Begravningen

Idag plockade jag fram min finaste kavaj; den var inte så svår att urskilja från resten av kläderna då det är den enda kavajen som jag äger. Den var upphängd i en billig plastgalge som jag egentligen borde ha slängt för längesen, men jag har resonerat så som att en billig kavaj inte har något emot att hänga på en billig galge. Det var en fin svart kavaj, även om den var billig. Kollade man på den i dagsljus så kunde man även se en viss nyans av grått i den; kanske var det för att man skulle kunna urskilja de svarta knapparna från det svarta tyget, eller så fanns det ingen idé bakom överhuvudtaget.
På galgen hängde även en violett bröstnäsduk som jag köpte för bara några dagar sedan. Jag valde just den färgen för att den påminde om färgen på syrenblommorna på syrenträden som stod på gården hon en gång bodde i. Det var på den tiden då gården stod i sin praktform, nu är den näst intill igenvuxen, som ett påminnande om att vi alltför sällan hade varit där på besök.
Under galgen så stod även mina finaste skor, som även dem är svarta. Det enda som gör att jag inte ser ut som en skugga när jag står och knyter den svarta slipsen, hårt som en hängsnara för att undvika att gråta under ceremonin, är den vita skjortan som är struken just för den här dagen. Jag tänker att det måste vara den största funktionen som en slips har, att tysta personen som bär den, då klumpen i halsen oftast gör bäst i att ligga kvar som en klump.

Det är konstigt kan jag tycka; att den svarta färgen oftast anses som den finaste. Vad jag fick lära mig under skolgången var att svart inte ens var en färg, ändå anses det som den finaste färgen. Det är en viss melankoli i det; att något som egentligen inte är, är. Det är kanske så man bäst skulle kunna beskriva den här dagen – att något som egentligen inte är, är. Ser man till kistan som hon ligger i, så är hon, men tänker man på tillståndet hon befinner sig i, så är hon inte.
Det finns tankeexempel kopplade kring hela den grejen. Schrödingers katt är väl den mest populära; katten placeras inuti en låda, men för att vara säker på om katten lever eller är död, så måste man öppna lådan och titta efter. Jag har svårt att avgöra om det är betryggande eller förödande att vara osäker på om någon, eller något man inte ser, existerar eller inte. Inte heller känner jag en jagande lust att få öppna upp det vita kistlocket och titta efter.

Om det hade funnits någon att prata med det här om, förutom min egen spegelbild, så kanske jag hade sett annorlunda på saken, men man måste förstå är att jag kommer från en släkt som aldrig riktigt har varit en familj, vi har varit mer av flyktigt bekanta, trots att många av oss har bott under samma tak i större delen av vårat liv. Vi har älskat varandra, och gör det väl fortfarande, men inte så som andra familjer älskar varandra, utan vi älskar varandra på avstånd; det är därför dagar som dessa blir extra svåra för oss, för att vi kommer för nära inpå.
Hon, som nu befinner sig på en plats så långt ifrån man bara kan komma, var en stor del av den sammanhållning som en gång fanns, även om sammanhållningen skedde på avstånd. Det är svårt att släppa tanken på att hon inte finns där längre, att jag inte ens kan älska henne på avstånd, då jag inte kan bestämma mig för om hon existerar eller inte.

Prästerna pratar ofta om det som kommer efter; att livet som vi lever bara är en prövning för den eventuella evigheten, som om det skulle skänka oss ett lugn, när det i själva verket skapar en känsla av meningslöshet. Inget av det vi gör, ska göra, eller har gjort har i så fall någon betydelse.
Döden blir på det sättet överrepresenterad i ett samhälle som till mestadels borde handla om liv; vi blir skuggfigurer i väntan på det eviga ljuset. Den mest framstående representanten för den svarta färgen är döden, medans den vita färgen representerar liv. En kamp mellan färg och icke färg – liv och död. Jag tänker att det beror på att döden ses som tidlös, precis så som man kan känna när man blickar upp mot en natthimmel och förstår hur liten man faktiskt är, och det vita representerar stjärnorna som vi lägger våra hopp och drömmar på; det ljus som vi i alla tider har följt för att hittat hem.

Jag tänker mycket på tiden, att den inte ens en dag som denna kan ta sig tid för att stanna, inte ens för en kort stund, utan tiden måste ständigt göra sig påmind genom att röra sig framåt, så att vi någon gång kan glömma och går vidare. Det är som att tiden inte vill att vi ska existera överhuvudtaget, utan den bara finns där för att visa på vad som en gång varit, men aldrig blev mer än så. Men jag vet att hon inte ville se det som så. Hon beskrev alltid livet som en resa, att man inte bara ska räkna med de goda stunderna – då blir livet för kort – utan man måste även räkna med de tuffa stunderna för att få ut det mesta av livet.

Men när jag ser mig själv i spegeln, svart- och vitklädd, med en snudd av violett som ska visa på det personliga i mitt klädval, så kan jag ändå till en viss del förstå meningen med livet; kanske handlar det inte om vad som komma skall, eller det som en gång varit – utan istället om vart vi befinner oss just nu. Det är därför jag väljer att låta locket på den vita kistan förbli orört och därigenom lägger jag tron på att hon äntligen har funnit frid.

Skriven av: Robin