Bara vanligt vatten

BARA VANLIGT VATTEN...

I ett land långt, långt borta, tidigt en morgon, vaknar en flicka. Hon ser genom ett fönster i det primitiva, enkla huset att solens väldiga, röda, eldklot just börjar höja sig över horisonten. Det är med blandade känslor hon ser solen. Visst gläder hon sig över ljuset, över dagen, men hon vet att snart kommer solen att bli het och brännande, den kommer att bränna hennes huvud och göra henne matt och trött, den kommer att bränna jorden, som redan är så bränd och förtorkad att det knappast går att hacka i den, än mindre odla något i den.
Landet är svart. Ja, inte bokstavligen svart, för när den heta solen är uppe är det ljust nog, men landet är ändå svart. Det är ett fattigt land, i andra länder pratar man om bruttonationalprodukt och produktion per capita, i det här landet vet de allra flesta inte vad sådana begrepp inne-bär, många har inte ens vad som kan kallas en ”inkomst”. De flesta lever på vad de kan odla ur den torra jorden i närheten där de bor, och det är inte mycket.
Och så människorna, förstås. De är svarta, svarta som förbränt kol, som aska. Eller som glänsande ebenholts. Vackra är de, ett högrest, vackert format folk, med fint skulpterade drag, såvida inte svälten har gett dem magra kroppar och uppsvällda magar. Men ändå, svarta. Alla i de rika, vita, länderna vet, eller säger att de vet, att svarta människor är precis lika mycket värda som vita, men ofta nog motsäger deras handlingar att de verkligen innerst inne anser det. Svart är trots allt svart, och tanken att vitt är renare, finare, ädlare, är inte så lätt att ut-plåna. Den finns där, och den märks.
Framtiden är också svart. Det finns inget som tyder på att invånarna i landet skall få det bättre i framtiden. De lever inte i någon intressant del av världen, dvs. intressant för de rika, mäktiga länderna. Man har inte funnit någon olja under den torra jorden, ingen naturgas, inget guld, inga diamanter. Förr odlade man kaffe, bananer och andra ”exotiska” frukter, som alltsammans exporterades till den rika världen, men det går inte att odla sådant längre. Torkan har tagit över. Landet är exploaterat, utsuget, förtorkat, förbränt. Och alltså ointressant, och så gott som bortglömt. Att miljoner människor tvingas leva där är en annan historia. Människor är inte pengar, ger inte pengar, och är därför inte intressanta. Det är bara vid något enstaka tillfälle, när någon nitisk nyhetsreporter lyckats rikta världens blickar mot det torra, svältande landet, som den rika världen kastar till det några smulor. Sedan glöms det snart bort igen.
Den lilla flickan vaknar med blandade känslor. Hon är ung, bara 11 år, och vet inte så mycket om livets elände. Hon lever för dagen, tar varje dag som den kommer, och tänker inte så mycket på hur hennes framtid skall bli. Hon är lycklig nog att ha sin mamma i livet, och två syskon, båda yngre än hon själv, en syster som är sju år och en bror som är fem. Hon har haft fler syskon, men de lever inte längre. Två dog redan när de var små spädbarn, av diarré, och en syster, som var två år yngre än henne själv, dog i malaria för ett år sedan. Hon har sin pappa i livet också, hon tror det i alla fall. Han har rest till storstaden för att försöka skaffa ett arbete och tjäna lite pengar, så att de ska kunna få det lite bättre i framtiden. Kanske flytta därifrån, flytta till någon plats där förhållandena är lite bättre, där det är lite lättare att leva. De har inte hört av honom på flera månader nu. Ingen vet om han någonsin kommer igen.
Och även om varje dag är en kamp för att skrapa ihop vad de behö-ver för att överleva; lite ved till matlagningen, lite mat, lite vatten, så har de överlevt hittills, utan att direkt behöva svälta. Och de har vän-ner. Vänner som de kan prata med, sjunga tillsammans med, leka med, vänner som berättar spännande ting från förr, och lär dem hur man skall klara av livet.
