Publicerat
Kategori: Novell

Begär

Jag vill gärna ha lite respons på den här "novellen" det är inte riktigt en novell, inte heller en roman. Men det är en början, så säg mig. Är det något att ha? Hör gärna av er!

Begär
Mannen Albert hade aldrig tytt sig till att jaga kvinnor, egentligen hade han väl aldrig brytt sig om dessa underliga varelser. Trots sina tjugunio år så hade han aldrig under denna eviga tid förälskat sig i någon. Han hade aldrig heller stillat sina begär med horor på den lokala bordellen som drevs i hemliga sky av den lite äldre, tjockare damen madame Clement.
Även om Alberts få och inte så nära vänner besökte det ofta när deras fruar och flickvänner hade lagt sig till sängs så följde han aldrig med. Istället satt han inne på sitt rum och drack franskt aperitif vin och bolmade på sin pipa. Ofta så belönade han sig med en promenad i månljuset eller satte sig på byns kyrkogård och längtade efter att bli omsluten av skuggor.

Albert hade också en yngre syster vid namn Charlotte, trots sina bara tjugu år så hade hon redan hunnit med sju frierier av olika män från sin egen by och grannbyn. Hon var den mest eftertraktade ungmön i deras hemstad. Albert var likgiltlig inför sin syster, i grund och botten var han en ohyfsad man med dålig aptit på livet.
Han hade aldrig älskat sin syster, mor eller far så som en liten pojke borde älska sin familj. Efter att föräldrarna omkommit till sjöss några år tidigare så hade han inte fällt en endaste tår. Gentemot sin syster låtsades han vara den älskvärde storebrodern och gick in i rollen och övertygade människor runt omkring att han var förkrossade, stupen och blodig.
Men det hade inte delade med sig av var glädjen att få ett hus för sig själv, å andra sidan blev systern allt mer klängig och kärleksfull. Han flyttade in på vindsvåningen och hade haft sitt kryp in där sen dess. Detta var 11 år sedan. Då systern var allt för ung.

Även om man inte kan kalla deras by en stor stad utan mer åt håller av en liten by så tyckte invånarna att det skulle kallas en liten stad. ”Le petite ville” var vad herrskapet och bönder kallade byn. Folket i byn visste allt om alla, särskilt skvallerkäringarna som satt och tjattrade på det lilla Cafét ”Mouline Rouge” om dagarna som på kvällen blev till en bar för de lite yngre damerna och herrarna.
Hans syster Charlotte var där ofta. Ibland kunde hon dra med sig en och annan herre hem för att sedan stöna högljutt hela natten och väcka honom gång på gång, och när han inte sov så satte han bomullstussar i öronen och stirrade ut genom sitt fyrkantiga fönster.

Kvinnorna var ett fashionabelt folkslag i denna by, en ung kvinna vid namn Laura Manting bodde här, hon öppnade en butik som sålde allt en kvinna behövde. Laura hade haft ett gott öga för Albert men han hade aldrig visat intresse.
Ibland kunde hon be honom om en rar mans synpunkt på de nya plaggen hon hade sytt, varav nästan alla var vackra sidenklänningar med rosetter och spets.
Han brukade hövligt säga att han hade viktigare saker för sig och gå sin väg. Som sagt Albert intresserade sig inte för kvinnofolk, inte mannafolk för den delen heller.

Albert levde sitt liv i ro där han skrev sina dikter, fördrev tiden med att vandra omkring i glömskan bland de lummiga träden och de prydliga fasaderna som byn ingav. Men en dag för två år sedan så sprack mannen Alberts tillvaro då en ung kvinna kommit kånkande in i byn med ett flertal stora väskor. Hennes klänning var smutsig och dammig, solhatten låg på sned och i hennes panna glänste svettdropparna. Albert hade genast skyndat sig fram och böjt sig ner för att plocka upp den vackra handväskan som den unga kvinnan hade tappat på kullerstensgatan.
”Förlåt för mitt intrång mademoiselle en det set ut att tynga ner er barma kropp, allt för mycket mansgöra för en ung dam som er själv. Tillåt mig att lätta på er börda och bära dessa väskor för er.” Den unga fröken hade med forskande ögon tittat på albert medans hennes svarta , krusiga hår föll ner i hennes ögon.
”Jo för all del så får du gärna hjälpa mig monsieur, det är allt lite tungt men jag trodde att jag skulle orka men med hettan i ögonen och värmen från solen så blev det allt lite tyngre.” Albert log och tog väskorna ifrån henne, det var flera stora och grova resväskor. Inga nätta och söta som flickorna i byn reste med.
”Är ni här på besök madmeoiselle?” frågade Albert undrande.
”Nej jag är faktiskt på väg hit för att stanna, min mormor har nämligen ett hus lite längre ner på gatan som stått tomt i några år. Det ville hon att jag skulle ha”
”Menar ni Madame Maxine? Som bodde i det ljusblå huset bakom mouline rouge?” Sa Albert med glöd i rösten.
”Ja det må jag säga, så du kände min mormor? Mitt namn är Clarice Maxine, men ert vet jag dock inte ännu…” Sa Clarice högt och glatt.
Albert sjönk som en sten i marken, inte hade han väl glömt att skaka i hand och presentera sig? Fruktansvärt, det var ohövligt.
”Förlåt mig fröken, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, mitt namn är Albert Camus. Jag brukade dricka té hos din mormor när jag var en yngling. Hon var rar gamle Maxine, jag trivdes i hennes sällskap” Albert log mot den unga fröken och tittade in i hennes mörka, bruna ögon. De var nästan svarta.
De hade fortsatt sitt samtal och pratat om allt mellan himmel och jord, var hon kom från, hennes mor, familj och byn. Faktiskt så hade de kommit så pass bra överens att Albert hade stannat på en kopp te.

Men nu var det länge sedan och Albert var ensam igen. Så som han förr alltid velat ha det. Men under ett halvår hade han levat och glatt sig åt Clarice’s sällskap, både vänskapligt och kärleksfullt. Ja han hade förälskat sig i denna kvinna och hon i honom.
Men för snart ett år sedan hade den mystiske Raoul Nutini flyttat in i stadens största herrgård som låg en bit utanför stadens torg och gator. Mitt på en vacker äng i ett stort gotiskt hus med tinnar och torn, stora fasader av marmor och pelare för att hålla upp den graciösa balkongen som var lika stor som Alberts undervåning.
Raoul är en förmögen man berikad med ett utseende man kan stoltsera med.

Det hade hänt sig att hans mörka älskade istället tytt sig till denna nykomling. Albert hade fått sitt hjärta krossat för första gången i sitt liv och det hade gjort ont. Så ont att han nuförtiden inte ens gav de små damerna på Mouline Rouge en vinkning, han hälsade inte ens på mannen mitt över gatan och han hade slutat följa med på sina få vänners pokerkvällar på stadens rökigaste pub. Inte heller nu gav han sin unga syster någon uppmärksamhet, han totalt ignorerade henne och resten av staden.

En dag hade mannen Raoul kommit förbi och knackat på hans dörr, de hade slagit sig ner vid Alberts bord och pratat. Av samma skrot och korn hade de varit och deras intressen var likartade.
Aldrig hade Albert träffat någon som tyckte, kände och ville samma sak. Det enda problemet var att han stulit den ende kvinna Albert älskat men det kunde inte Raoul veta för inför omgivningen hade Albert och Clarice varit nära vänner. Men ensamma hade de varit som två rasande lejon där glöden, passionen och kärleken hade härjat.
Men Raoul, så ovetande om detta hade beslagtagit hans kvinna och för det kunde Albert inte förlåta honom.
Ibland träffades de på kyrkogården och delade med sig av sina tankar och känslor men på dagarna bugade de bara för varandra när de kom gående längs gatan och när Alberts förlorade kvinna kom gående tittade Albert inte ens åt deras håll.
I början hade Clarice gjort tappra försök till en vänskap som de skulle kunna oskadljigöra men det ville inte Albert. Han hårt avvisat henne och till slut gav hon upp.

En dag kom det sig att Albert fick ett brev, ett litet brev. Knappt rymlig för något stort ark. På brevet stod det med snirklig stil skriver; Till Albert Camus, den störste poeten i vår lilla stad. Raoul Nutini.

Han stod med brevet i handen och sprättade försiktigt upp det fina vykortet för att inte förstöra dess vy. På den lilla lappen inuti stod det med samma snirkliga stil;
”Albert, min käre men melankoliska like och vän. En middag ska komma att te sig i mitt hem. Jag skulle uppskatta om du och din sköna syster Charlotte ville delta. Ta med dig din vän i grannhuset om du så vill. Nästa helg. Ljuvliga hälsningar din tillgivne vän Raoul.”

Ni som läst får gärna skicka iväg ett mejl om vad ni tycker än så länge, vad jag bör tänka på, hur jag kan skriva bättre, misstag som jag har gjort och om den är tillräckligt spännande. Är otroligt tacksam för svar! MVH Dr Pangloss

Skriven av: Pangloss

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson