Berättelsen som inte var min

Det var sent den kvällen och det var helt tyst på gatorna. Regnet hade precis slutat och marken blänkte som glas. Varje lampa kastade långa skuggor som rörde sig när jag gick förbi. Jag kände mig iakttagen fast jag var ensam, inte bara som om någon följde mig - mer som att mörkret själv hade ögon.

Jag hörde steg med ojämn takt bakom mig. Jag stelnade till och ökade farten, men stegen bakom gjorde samma sak. Plötsligt greps jag bakifrån. En hand täckte min mun. Lukten av rök och svett fick mig att vilja kräkas. Allt blev svart innan jag hann skrika.

När jag vaknade kände jag smärtan i hela kroppen och tusen nålar stack min kropp samtidigt. Jag hade inget minne om vad som hände och började fråga mig själv var jag var. Luften luktade blod och metall. Jag kände att mossan intrasslat i mitt långa hår. Det gick inte att ställa sig upp. Som om marken själv drog ner mig. Han stod där över mig. Skuggorna dolde hans ansikte men jag kände blicken. Han stirrade, med blicken fast på mig som om jag bara var ett objekt han ägde. Plötsligt såg jag något som blänkte i hans hand. En kniv. Det var inte bara ett vapen utan bevis på makt.

Jag ville skrika men jag fann inga ord, som om rösten hade fastnat långt ner i halsen. Det var bara jag och han. Ingen annan. Ännu en gång försökte jag ställa mig upp, men han tryckte ner mig med en styrka som var omöjlig att kämpa emot. Jag hade gett upp allt hopp inom mig om att det skulle ta slut. Det var då det slog mig; jag var inget slumpmässigt val. Han hade följt mig, planerat och vetat. Jag hade aldrig haft någon chans. Om det inte hade hänt då, hade det hänt en annan dag.

Han rörde sig njutningsfullt och drog ut på varje sekund. Som om tiden tillhörde honom. Kniven rörde sig sakta men säkert. Mitt hjärta dunkade vilt. Sedan mattades slagen. Andetagen blev kortare. Till slut föll jag och mörkret tog över allt. Han hade vunnit. Maktlös även nu. Mer än förut. Men det var inte slutet. Jag såg hur han drog kroppen längre in i skogen, hur han ordnade allt noggrant. Nästan som om han ville lämna spår men samtidigt dölja det. Kvistar bröts och mossan drogs med mig. Han torkade kniven ren. Jag svävade ovanför fångad och lika maktlös nu.

Det är här sanningen avslöjas. Hon kunde inte skriva mer, hon kunde inte säga mer. Det var inte hennes ord du läste längre, det var jag som tog över. Jag som avslutade hennes historia, och jag som bestämde slutet. Du trodde hela tiden att det var hon som berättade. Men varje gång du fortsatt att läsa. Varje ord du lät dina ögon passera, band du henne fast i min kontroll. Du valde att inte sluta, igenom det gav du mig makten över hennes sista ögonblick. Du gjorde det möjligt för mig att bestämma hur hon dog och hur hennes historia skulle sluta.

Så när du bläddrar tillbaka och minns hennes sista steg. Tänk, du försökte aldrig stoppa mig, tänkte du ens tanken? Du försöker inte ens stoppa mig nu. Glöm aldrig att det är ditt fel. Jag är inte bara hennes mördare. Jag är berättelsen. Och berättelsen är makt.
För hur skulle man kunna berätta vad som hände efter sin egen död?

Skriven av: Okänd