Publicerat
Kategori: Novell

Bekännelsen

Att skämta kan vara allvarligt




– Dessa fester kan döda! utbrister Soltanas man Kim när han motvilligt knyter slipsen.
– Äsch, du brukar ju kunna liva upp dem med dina historier.
– Jag har inget gemensamt med dina fina musikvänner när ni pratar kompositioner och toner och sånt.
– Vi får prata om annat så du inte känner dig utanför.
Soltana var framstående musikkompositör som gjort succé med verket Eko där hon sammanställt hela musikhistorien i en symfoni. Hennes man var en vanlig jobbare som visserligen var stolt över sin firade fru men som kände sig lite malplacerad i hennes krets och aldrig förstod sig på hennes musik.
Dock var det udda paret lyckligt tillsammans och de älskade verkligen varandra trots olikheterna eller kanske just därför. Det var då Soltana skulle träffa sina ”fina” vänner som Kim kände sig utanför och ville gärna driva med dem men brukade försöka hålla igen.
– Ska du verkligen dricka mer? frågade oroligt Soltana Kim när han svept den tredje whiskeyn innan det andra paret hade kommit.
Kim ville bedöva sig innan för att stå ut med musikpratet som han inte begrep och inte ville begripa. Det var helt enkelt inte hans värld och då måste man fly in i en annan, tänkte han.
– Ben och Nicole är trevliga och du kan dra dina skämt som alltid går hem, fortsatte Nicole.
De har ungefär lika mycket humor som profeten Muhammed, tänkte Kim för sig själv men blev sugen på att driva med hela sällskapet; särkilt med den stele Ben.
Paret anlände till Soltanas och Kims villa för en lättsam soaré. En fest som skulle ändra allt.
– Oh så fin dress du har! utbrast Kim över Nicoles klänning.
Kim såg ingen skillnad på den klänningen och de andra som hon brukade ha när de träffades och Ben såg lika stel ut som de plankor han brukade spika upp i sitt jobb.
– Jag har med mig en flaska vin, sa Nicole och visade en fin Cabernet Sauvignon.
Alltid detta jävla vinblask, tänkte Kim som beslöt sig för att hålla sig till det tyngre artillerit. Det fick bära eller brista men Kim tänkte supa till i kväll och då dög inte vin.
Efter en de inledande artighetsfraserna och lite småprat om väder och vind satte sig sällskapet till bords. Denna kväll verkade så här långt vara som alla andra träffar.
– Ja, skål och välkomna då! sa Soltana.
– Vi har väl alla gjort lite hyss i barndomen, sa Nicole.
Efter maten satt man och diskuterade ungdomssynder.
– Ja, bortsett från att jag snott en del musik, skrattade Soltana så snattade jag faktiskt i en affär en gång när jag var barn.
– Ojdå, ja jag trimmade min moppe kommer jag ihåg, och har du gjort något olagligt någon gång? frågade Ben och vände sig till den ganska onyktre Kim.
– Ja, jag mördade faktiskt en människa en gång, sa Kim.
Samtalet stannade upp och en pinsam tystnad la sig över rummet tills Nicole kände sig tvungen skratta till lite för att bryta förtegenheten:
– Ja, du kan alltid spetsa till det lite extra, Kim.
– Det är sant. sa Kim övertygande.
– Det är inget att skämta om, sa Soltana.
– Ser jag ut som om jag skämtar? replikerade Kim och bibehöll en allvarsam mask som gjorde alla osäkra.
– Hur menar du nu? frågade Ben.
– Ja, det var inget särkilt. En fyllegrej bara; var inte meningen att han skulle dö men jag grävde ner honom och sen var det glömt.
Åter la sig tystnaden i rummet och ingen visste hur man skulle ta sig ut ur den riktigt. Kim var känd som en skämtare och kunde konsten att hålla masken.
– Lite mer vin? frågade Soltana för att komma ifrån ämnet som enligt henne spårat ur.
– Menar du allvar? frågade den humorlöse Ben.
– Ja, vi skulle ju avslöja våra ungdomssynder.
– Men det är ju fruktansvärt? sa Ben.
– Sluta nu, sa Soltana. Du ska inte dricka mer.
– Så farligt var det väl inte, sa Kim nonchalant. Sånt som händer i fyllan.
– Men, menar du allvar nu? frågade Nicole som avbröts av Soltana.
– Nu slutar du skoja om sånt.
Samtalet tog slut och Soltana förde in konversationen på ett annat spår för att få slut på Kims sätt att förstöra hennes bjudning.
Dagen efter vaknar Soltana och hittar sin man sovandes i soffan i samma ställning som han slocknade i kvällen innan. Irriterat ruskar hon i honom att han ska vakna:
– Varför förstörde du festen igår?
– Förstörde? rosslade han.
– Ja, med det där råa skämtet. Det var verkligen inte passande. Vad menade du med det i egentligen?
– Kommer inte ihåg något, mumlade Kim och vände sig om för att sova vidare.
Soltana fattade inte något. Visserligen brukade Kim bli lite fullare än de övriga på festerna och visst hade han en speciell humor, men detta var ändå inte likt honom.
Medan hon lät Kim sova ruset av sig började hon så smått göra morgonbestyren men tankarna var hela tiden på festen kvällen innan och framförallt på vad Kim sagt.
Soltana slog bort de envisa tankarna och försökte koncentrera sig på att städa undan efter festen då telefonen ringde.
– Tack för igår, sa Nicole i telefon, det var trevligt.
– Ja, jo, men ni får ursäkta min man. Vet inte vad som flög i honom.
– Du menar det han sa? undrade Nicole.
– Ja, han blev lite för full och han har ju så bisarr humor du vet.
– Tänk om det är sant? sa Nicole men la till ett befriande skratt.
