin o'boy på stående fot hör hon sin mamma viska 'ser hon ut så där vanligtvis också?'. Hennes föräldrar vet inte. Mamma jobbar natt, pappa läser sin eviga morgontidning.
Stämningen är spänd och tryckt i bilen på väg till skolan. Efter tjat och hotelser, gråt och övertygelser, har Elena tagit bort kajalstrecken, det svarta läppstiftet och nagellacket. Istället målade hon naglarna vita, bytte ut det blå linnet mot ett vitt och tog bort ett av halsbanden. Men hon är fortfarande tillräckligt felfri.

Efter det att kören har gjort sina framträdanden, prästen har läst samma stycke som han brukar, tappat glasögonen och rivit sönder en sida i bibeln är det dags. Elena ska sjunga sitt inövade solo på 'Kung av sand' som hon länge velat. Hon kliver fram, tar mikrofonen och virar upp sladden kring handleden. Hon skakar av nervositet, men inser att det som vanligt inte märks.
- Du är felfri, intalar hon sig själv och drar efter andan för att sjunga.
Samtidigt som hon möter videokameran som styrs av hennes mentor, blixten från mammas kamera och musiklärarens uppmuntrande leende ser hon rakt och fast på Victor, hennes hemliga pojkvän sedan fyra månader.
Han ler och ler och ler. Det tar aldrig slut, det där leendet. Och han verkar stolt över henne, även om hon inte vet. Plötsligt ser hon sig själv. Lång, blond och med ett svagt drömmande leende på läpparna. Helt klädd i vitt. Vitt linne, vit skjorta, vita jeans. Oskuldsfull, felfri och helt enkelt vackrast, inbillar hon sig själv, under den ensamma korta sekunden innan applåderna kommer.

Efter skolavslutning kan hon inte sluta le. Vacker och felfri, det var sommaren som kom. Underbar. Helt enkelt bäst.
Hon sitter tyst på stenen och ser klasskompisarna paradera förbi, glada eller ledsna över betygen. Där kommer Victor. Glad, lite blyg. Han kysser henne mjukt. Och klasskompisarna bara stirrar. De vet ju inget.

Armbanden på handleden vittnar om lycka. Varje gång lyckan kommer köper Elena ett nytt armband. Inte konstigt att de inte längre får plats.

Skriven av: Katja