Publicerat
Kategori: Novell

"Barnet"

Hon var bara fem år gammal. Levde utan sina föräldrar i Ryssland. Hon drev omkring på gator och torg. Det enda hon hade kvar var en liten korg och ett foto av sin mor. I korgen brukade hon samla rester av mat hon hittade, lite mynt som någon tappat ibland. Det kunde också hända att hon var tvungen att snatta för att stilla hungern. Men hon snattar inte alls lika mycket nu som förut. Nu är hon rädd för att ta något från någon annan. Det hände en gång då hon var in i en butik och skulle själa ett bröd, ägar fick tag i henne. Han slog henne så hårt att hon blev gul och blå över hela kroppen. Ingen i butiken brydde sig om att han slog henne. Ingen reagerade ens. Trots att hon bara var fem år gammal. Hon kände sig ledsen och så himla ensam. Hon drev runt dag som natt för att ibland ha turen att hitta några matrester så att hon kunde stilla hungern. Hon hade sönderslitna kläder och håret hennes såg ut som ett råttbo, det hade inte kammats på flera år nu. Hon hade inga skor. Dom hade gått sönder så mycket att det inte gick gå i dom längre. Hon har ett par sockor på varje fot, den ena sockan är det ett stort hål i.
Hon hade några vänner, dem var också gatubarn. Det lärde henne sniffa lim när hon sju år bara var. En sommar när hon satt nere på stranden, såg hon en söt kvinna. Kvinnan liknade hennes mamma, på det enda fotot hon hade kvar. Hon satt och solade sig, hon hade brunt axel långt hår, blåa ögon. Den lilla flickan gick fram och sade; "Har damen möjligen några kronor att ge mig, jag glömde min plånbok hemma och jag är så törstig, det är ju så varmt idag.." Kvinnan tittade på henne, klappade henne på huvudet och sade; "Javisst min lilla vän, här har du tjugo kronor", Förresten sade kvinna; "Du skulle inte kunna köpa en läsk åt mig med? Jag är rätt törstig jag med" Flickan svarade glatt; "Javisst snälla damen, jag kommer snart tillbaka". Flickan gick till sin kompis och visade hur mycket pengar hon fått och berättade att hon skulle handla till kvinnan med men att hon snart kommer tillbaka. Kompisen till Sanna som var nio år sade; "Är du helt dum i huvudet eller?" gav Sanna en örfil och sade; "Vi tar alla pengarna, Du ska fan inte handla till någon dam inte!" Sanna kände hur tårarna ville komma, men höll inne dom så gott som det gick. Det började springa därifrån. Det visste inte att kvinnan som dom fått pengar av sprang efter dom. Kvinnan fick tag i Sanna och sade; "Skulle inte du köpa en läsk åt mig med?" Sannas kompis lyckades springa sin väg, men hon själv blev kvar. Kvinnan höll henne lite lätt i armen. Sanna fällde en tår. "Jag ville hjälpa dig, men min kompis sade åt mig att vi skulle ta dem och springa". Men se så flicka lilla, vad heter du? - Jag heter Sanna. "Sanna, var inte ledsen min lilla vän, Det ordnar sig nog. Ska vi gå tillsammans och köpa en läsk?" Sanna torkade tårarna och följde med kvinnan till kiosken.
Klockan börjar bli mycket.
"Får du verkligen vara ute så här sent, helt ensam?" Frågade kvinnan. Sanna nickade utan att se in i hennes ögon. Sanna, Du ljuger väl inte för mig? Hon smekte hennes hand lätt. "Sanna, är du ett gatubarn?" Sanna nickade lätt och tittade in med tårfyllda ögon. "Du, vet du vad? Jag ska hem nu, det börjar bli sent. Men du får hemskt gärna följa med mig hem, få i dig lite kvällsmat och så får vi se vad vi gör efter det." Sanna visste inte om hon skulle våga följa med henne hem. Det finns ju dem som kidnappar barn, våldtar dom och har ihjäl dom. Men hon hade ändå inget liv, och här hade hon en kvinna som liknade hennes mamma. Hon bestämde sig snabbt för att följa med kvinnan hem. Det kunde inte hända så mycket värre än vad det är ute på gatan, tänkte Sanna. När dom väl kom hem till kvinnan så fick hon hemlagad mat och vart omstoppad och nerbäddad i en ren säng. En lycklig dag..
Ett år senare:
Det har nu gått ett år sen som Sanna träffade kvinnan vid stranden som hon följde med hem. Under hela året som har gått så har Sanna fått bott hemma hos Elisabeth. Hon bestämde sig för att hon ville adoptera Sanna. Det tog tid för att få allting klart, men efter ett år nu som gått så är alla papper klara. Elisabeth har numera vårdnaden om Sanna. Sanna är så lycklig, det är dom båda två. Elisabeth bodde först i en liten lägenhet, men har nu köpt sig ett hus. Sanna har fått ett eget rum, med stor säng. Leksaker, kläder och mat på bordet varje dag. Sanna visste inte att man kunde ha det såhär bra. Fotot som Sanna alltid hade med sig i sin korg på gatan, har hon ramat in. Det står nu vid hennes nattbord, bredvid sängen hennes. Fotot som är så likt Elisabeth, men det är inte hon som är hennes biologiska mamma, för det finns ingen möjlighet till det. Men det gör ingenting för Sanna, hon är bara så glad att det finns någon som bryr sig om henne, som älskar henne. Sanna är nästan säker på att hon kommer försöka leta upp sin mor en dag, om några år. Bara för att få svar på hennes frågor som hon har. För att få veta varför hon lämnade henne till gatan och alla hemska saker som den har med sig. Elisabeth är det betydelsefulla i hennes liv. Hon kommer vara evig tacksam..
Dagarna är lite kämpiga förståss, hon har sår från gatan. Både på utsidan och insidan som kommer ta tid att läka för henne, men hon hoppas att hon en dag slipper denna hemska känsla som hon bär inom sig. Hon vill inte minnas, hon vill aldrig mer tillbaka ut dit. Sanna har också börjat skolan nu som alla andra barn, Ja barn som inte går på gatan då. Så nu ska hon skaffa sig en utbildning, och börja om från början. Lära sig allt om världen som man behöver veta. Hon lär sig fort och trivs i skolan och med hennes nya kompisar som hon har skaffat sig. För en gång skull känner hon sig omtyckt, till och med älskad. Nu ser hon fram emot att vakna upp på morgonen, till en ny dag. Få uppleva nya saker och ting om livet. När Sanna blir stor vill hon hjälpa andra barn som haft/har det lika svårt som hon hade det, innan hon mötte Elisabeth. För hon vet att det inte är alla gatubarn som får den turen som hon fick. När hon blir äldre vill hon öppna ett stort hem, dit barnen kan gå får att få stilla hungern och ha någonstans att vila sig. Det är nu Sannas dröm. "Ingen är värd att behöva få uppleva dom hemska sakerna som gatan har med sig, Ingen."
Sanna hade tur, himla tur. Hon är så lycklig. Hon lever, hon har ett liv nu!

Skriven av: Kanel_bulle

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck