Barnet som föll ut genom fönstret och försvann

Barnskratt hörs. Någon skjuter iväg en boll med en bandyklubba. Någon sitter i en sandlåda och gör sandkakor. Någon åker nerför en rutschkana. En glad kvinna hjälper ett barn som har trillat, upp på fötter igen. Det är en än fridfull höstdag på dagiset, men ändå så är detta den dagen som ett litet barn aldrig kommer komma hem igen.
Barnet, som sitter i sandlådan för sig själv och gör sandkakor, tittar upp och ser den glada kvinnan komma gående mot sig.
– Hur går det med kakorna? frågar den glada kvinnan som nu sitter på huk vid barnet.
Barnet räcker fram en spade med sand på till den glada kvinnan och hon låtsas äta från den. – Mm, vad gott! säger den glada kvinnan. Barnet skiner upp i ett leende.
Den glada kvinnan reser sig upp och går in i byggnaden. Strax därpå öppnas ett fönster på tredje våningen, detta fönster kommer att kosta ett barns liv. Den glada kvinnan vinkar till barnet i sandlådan, och barnet i sandlådan vinkar tillbaka.
Den glada kvinnan kommer tillbaka ut igen och ringer i en klocka hon har i handen och säger att det är dags att gå in. Barnet i sandlådan reser sig upp och borstar av sina termobyxor. Sedan går barnet in. Väl inne hänger barnet av sig sina kläder på sin krok och tittar sedan ut genom det öppna fönstret ut mot horisonten. Barnet visste inte att det fönstret skulle vara barnets död. Barnet går in till sina kamrater och börjar leka med dem.


Den stressade kvinnan rusar genom stans gator, hon skulle på ett möte på andra sidan stan. Hennes bil var trasig och bussen var försenad. Hennes dag kunde inte bli värre, men det skulle bli den värsta dagen i hennes liv för att hon skulle få se sitt barn dö.
Till slut kommer hon fram till huset dör mötet ska vara. Hon drar upp dörrarna så fort att hon hör hur en söm spricker i hennes svarta kavaj.
Hon ser att hissdörrarna är på väg att stängas, hon springer allt hon kan till dörrarna och trycker på knappen, men de har redan stängts. Hon letar efter trapporna och hittar dem till slut. Hon tar vartannat trappsteg upp till den 4:e våningen. Hon rycker upp dörren som leder henne ut ur trapphuset och in på våning 4.
Konferensrummet ligger bara en bit bort, hon slänger ett öga på en klocka på väggen, 14.05. Hon ser konferensrummet och saktar ner på tempot lite, försöker andas lugna andetag. Hon kommer in i rummet och säger
- Hej ursäkta att jag är sen, men ska vi börja då?
När mötet är slut pustar hon ut. Sen tittar hon på sitt armbandsur, 15.55.
Hon lämnar kontoret och går till tågstationen. Nästa tåg går om 30 min, gott om tid. På tågstationen ringer hon dagis och säger att hon kommer bli lite sen. Tåget kommer precis i tid. Hon går lugnt på tåget och sätter sig på en ledig plats. Hon tittar ut genom fönstret och ser olika landskap svischa förbi.


- Okej, jag förstår. Nej men det är lugnt, ta den tid du behöver. Okej då säger vi så, hejdå.
Den glada kvinnan lägger på luren och lägger tillbaks telefonen på hyllan. Hon går tillbaks in i rummet där barnet sitter på en matta och leker.
– Din mamma kommer att bli lite sen idag, men det gör väl inget. Du och jag kan ju leka. Barnet sitter tyst på golvet och leker med några klossar. Alla andra barnen har gått hem.
Barnet sitter där på golvet i sin egen lilla värld, samtidigt som den glada kvinnan plockar undan leksaker och mjukisdjur. Klockan slår halv fem.


Nu är det nästan ingen kvar på tåget, nu är det bara den stressade kvinnan och en äldre man kvar. Tåget stannar, äntligen är det hennes hållplats. Hon går av tåget och hinner precis med en buss som går ut till dagiset.
Hon funderar över vad som kommer hända när hon kommer till dagiset. Först kommer hon öppna grinden, sen kommer hon gå över gården till dörren. Hon kommer titta upp mot fönstret och se sitt underbara barn vinka till henne med ett stort leende på läpparna. Sen kommer barnet komma springande halvvägs i trappan och hon kommer omfamna sitt barn och be om ursäkt om att hon är sen. Sen kommer de ta bussen hem och ta det lugnt hemma tillsammans, bara dem två.
Bussen stannar vid dagiset och hon går av. Hon öppnar grinden och stänger den bakom sig. Sedan går hon över gården mot dörren. Hon tittar upp mot fönstret. Hennes ansikte lyser upp i ett leende men går snabbt över till ren fasa.


Nu var klockan fem, nu borde hon vara här snart.
– Du kan nog börja och klä på dig nu, mamma kommer nog när som helst, sa den glada kvinnan till barnet.
Barnet går ut i hallen och börjar ta på sig skorna, men tar inte på sig jackan, istället ställer sig barnet på knä i fönsterkarmen och tittar ut genom fönstret och ser om sin mamma har kommit. Där står ju mamma, barnet trycker sitt ansikte mot rutan för att se bättre, för nu har det blivit mörkt ute. Men samtidigt som barnet trycker sitt söta ansikte mot fönsterrutan öppnas plötsligt fönstret och barnet faller handlöst ner mot den kalla hårda marken.


Allt gick så snabbt. Ena sekunden stod barnet uppe vid fönstret, och andra sekunder låg barnet på marken två meter bort från henne. Hon kan inte röra sig, hon står på gården och håller handen för munnen i ren förtvivlan.
Hon kan fortfarande inte tro att det hände. Hon tror att hon drömmer att hon somnat till på tåget, men hon vet att detta inte är någon dröm, det är en verklig mardröm. Hon vet att om hon nyper sig i armen så kommer hon inte att vakna upp och fortfarande ha ett levande barn. Nej hennes barn är död! Hennes barn kommer aldrig mer hoppa upp i hennes famn. Hennes barn kommer aldrig mer säga hur mycket barnet älskar sin mamma.
Den stressade kvinnan är inte längre den stressade kvinnan, hon är den sorgsna kvinnan utan barn.

Emilia Zetterström

Jag är en tjej på 17 år. Jag älskar att skriva. Skriver mest för mig själv men tyckte det skulle va kul vad andra tyckte om mina texter, inte bara mina svenska lärare. skriver mycket drama och skräck, skriver ibland om "övernaturliga" saker.
Emilia Zetterström är medlem sedan 2016 Emilia Zetterström har 1 publicerade verk