Soltana blev helt stel då Nicole bara bekräftade hela morgonens oro hos Soltana.
”Tänk om det är sant”, for runt i Soltanas huvud hela förmiddagen medan Kim sov. Meningen som Nicole släng ur sig skämtsamt kunde inte lämna Soltana och ju mer hon tänkte på det desto mer trodde hon på allvaret i det.
Tänk om det var sant? Tänk om hon i alla år varit gift med en mördare? Det är ju i fyllan som sanningen kommer fram och inte ens Kim skulle väl kunna skämta om något så bisarrt och dessutom verkade bekännelsen trovärdig - övertygande trovärdig.
Äsch, tänkte hon, vad var det hon inbillade sig? Klart inte Kim är en mördare. Kim, som var en sådan gullig man som alla kvinnor önskade sig. Humor och varm, och kanske – en som brutalt haft ihjäl en människa! Nej, inte dessa tankar igen.
Kunde denna underbara man ha dolt en mörk sida för henne under alla år?
Kim började vakna till en dageneftertorka som fick Soltana att rysa av obehag.
– Oh, det var visst lite mycket igår, sluddrade Kim på väg ut till toaletten.
– Du skulle kanske inte dricka så mycket, snäste Soltana efter honom.
Kim hade hört det förr men denna gång var tonen från Soltana lite väl hård tyckte han medan han försökte borsta bort den äckliga smaken i munnen.
– Du gjorde bort dig rejält igår, sa hon högt till Kims gurglande vid handfatet. Riktigt rejält.
Soltana visste inte hur hon skulle säga det men hon måste fråga honom om det han sa igår.
Hur frågar man en människa som man älskar och som man levt lyckligt med i många år om den dödat en människa? Samtidigt kunde inte Soltana leva med ovissheten inombords, hon måste få veta sanningen. Hon ville inte tro på det men slogs ändå av tanken att alla närstående till mördare antagligen tänkte likadant: inte min man. Likväl finns det ju mördare ibland oss.
– Kommer du ihåg vad du sa igår? trevade Soltana när Kim hade piggnat till lite.
– Ja, inte mycket, skrattade Kim till.
– Kommer du ihåg när vi skulle bekänna våra ungdomssynder?
– Ja, jo lite grand kanske?
– Du sa att du hade… dödat en i din ungdom?
– Nej, det kommer jag inte ihåg, skrattade Kim.
– Varför sa du det då? Är det sant eller?
– Äh, det var ju ett skämt begriper du väl. Du tror väl inte…
– Du kom ju inte ihåg det, sa du. Hur kan du då veta att det var ett skämt? Du döljer något för mig, kanske något hemskt.
Dagen efter grälet med maken går Soltana till polisen för att fråga lite diskret om det fanns någon försvunnen person från den tiden då dådet skulle ha skett.
Polismannen ville ha mera precisa tidpunkter än de vaga som Soltana kunde ge men lovade att kolla upp saken. På polisens fråga om varför hon ville ha uppgifterna och varför hon var så angelägen, hade hon inget bra svar annat än generande stamningar. Hon kunde ju inte säga…
Eller skulle hon fråga om något mord under den här tiden, eller rent av säga som det var? Berätta rent ut vad hennes man sagt den där kvällen? Eller skulle hon säga i klartext vad hon misstänkte: att hennes man mördat en människa i sin ungdom?
Hemma igen efter polisbesöket reflekterade Soltana över alltihopa. Hade hon bara överreagerat på ett dåligt skämt som hennes man kläckt ur sig i fyllan?
Hon skämdes över sina misstankar mot sin älskade man som var världens snällaste och som inte tycktes kunna göra en fluga förnär.
Kim å sin sida kände inte igen sin fru efter den där festkvällen. Hon hade inte varit sitt gamla jag sedan dess och han förstod inte varför hon bråkade om att han blev lite påstruken och drev med hennes fina vänner som han tyckte förtjänade ett rejält spratt.
Soltana försökte hålla tillbaka sina farhågor men hon blev inte kvitt dem. Hon måste veta.
– Nicole trodde på det, sa Soltana.
– Den tjattrande papegojan…
– Så kan du väl inte säga…
– Ok, jag ber alla papegojor om ursäkt för att jag jämförde dem med Nicole.
– Har du dödat någon?
– Är du inte klok?!
Förhållandet mellan Kim och Soltana blev alltmer spänt och på grund utav det hade samlivet upphört. Soltana äcklades av att hon kanske låg med en mördare.
De pratade inte längre med varandra och Soltanas ständiga avvisande gjorde Kim sur och det forna lyckliga äktenskapet kunde bara sluta på ett sätt – skilsmässa.
Paret kom att gå skilda vägar i bitterhet och Soltana fortsatte letandet efter en död kropp.
Dessförinnan hade Soltana uppvaktat polisen ett flertal gånger att höra Kim om mord vilket de inte kunde göra då ett mordoffer saknades. Någon död kropp måste ju finnas, tänkte hon.
Efter den uppslitande skilsmässan började Soltana tvivla på sitt omdöme och ångrade sina misstankar mot sin före detta man. Kunde de kanske försonas?
Men allt var för sent. Den annars så glade Kim hade sjunkit ner i depression och spriten började ta ut sin tribut.
I ett sista försök att träffa Kim uppsökte Soltana honom för att prata ut om allt och kanske för att börja om igen. I hans ungkarlslägenhet gjorde hon den hemska upptäckten.
Kims kropp hängde i en snara och i hans ficka fanns en handskriven lapp med texten:
”Nu har du funnit den enda man jag tagit livet av.”

http://boksidan.just.nu

Skriven av: Bill Persson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson