Bästa vänner

Jay halkade nedför berget. Framför honom srang hon.
Flickan med de glittrande ögonen och svarta håret och det underbara leendet.
- Kom igen, Janelle! Var inte så dålig! skrek Jay.
Janelle bara skrattade, det där skrattet som Jay ofta fick höra.
Han älskade det där busiga bubblande skrattet.
- Vem leder? ropade hon och stannade till.
Då sparkade Jay av henne och plötsligt föll han omkull - på henne, vart annars?
Han trodde hon skulle börja skrika och gapa som vissa andra skulle.
- Kom igen då! Gud, vad tung du blivit, jag kan nog inte bära dig längre!
Hon skrattar. Han andas ut.
Han måste bli försiktigare.
Fast varför det? Janelle verkade tycka det var roligt.
Grejen var inte den, som de flesta tror, att jag var kär i henne. Nej, vi var bara bästa vänner. Det var väl tillåtet att tjejer och killar kunde vara vänner utan att vara kära? Det var väl möjligt.
Jays mage kurrade missbelåtet.
Plötsligt såg han in i hennes busiga ögon, hon log så att smilgropen syntes. Janelle tog allt som en lek.
- Sluta stirra på mig Jay, jag vet att du är kär redan!
Hon skrattade och kravlade sig upp och fortsatte springa.

Aaa... Det är ljuvligt när vinden fladdrade i hennes hår.
Hon hade lite ont i benet efter att klumpendunden Jay ramlat på henne.
Hon log, det gjorde ingenting för hon och Jay var bästisar.
Janelle skulle aldrig förr trott att hon skulle ha en kille som bästis.
Hon avskydde allt vad killar hette och dem avskydde henne. Det tyckte on var fet, ful, klumpig och nördig.
Tills hon och Jay började bli vänner, då blev de först avundsjuka och sedan hatiska.
- Jag vann! skrek Janelle när hon kommit fram till målet.
Jay kom flåsande efter. Hon skrattade och rufsade om hans hår.
- Busunge, väste hon, gå och lägg dig! Här är det jag som bestämmer!
Jay log och började bära upp henne, hon skrek.
- Släpp ner mig, Jay! Kom igen, släpp ner mig! IIIiiih!
Det var ett tjejigt och barnsligt skrik, tyckte Janelle. Men det var något hion var rädd för och det var höjder, och att bli buren upp och ner var inte precis hennes dröm!
Men hon blev inte sur.
Hon skrattade för att Jayt inte skulle känna sig dum.
- Din tokboll! Vet du inte vad sluta betyder?
Plötsligt såg Jay drömmande ut.
Gud vad han är söt! tänkte Janelle och fnittrade.
Ja visst, jag är såååå kär i Jay, tänkte hon och skrattade åt sjäva tanken. Vilket skäm, gud vad roligt det var!

Nästa dag i skolan:
- Jaha, där kommer paret vi - är -fast - för - alltid - men - kan - inte - gå upp - i - hångelskalan?
- Måste du göra allt så komplicerat, Dennis? skrattade Janelle. Jag förstår inte ett ord av vad du säger!
Så gick hon lite nonchalant förbi.
Hon är så cool, tyckte Jay.
- Ja, just det. Dennis.
- Du askulle aldrig klara nåt om det inte vore för henne, mespropp, väste Dennis.
Jay bara log.
- Janelle! skrek han. Dennis är kär i dig.
Plötsligt såg han något undrande och hoppfullt i Janelles blick.
Genadt började hans mage sätta igång.
Han vart väl inte svartsjuk? Nej, det gick inte.
Jo, han VILLE vara svartsjuk men det var han inte. Det enda han inte ville var att Dennis skulle vara elak mot henne.
- Är det sant? frågade Janelle men hennes vanliga in var tillbaks.
Jay ryckte på axlarna.
- Synd för dig, hånlog Janelle mot Dennis. Du får nog hitta nån annan att bli kär i!

- Hallå?
- Hej, Jay, jag kommer över.
- Janelle, vad....
Klick!

- Va? Ska vi låtsas vara ihop?
Janelles ansikte sprack upp i ett leende.
- SJälvklart! Det rär ju det dem fruktar och håller på, de tycker det är jobbigt och blablabla. Fattar du inte v ilken idé det är!
Visst hade Janelle haft många idiotiska planer men det här tog priset.
Men då såg hon på mig med sina stora bruna ögon.
Jag ville bara skrika nej och spy - men å andra sidan att sätta killarna på plats så att dem inte störde....
- Kör till!

- Hand i hand, viskade Janelle och fnittrade.
Hon kände sig fånig. Det var en fånig idé. Men det var också den enda.
- Kolla, paret håller verkligen ihop, skrek Dennis.
- Vekrligen, se så söta! skrek Jason och tog ett foto.
Då lutade Janelle sitt huvud mot Jays axel och log drömskt.
Dennis tappade hakan och Jason tappade kameran.
PLötsligt såg de ut att ångra varenda ord.
- Är... Ni... Tillsammans?
Orden kom stötvis ur Dennis mun.

Janelles lilla rosenknopp till mun drog i ett leende.
Vad bra hon spelar, tänkte Jay. Men hon har ju varit med i drama - klubben.
- Nej, inte till en början. Men sedan, när ni började tjata tänkte vi allvarligare på saken och beslöt att bli tillsammans.
Fast inte på det sätt ni tror, tänktr Jay, utan som en plan.
- Herregud! skrek Dennis. Varför det? Varför ska ni bli ihop?
- Har du något emot det, ennis?
- Du flörtade faktiskt med mig! skrek Dennis ursinnigt.
Jaså, Janelles plan lyckades, tänkte Jay. Dennis hatade henne inte, utan älskade henne.
- Vad pratar du om? frågade Janelle. Jag har bara ögon för min lilla honungsost och varför skulle ajg flirta med en sån soim du?
Janelle kastade håret bakåt och log stort.
- JUst det, Janie är min lilla... öö... Honungsmarmelade.
*Det här går väl bra?
- VAD MENAR DU MED DET!? vrålade Dennis.
- EXAKT! vrålade Jason. Du kan inte bara komma och ta henne!
Då steg Janelle envist fram.
- Min älskar inte mig! skrek hon häftigt.
- Jo, det gör vi! skrek Dennis och blev röd i ansiktet.
DEt blev Janelle också, jag hade aldrig sett henne arg förr.
- Sen när då? skrek hon. SEN NI MÄRKTE ATT NÅN GILLAR MIG?
- SEN VI SÅG DIG FÖR FÖRSTA GÅNGEN.
Den här gången lämnade färgen Janelles ansikte, hennes mörka ögon blev svarta och de sköt ursinnigt blixtrar.
Det droppade blig från hennes fingrar och hon knöt händerna hårt.
Pang! Hade Jay sett fel eller hade Janelle gett en örfil åt Dennis
Hon tappar kontrollen, tänkte Jay.
- Lugna dig, skrek han och gick fram till henne oh höll henne fast.
Det fick inte, hon slet sig loss och for fram.
- JASÅ? ALLA ÅR, SEX ÅR NOGA RÄKNAT, SEDAN FÖRSKOLAN HAR NI VARIT MOT MIG SOM OM JAG VORE EN SOPA! NI HAR ALLTID BEHANDLAT MIG SOM OM... OCH NI SA ATT JAG VAR EN NÖRD, NI GJORDE MINA SKOLLÅR TILL EN PINA. DEN FULA, FETA, DUMMA, IDIOTISKA, NLRDISKA LILLA JANELLE! VAR DET SÅ NI TÄNKTE ER? OM I VERKLIGEN TYCKTE OM MIG BORDE NI INTE GJORT SÅDÄR! DÅ HATAR JAG ER FÖR EVIGT, FATTAR NIU VÄL! ÄR NI DUMMA ELLER? ERA JÄVLA IDIOTER, NI KAN JU INTE SNO MITT LIV HELLER!
Janelle föll ihop på marken. Men hon grät inte. Stirrade bara tomt framför sig.
- Jag och Jay är inte tillsammans. Men er avslöjade vi ändå!
Dennis teg, Jason teg, Marco teg, Malcolm teg, Dodolores teg, hela världen teg.
Utom Calle som harklade sig.
Alla väntade på samma sak - att ledaren Dennis skulle säga det lilla ordet.
- Förlåt, sa han till slut, förlåt, förlåt! FÖRLÅT!
Nu log Janelle, det vanliga leendet var tillbaka och den lilla smilgropen.
- Stå inte och spill tårar Dennis, det finns ju inget att vara ledsen om idag, solen skiner och allt är perfekt. Kom nu, Jay!
Jag följde efter henne med en rynka på pannan.
Herre gud, den tjejen är livfarlig... På ett FANTASTISKT sätt!
Janelle och jag borde alltid vara bästa vänner!

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 11 år