Den lilla flickan har en uppgift. Det är inte att gå till skolan, om nu någon trodde det. Visst har hon hört talas om att andra barn, på andra håll, går i skolan, och lär sig läsa, skriva och räkna, men hon inser att hon inte kan få göra det. Hon behövs hemma, hon behövs för att hjälpa mamma med småsyskonen, med de dagliga sysslorna, och inte minst till hennes dagliga uppgift: att hämta vatten.
Det finns inget ställe att hämta vatten i närheten. Det närmaste stäl-let som finns är en liten bäck, som ännu inte är uttorkad, och det tar över en timme att gå dit. Och en timma hem igen, eller lite mer än så, eftersom flickan är tröttare då och vattenkrukan tyngre när den är full med vatten. Två eller två och en halv timmas promenad på dammiga, torra, stigar i den brännande solen. Två gånger per dag får de gå och hämta vatten, och på morgonen är det flickans tur. Sedan brukar mamma gå en gång på eftermiddagen, när solen är ännu hetare och mer brännande, medan flickan är hemma och passar sina småsyskon. Det är jobbigt, men varje dag måste de gå den långa vägen, dag efter dag, tills även den lilla bäcken har torkat ut. Sedan måste de försöka hitta ett nytt ställe att hämta vatten på, ett ställe ännu längre bort. Hon suckar lite när hon tänker på den dagliga, tunga vandringen som ligger framför henne, men hon inser att någon måste göra det, och det är hon som har fått uppgiften. Man kan inte leva utan vatten, det vet hon.
Hon äter sin frukost, lite jamsgröt, och dricker några klunkar av det sista av gårdagens vatten. Så tar hon den tomma krukan, placerar den på huvudet, stöder den med sin ena hand, och går iväg. Hon har god balans, hon går rak i ryggen, och kan lätt balansera krukan på huvudet utan att hålla i den. En konst som hennes mamma lärt henne, som hon i sin tur lärt av sin mor, en konst som gått i arv i många generationer, och som, förutom att det är praktiskt och nyttigt, ger kvinnorna en rak, upprätt och ståtlig gång. Men för säkerhets skull stöder hon ändå kru-kan med en hand, så att hon inte ska riskera att tappa den.
Solen stiger allt högre på himlen. Den blir hetare, och bränner allt-mer. Vid sidan av stigen växer inte mycket. Det mesta är förbränt land, med stora sprickor i den torra marken. En och annan torr, låg, buske sticker upp här och var, kämpande för att överleva på det lilla vatten den kan nå när den sträcker ut sina långa rötter. Flickan går med snab-ba, beslutsamma steg mot sitt bestämda mål. Hon sjunger lite tyst för sig själv, en gammal sång som hennes mormor lärt henne. En sång om kärleken, om lyckan. En sång om livet. Eller om en dröm.
Till sist är flickan framme vid den lilla bäcken, där hon skall fylla krukan med vatten. Det är kö, andra flickor och kvinnor från olika håll som också utnyttjar den lilla bäcken för sitt dagliga vattenbehov. Till sist är det hennes tur, och hon fyller krukan. Den rymmer ungefär åtta liter. Åtta liter är inte mycket, men när de hämtar vatten två gånger om dagen kan de överleva på det, om de snålar så mycket de kan med de dyrbara dropparna. Krukan med åtta liter är vad den lilla flickan orkar bära den långa vägen. Åtta liter. Hon ser att vattenståndet i bäcken har minskat lite sedan dagen innan. Än finns det vatten, men fortsätter tor-kan kommer bäcken att torka ut, kanske om en månad, kanske om två. Regnperioderna har slagit fel två år i sträck nu. Kommer det inte or-dentligt med regn det här året vet varken flickan eller hennes mamma, eller de andra i byn vad de ska ta sig till. Flickan ber varje dag att det skall komma vatten, så att livet kan bli lite lättare. Hon ber till Gud, den vite mannens Gud, som hon har fått lära sig är allas Gud, men för säkerhets skull ber hon också till förfädernas andar, som de äldre i byn fortfarande dyrkar.
Så börjar hon sin vandring hemåt. Solen står högre nu, den bränner allt mer, och flickan börjar känna sig lite yr. Hon vågade inte dricka något av vattnet i bäcken, hon vet att det inte är speciellt rent, och man kan bli sjuk om man dricker vattnet utan att koka det först. Hon gjorde det en gång, och blev mycket riktigt magsjuk i en hel vecka. Hennes mamma har noga förmanat henne att inte dricka vattnet förrän de har kokat det, sedan hon har kommit hem. Trots det är de ofta sjuka, kan-ske på grund av att vattnet ändå blir smutsigt, där det står, kanske på grund av alltför lite mat, och alltför ensidigt kost. Förra veckan var hon dålig igen, och hon är fortfarande trött efter det. Kanske är det därför hon börjar må så konstigt nu, trött, yr, huvudet värker.
Flickan går vidare. Solen bränner hetare. Hon är ännu tröttare nu. Hon skulle verkligen behöva sätta sig och vila, och dricka lite friskt, rent vatten. Men hon har inget vatten som hon vågar dricka, och hen-nes mamma väntar henne snart hem. Så hon kämpar sig framåt. Då och då vacklar hon till, när hon känner yrseln komma, hon är nästan svim-färdig nu. Hon möter en kvinna, som tittar fundersamt på henne och frågar hur det är. Hon anstränger sig för att le, och svarar att jodå, hon är lite trött, men hon är snart hemma nu. Hon ser åter ut över den torra marken. Sprickorna i jorden liknar ett konstfärdigt utformat, oregel-bundet mönster. Ett olycksbådande, sorgligt, uppgivet mönster. Som en gammal tavla, där färgen har krakelerat i fina, oregelbundna sprick-or. Eller som en mosaik, en dödens mosaik. Plötsligt svajar linjerna i mönstret till, och hon är nära att falla. Men hon klarar det, bara lite vatten skvalpar ut. Hon vilar en liten stund, och går sedan vidare. Hon är nästan hemma nu, kanske bara en kvart kvar att gå.
När hon är nästan hemma, går hon som i en dimma. Hon bara går, mekaniskt sätter hon fötterna framför sig, den ena foten efter den and-ra. En fot, nästa fot, nästa fot, nästa fot... Steg för steg, steg för steg. När hon tittar upp ser hon byn där framme, suddigt, oklart, men visst är det hennes by. Äntligen. Hon ökar takten lite i glädjen över att snart vara hemma, och då händer det. Hon ser inte en sten som ligger på vägen, och hennes fot slår i stenen. Hon snubblar, vacklar till - och faller. Instinktivt håller hon ett fast grepp i krukan, men det hjälper inte. Med sina händer i ett förtvivlat grepp om krukan, ramlar hon framstupa på den hårda marken. Krukan slår i en sten och krossas, splittras i hundratals lerskärvor. Vattnet rinner ut och sugs snabbt upp av den förtorkade jorden. Ett förtvivlat rop, ljudet av krukan som kros-sas, plasket av vattnet hörs. Så hörs ett sug, när marken girigt suger upp åtta liter vatten, som när ett törstigt barn suger i sig den sista saf-ten i glaset genom ett sugrör. Och vattnet är borta, oåtkomligt uppslu-kat av den grymma, törstiga jorden.
Flickan ligger kvar. Hon är inte skadad, lite skrubbsår bara, men hennes inre känns tomt, dött. Det är som om hennes inre krossades i samma ögonblick som krukan, all glädje, alla förhoppningar, all livslust. Hennes bröst värker, och det känns som om hon aldrig skall kunna resa sig igen. Långt bak i hennes sinne ligger de omöjliga tan-karna, tankarna på mamma, vad hon skall säga, på bannorna hon kom-mer att få, men ännu mer på förlusten av vattnet, det livgivande, livs-nödvändiga vattnet. Hon hade en uppgift, ett ansvar, och hon har svikit det. Hon vill inte leva mer, tänker hon.
Efter en stund inser hon ändå att hon inte kan ligga kvar, trots allt vill hon inte dö, hon vill leva, hon vill fortsätta kämpa för sitt liv och för sin osäkra framtid, och på darrande knän, med vacklande steg, går hon sakta mot byn. Hon går för att försöka förklara för sin mor, för att försöka få tag i en annan kruka, för att än en gång ge sig ut på sin långa vandring efter vatten. Den eviga vandringen efter vatten, bara vanligt vatten...

I samma ögonblick, i ett land långt, långt därifrån, ett land som inte är svart, utan vitt, inte fattigt, utan rikt, inte torrt, utan fruktbart, har någon just avslutat en god och närande måltid i sitt bekväma hem. Han känner att han behöver göra ett besök på toaletten, för att befria sig från kroppens avfallsprodukter. När han har uträttat sina behov, och lämnar den vita, glänsande, stolen som utformats för detta speciella syfte, trycker han på en knapp, och smidigt och bekvämt sköljer åtta liter rent, friskt dricksvatten bort hans avföring. Och utan att tänka vidare på det, går han ut och fortsätter sina dagliga sysslor.

Christer Johansson, 970218.

Skriven av: Christer Johansson